Hon är ca 1 år och kom till oss för 4 veckor sedan då jag hämtade henne i Nynäshamn. Hon hade åkt bil från Sibirien till Sverige och skuttade ur bilen, glad som en liten lärka, kissade och bajsade och åt den kycklingkorv jag hade med. Därefter ville hon hälsa på ALLA!
Väl hemma sa hon ”Heeeej!” till både Matilda och Theo och Bella och viftade glatt på svansen. Alla accepterade henne direkt och så var hon medlem i vår familj. Klart.
Sedan dess har hon blivit bästis med Theo (som är en katt – en cornish rex) och dom leker och leker och leker. Dom både leker en lek där Lisa jagar Theo runt runt i lägenheten, men också en lek där båda halvligger någonstans och småputtar och småbiter i varandra. Dom har verkligen klickat.
Katten Bella är lite ledsen eftersom Theo övergivit henne. Bella försöker då och då komma in i Lisas och Theos lek, men dom ser henne inte ens, rusar bara förbi och kvar står Bella och ser både förundrad och förvånad ut.
Lisa tycker att Matilda är rätt cool också och får då och då igång Matilda i en stunds lek. Det är otroligt bra gjort eftersom Matilda har EN princip: ”Jag leker helst aldrig”.
Lisa sprider kärlek och lycka omkring sej och människor som velat klappa henne känner av hennes fantastiska energi.
Lycka är att ha fått bli matte till Lisa. Hon är pricken över i i vår familj.
Arga människor som söker konflikter kommer alltid att finnas.
Det är dom som antingen inte har fått/kunnat bli arga på det som dom verkligen är arga på, och har kanske samlat på sej en massa ilska (genom åren/under veckan) och så går dom ut i stora världen – In Real Life eller digitalt – och exploderar. Hit och dit och överallt.
Många som söker konflikter finns i sportvärlden. Dom kanske inte sportar direkt, men dom hejar på Något Speciellt Lag och hatar allt och alla som inte tycker som dom eller hejar på fel lag. Så går dom till en match och letar efter någon att ”råka” knuffa till och/eller bråka/slåss med och så kör dom!
Många andra som söker konflikter tycker om katter, hundar eller djur över huvud taget. Oj oj oj, om man skriver ”fel” saker på nätet om katter/hundar/djur när dom finns i närheten. Då får man verkligen hålla i hatten.
Antingen har konfliktsökarna (som alltid har RÄTT) vuxit upp i hem där det funnits någon sådan förälder, som ÄR konfliktsökare och som ALLTID HAR RÄTT – no matter what – och så gör dom som dom ”lärt sej” ELLER så har dom utsatts för konflikter och mentala (eller fysiska) övergrepp och behöver få utlopp för all ilska och frustration som samlats inuti.
Konfliktsökares största handikapp är att dom har SVÅRT ATT LYSSNA och ta till sej information. Fast egentligen behöver dom inte ta till sej någon information, kan man säga, för dom har ju alltid rätt redan från början. Det är så fantastiskt med dessa personer för dom kan ALLT om ALLT. OCH dom hittar något att bråka om i minsta lilla kommatecken.
Dom är som såna här tonårstjejer som jag träffade när jag jobbade som skolkurator och frågade denvaaaansinnigt förbannade eleven varför hon var så ARG på den andra tjejen….jo, för ”hon bitch-blickade mej!!”. Snacka om att man kan TOLKA in bitch-blickar i allt!
OCH kommatecken.
Det jag blir irriterad på är att jag låter mej påverkas av dessa KONFLIKTSÖKARE. Om jag tex vill ge ett råd till en hundägare sådär lite privat på Facebook så vågar jag inte det. Kanske lika bra, men det stör mej att det som hindrar mej är dessa jävla KONFLIKTSÖKARE – ibland även kallade troll (på nätet). Fast ibland är dom faktiskt bara arga ”besserwissers”.
”Ta bara bort dom/inläggen/kommentaren” sa jag förut, innan jag själv drabbades. Eller ”blocka dom”. Men det var innan jag lät mej själv påverkas av någon kommentar av en ilsken kvinna som tyckte att jag var ”världens sämsta hundägare” och ”inte borde få ha hund” och allt vad det var, för att jag gav råd om att ”knixa med kopplet” för att få hunden att reagera/lyda.
