Att kunna ta emot…/erviluca

Jag hittade den här bilden när jag sökte bilder med sökord Loneliness, på Google bilder. Den är fin och säger mycket och jag känner mej träffad.

Jag har i hela mitt liv varit Den Givande – den som Ger. Jag har ett jobb där själva vitsen är att jag ska GE….och hjälpa…och vara ett stöd – det är det som jag är BRA på. Det är det jag själv mår bra av.

MEN jag kan inte be om hjälp själv, knappt ens ta emot den, om jag får den, för jag vet inte hur man gör. Jag är så van att ge ge ge – vara den Goda, Den Snälla, den Förstående.

Jag är så DUKTIG i mitt jobb och på att hjälpa andra, men vem hjälper mej? Jag hjälper knappt mej själv.

Vem ska trösta ”Knyttet”?

Å andra sidan känns det oerhört obehagligt när jag hamnar i en hjälp-situation där jag är svag och någon annan stark. Jag vill bara krypa under en sten och gömma mej. Jag skäms.

Jag kan inte ”vara svag”. Jo, jag KAN vara svag när jag är ensam, men inte i det offentliga – inte inför någon/några. Jag ryser bara av tanken, trots att jag tycker det är helt normalt att vara svag ibland. Dessutom träffar jag ständigt människor som är svaga inför mej och jag uppmuntrar dom att visa sej svaga och jag säger ”Gråt du!” när jag ser att ögonen fylls av tårar. Det är till och med lättare för mej att jobba med människor som visar sina svaga sidor, för då öppnar dom upp sitt inre och det är där inne jag vill vara och gräva.

Men själv är jag den där som ler och säger att det är okey, fast det inte alltid är det, för att jag inte vill eller kan visa mina svaga sidor.

Jag litar inte på någon. Jag litar inte på att någon kan hjälpa och stötta mej när jag är svag. Inuti mej är jag svag när jag gråter så det gör jag bara i ensamhet. Och knappt ens det.

Jag är så jävla motsägelsefull så jag blir alldeles trött på mej själv.