Man får heller inte skriva någonstans över huvud taget att barn ”uppfostras” eller ”behöver uppfostran”. Livsfarligt! Eller att skriva att ”Män och kvinnor är olika”. Oj oj oj! Jag tror heller inte man får skriva ”trotsålder” nuförtiden.
Vi som levt ett tag vet att allt går runt runt och dessutom utvecklas allt från ena sidan till den andra och så svänger det tillbaka igen. Samtidigt går det lite framåt också hela tiden. Utvecklingen alltså.
Vilket utveckling? ALLTS utveckling.
Vi som är lite äldre har gått igenom att låta hundar äta choklad och vindruvor (och överleva), till att hundar dör på fläcken av att nästan bara TITTA på både choklad och vindruvor.
Vi har gått igenom att chips är livsfarligt till att det finns chips av ALLA sorter.
Vi har gått igenom att ALLA äter kött till att nästan ingen längre äter kött.
Vi har gått igenom att några få är allergiska mot hö till att alla är allergiska eller intoleranta mot något.
Vi har gått igenom att ingen har några diagnoser till att ALLA av diagnoser.
Vi har gått igenom att säga ”nej” till hunden när den gör fel, till vänta in att hunden ska förstååååå vad den gör för fel (nästan som med barn) och därefter förklaaara för hunden vad den gjorde för fel så att den gör rätt nästa gång…. (typ!).
Vi har gått ifrån att ”barn ska ammas var fjärde timme” till ”amma babyn närsomhelst, gärna hela tiden om den vill” och från ”låt inte barnet bestämma något” till ”följ barnet sov-och matklocka, om den har någon och har den ingen; följ den.”
Vi har gått igenom både det ena och det andra, och tar kanske därför många (”nya”) idéer nuförtiden med en nypa salt.
Och vi vet att det blir bra ändå i slutänden….
….eller så dör man.
Det är ungefär dom alternativen som finns.
Sammanfattning: Ta Arga Människor med En Nypa Salt.
….och är du en arg människa; Ta livet med Nypa Salt.
Man kan ju ha ett favoritdjur förstås, men vi som älskar djur har något speciellt ihop. Vi har liksom ett annat djup, ett annat sätt att se på livet och naturen och allt än dom som inte gillar djur. Dom som inte gillar djur är lite mer fyrkantiga och kalla. Dom fattar inte. Vi som älskar djur är liiiite bättre än dom andra.
Dom andra har inte haft den där nära relationen till ett djur. Dom har aldrig ens givit djuren ett försök. Kanske tycker dom djuren är ”bara djur” eller ”smutsiga” eller ”äckliga” eller som om dom vore möbler. Existerande levande varelser utan känslor och tankar. Stackars dom. Dom missar en hel….dimension (!) av livet. Den relation man får till ett djur är på ett djupare plan eftersom man måste kommunicera utan ord med dessa varelser. Plus att djur bara är i nuet och många av dom älskar reservationslöst. Speciellt hundar.
Jag sitter i soffan i ”köket” på min nya arbetsplats och jag har på ett ungefär förstått vilka som är ”djur-människor” på min nya arbetsplats, och vilka som inte är det. Vi som #älskardjur har en massa berättelser om djur vi älskat, och/eller älskar, som vi vill dela med oss av till varandra.
Idag berättar en kvinna om hunden Totte, som försvann, och som dom 6 dagar senare hittade intrasslad och hängande i ett fiskenät på landet, avmagrad och nära döden. Hon får tårar i ögonen när hon berättar. Totte och hon hade en själslig kontakt, säger hon. Jag vet precis vad hon menar. Flera år senare dog Totte då han blev biten av en stor Veimaraner (stor hund). Han var då 8 år. Hon saknar honom fortfarande. Dom fick 25 000 kr i skadestånd och hunden som bet avlivades.
Jag har historier i min hjärna som vill berättas, men det får bli vid annat tillfälle. Jag hinner snabbt berätta om Bosse (min lilla ”omplacerings-kines”) som blev påhoppad av två schäfrar och fyra greyhounds. Det var mitt fel, eftersom jag inte hann koppla honom och han gick rätt in i högen av hundar, som alla var kopplade. Han både överlevde och blev inte ens skadad, av någon underlig anledning, så vi hade tur den gången.
Senare flyttade han till ett äldre par som var barnlösa eftersom Bosse inte var säker med barn (och jag hade då ständigt barn hemma hos mej – både egna och andras). Han fick ett bra liv.
Men jag har ju också haft hundarna Netta, Cilla, Flisa, Sally, Milton, Beppe, Fiona, Cecilia och har Matilda och Elsa. Samt katterna: Minus, Mimmi, Smulan, Morgan, Bagheera och har Theodore och Bella.
…samt undulater, marsvin, hamstrar, fiskar, sköldpadda, grodor, orm och en jättetråkig kräfta (som bara låg i en snäcka), för att inte tala om alla sniglar och andra småkryp som Äldste sonen tog hem när han var barn.
Jag älskar djur! Jag skulle egentligen vilja bo på landet och bli vän med djur som lever i naturen också. Och jag vill rädda en fågelunge eller en ekorre som blir tam.
Varför hittar jag aldrig ett övergivet litet djur som behöver mej?
Jag pratar Relationer med Äldste Sonen och funderingarna sätter därefter igång:
Man vill liksom VETA från början om det kommer att hålla. Det är så jobbigt att behöva slösa tid på lära-kännandet och försöken till närmanden och hela fadderullan och oroa sej: ”Kommer det att hålla? Kommer det att Bli Något? Är hen Den Rätta?”
…. för att sedan eventuellt våga släppa ner garden och släppa in personen i hjärtat för att den förhoppningsvis ska stanna där, och inte krossa det. Och sen om det INTE gick så tappar man orken och lusten och viljan att försöka igen, ”slösa tid och energi och hjärta igen”…
….för hur ska man veta om personen kommer att ”hålla” och vara okey och passa ihop med en? Och hur ska man veta om man kommer att duga, vara okey och vara bra för den personen? Och hur ska man våga tro att det är just den personen man kommer att satsa på, som är rätt okey som människa och som känslorna kommer att väckas för?
Hur ska man våga tro och hoppas att man kommer att bli kär och vilja dela livet med just den personen och att den personen vill ha en igen och igen? Hur ska man veta om den personen kommer att älska en i nöd och lust, eller i alla fall i lust. Eller nöd. Och om man kommer att göra det tillbaka. Och hur många gånger orkar man satsa/våga – HOPPA!?
Och hur många gånger kan man låta hjärtat brista?
Och har man varit singel länge, eller dejtat många, så undrar man också när man ska sluta dejta och när det räcker och man har hittat hem. ”Du vet när det är RÄTT”, säger en del, men visste dom det när dom blev två, eller ”bara blev det så”?
Det är nog rätt blandat hur folk har blivit ihop. Många var kanske inte ens kära…”det bara blev så”.
När jag var ung handlade det för min del bara om känslor av kärlek, och jag hade rätt lätt att bli förälskad. Snabbt. Men också lätt att falla ur förälskelse…
Jag funderade aldrig på om han var SI eller SÅ – jag var nog mest bara kär. Och han BLEV ”rätt” i mina ögon och mitt hjärta. Jag råder ingen att göra likadant men det är rätt skönt att våga och vara kär! Å andra sidan har jag nästan slutat våga, för det blev för många magplask. Eller Uppvaknanden.
Kanske finns alla dessa slentrian-förhållanden och alla pika-varandra-förhållanden och snacka-skit-om-varandra-förhållanden för att dom inte orkar en gång till. Dom orkar och vågar inte ta steget ut i Vet-Intet och börja om från början med lära-kännandet och försökandet och tänk-om-det-är-felandet och alltihop. Och man kanske inte ens kan älska någon hela livet? Dom flesta kanske lever sida vid sida bara för att det blivit en vana…
Tänk om man kunde spola fram tiden något, eller ett par år, och bara kolla liksom ”Hur gick det?”, för att veta om man ska ”slösa” tid, ork och kraft på just den här personen. Eller kan jag säga tack och good bye idag liksom. ”Är det nån idé att engagera sej, kämpa på, våga?”
Eller kan det vara så att varje person man träffar och intresserar sej lite mer av, är nyfiken på, träffar rätt mycket och kanske länge och har lite utbyte av…..
…. och hoppas kunna älska och bli älskad tillbaka, kämpar på med, utbyter livserfarenheter med, kramas med och lite till kanske….
…..så får man något – ett slags utbyte/givande och tagande, som ger en något som gör en till en liiiite bättre människa….och man lär sig liiiite mer om sej själv….och om Livet.
I så fall är jag JÄTTEBRA.
För att inte tala om Äldste Sonen; Han är nog Den Bästa Människan ever.
Jag läste någonstans att ”man vet att man är vuxen när man jämt och ständigt tjatar över att man är trött”. JAG ÄR VUXEN.
Fast jag kanske inte tjatar om det med alla…? Jo, när jag tänker efter kanske jag gör det….
För jag är så trött!!
Man ska inte kasta sej in i nytt jobb i min ålder….och absolut inte först ett nytt jobb och sen när man har landat kasta sej in i ett ännu nyare jobb där på ett ställe där man aldrig varit och liksom ”börja om från början” nästan och bli alldeles förvirrad….
….för då blir man TRÖTT!
HUR trött?! undrar givetvis du/ni. För ni är sååå intresserade av HUR trött jag är.
Jo, så trött att jag egentligen inte orkar skriva…
…och så trött att jag sitter och skriver (!) på jobbet för jag orkar inte resa mej och åka hem.
Och när, eller OM (!), jag kommit hem sätter jag mej i soffan och orkar inte resa mej upp igen. Och OM jag skulle frysa när jag sitter där i soffan så skulle jag inte orka lägga på mej filten som ligger alldeles bredvid.
Det var första gången jag var hos en barberare. Inte så konstigt kanske.
Det var första gången Minsting, 23, var hos en frisör/barberare. DET är kanske lite konstigare. Att han aldrig varit hos en frisör. Jag började klippa Äldste Sonen från början, själv, och lärde mej efter hand hur det skulle göras….sådär lite oproffsigt men ändå helt okey. Ett tag klippte jag Äldste Sonen när han sov, eftersom han: 1. Sov så djupt. 2. Vägrade sitta still när jag skulle klippa honom.
Jag minns att jag under en period mutade Äldste Sonen inför klippning: ”Du får godis om jag får klippa dej först.”
Mina systrar och jag med Äldste Sonen, då 5 år. Rätt okey klippt ändå…eller?
Jag har också ett svagt minne av att jag senare mutade honom med pengar….
I vilket fall som helst har jag sparat in tusentals med pengar på att klippa alla mina söner själv. Dom pengarna har jag sparat i en fond. Ha ha ha! Bah skoja! Jag? Spara?? Jag har aldrig haft en krona över. Nog om det.
Dom tre äldsta sönerna har jag klippt själv tills dom varit ca 13-14 år och därefter har dom själva velat gå till frisör. Minsting har sagt varje gång: ”Kan du klippa mej?” och jag har sagt ”Vill du inte gå till en frisör istället?” ”Nä.”.
Nu är han alltså 23 år och har fått tid för sin första jobbintervju och jag kände: ”Nu jävlar ska han fixas till!” Så jag beställde tid hos #donbarbershop på Västmannagatan 12 i Stockholm. Kan rekommenderas.
Det första jag såg när vi kom dit var en hund. Och jag tänkte ”Ödet; Det var Meningen att vi skulle gå just hit” och så satte jag mej med hunden som hoppade upp bredvid mej i den röda lädersoffan och så gosade vi tills han rullade runt på rygg och ”svimmade”… ❤
Jag satt bakom (i den röda lädersoffan, med hunden) och såg hur Minstings lockar föll till golvet och hur det ur en ung kille växte fram en man!
”Vad tycker du?” sa Barbershopparen till Minsting och tittade i spegeln, när han var mitt i klippningen. ”Jag ser ingenting utan glasögon”, svarade Minsting. Han tycktes helt trygg med det som hände och tog inte på sej glasögonen för att kolla, utan satt helt ”oseende” genom hela transformeringen.
Givetvis fixade Barbershopparen till skägget också så det blev snyggt.
Jag såg hur Minsting blev mer och mer lik sina bröder och hur han till slut förvandlades till en Snygg Man.
Wow. Liksom.
Jag messade till hans bröder under tiden och skickade lite bilder. Mellan blev imponerad över att jag valt ett ställe som hade så högt betyg på nätet. Så här i smyg kan jag säga att jag bah googlade ”barberare nära” och fick upp den här, kollade om det fanns tid snabbt och det fanns det (dagen därpå) och så var det klart. Jag jobbar ofta så. Ibland går det bra, ibland inte.
Att dejta sina söner kan rekommenderas. Visserligen har jag träffat dom en och en sådär som man gör lite spontant då och då ändå, men så bestämde jag mej för att verkligen TRÄFFA dom en och en och oj vad bra det blev och vad fina samtal vi haft!
Först var det Minsting som det blev lite spontant med. Han flyttade ju hem nu i juni efter 1 år på Folkhögskola i Tjottahejti. När han kom hem igen hade både han och jag behov av att prata, tror jag, för han satte sej i vardagsrummet med mej och PRATADE. Så mysigt. Sen tittade vi lite på några filmer han rekommenderade. Intressant.
Några veckor senare dök Storing upp. Han skulle egentligen kommit med sin flickvän men hon blev sjuk. Vi fick några kvällar tillsammans samt en långpromenad där vi verkligen pratade om allt och inget och lite till. Mycket givande och fint.
Sen tänkte jag att jag måste ju träffa dom andra två också, sådär ensamt. Så jag kontaktade Äldste sonen och frågade om han ville gå på en dejt med mej. Det ville han. Vi träffades i Rålambshovsparken med picknick och vin på kvällen och pratade, åt och drack så det stod härliga till. En verkligt trevlig, fin och givande kväll!
Till slut var det Mellans tur att dejta mej. Han undrade om inte dom andra bröderna skulle vara med, eller hans sambo? Nej, bara du, sa jag. Så vi träffades i Rålambshovsparken idag, med picknick (maten gjorde han – jag stod för vinet och vattnet) och det var lika trevlig, mysigt och fint som dom andra dejterna jag haft med mina söner.
Jag har verkligen lyckan att vara mamma till fyra fina varma goa kloka och helt olika söner. Så fantastiska var och en för sej på sitt sätt.
Jag är så stolt och oerhört tacksam över dessa fina pojkar.
Jag har länge tänkt att jag borde rensa ut grejer i garderober och byråer och grovstäda köket. Det hade inte blivit av om inte Mjölbaggarna hjälpt mej. Tack mjölbaggarna!
Dom invaderade skafferiet och gjorde så att jag var TVUNGEN att rensa ut alla matvaror och noga gå igenom dom. En något upprörd Minsting var med och frågade mej inledningsvis (när han såg alla mjölbaggar överallt i skåpet och i matvarorna): ”När städade vi ur skåpet senast?”. ”VI?” sa jag, som om han NÅGONSIN städat ur en skåp! Jag visste inte ens att han visste att man KUNDE städa ur skåp. Mjölbaggarna lärde Minsting att man SKA städa ur skåp då och då – i alla fall om man har matvaror där OCH dessutom lärde han sej att man ska ha alla torrvaror i NOGGRANNT förslutna behållare. Det har jag redan lärt mej efter att ha upplevt det här förut, men det är lätt att liksom ”glömma” och liksom slarva med det efter ett tag när inga mjölbaggar visat sina fula trynen på länge. Många matvaror var GANSKA väl förslutna. Så det så.
Nåja; ut med alla matvaror och slänga alla angripna, och alla vars datum gått ut (faktiskt inte så många). Sen noga städa i skåpet och spruta något slags insektsmedel jag hade i städskåpet. Sprutgrejen gick dock sönder så jag fick improvisera lite, men det gick bra. Sen städade jag ur skåpet ett par gånger till. Så väntade vi 2 dygn med tomma skåp för att kunna ta hand om eftersläntrarna och det kom faktiskt upp ungefär 6 stycken. Döda. Hur dom kom upp fast dom var döda vet jag inte, men döda var dom.
Ofta är det så med mej att jag endast behöver en starthjälp och sedan är jag igång, så när skåpen var utrensade och tvättade, fortsatte jag med underskåpen och sen med kylskåpet, lådorna med bestick och sen när allt det var färdigt så fixade jag diskbänken och alla såna ytor också, så nu har vi ett rent och fint kök.
Köket kommer att vara ”rent och fint” ungefär en dag….Sen ska Minsting laga mat. Det är han bra på, men det ser ut som en orkan gått igenom köket när han är klar. Och då är det min tur. Jag kan gärna städa och diska efter att orkanen drabbat köket, bara jag får maten serverad.
I morgon, eller i övermorgon, eller nästa dag el dyl ska jag rensa ur min ”walk in closet” som har en otrooolig förmåga att suga åt sej allehanda ting. Jag rensar och städar där relativt regelbundet men sen går det några veckor och så är det fullt av saker där inne igen. Jag förstååår inte hur det går till. Men, men…det är dags att röja där inne igen i alla fall. Och städa. Och slänga.
Jag har svårt för att slänga saker, speciellt om det är saker som inte är trasiga och fungerar. Då vill jag ge bort eller sälja (eller kanske behålla…). Men jag MÅSTE skärpa mej. Hur länge ska man tex ha väskor kvar eller klänningar som man aldrig använt (…men som är snygga och som kommer att vara jättefina om jag bara går ner lite i vikt…. eller så är det jättefint tyg i dom som jag kan sy något av eller så kanske jag….).
Jag går också lååånga promenader i vackra Skogås (runt Drevviken) med Matilda varje dag. Mellan städning, rensning och skrivning och titta på serien Manifest på Netflix. Den påminner lite om LOST och jag fastnar då och då sittande i soffan stirrande på avsnitt efter avsnitt, men det är väl precis det man ska göra på sin semester…
….om man inte har en massa pengar (eller en sommarstuga) för då reser man väl någonstans och slappar på nån strand eller i en solstol vid en pool och är UTOMHUS och njuter av solen och värmen. Antar jag.
Men har man inte en massa pengar och/eller en sommarstuga så är man hemma och rensar garderober.
Den 5 juli fyllde mamma 89 år och jag åkte till henne i Sala och ”firade”. Hon hade sagt att jag ABSOLUT INTE fick köpa NÅGONTING till henne så jag gjorde inte det. Men vän-av-ordning säger att man ska köpa något trots att mammor säger att man inte ska göra det och därom tvistar di lärde. Jag, som den terapeut jag är, tror på vad människor säger och säger dom att ”du får inte…..” bla bla bla så tror jag på det och är det en sån där ”bakvänd” grej dom säger så får dom skylla sej själva. SÅ.
Jag har genom åren lärt mej att det är väääääldigt vanligt, dock, att just kvinnor/tjejer säger saker dom inte menar: ”Nejdå, bry dej inte om mej” betyder BRY DEJ OM MEJ OCH OM DU INTE GÖR DET KOMMER JAG ATT BLI JÄTTELEDSEN MEN INTE SÄGA VARFÖR.
Eller om man frågar: ”Vill du ha hjälp/kan jag hjälpa till med något?” och dom svarar ”nejdå, jag fixar!” betyder ”JA, JAG BEHÖVER HJÄLP MEN FRÅGA INTE, BARA HJÄLP MEJ!” etc etc etc i all evighet. Amen.
Jag vet inte varför kvinnor/tjejer lär sej att inte säga som det är rakt ut och inte vara tydliga. Ingen aning. Men så ÄR det. Jag är säkert otydlig av och till jag också, men jag säger ”JA” om jag menar ja och ”NEJ” om jag menar nej. Och när jag fyller år vill jag ha något. Så är det. Och det är TANKEN som räknas. Inte kostnaden. Såja. Då har jag klargjort det.
Jag tog med mej den dunk vin som inte gick åt på Minstings födelsedag (eftersom dom unga var nykterister och jag trodde dom skulle ”supa skallen av sej”…närå, men jag hade köpt två dunkar vin!) så vi snackade och drack vin i dagarna 4. Jättetrevligt var det!
Mamma och jag pratade om LIVET och kom på att vi undrade vad min lillasyster gjorde dom åren då jag hade fullt om med att flytta hit och dit, med äldste sonen, och flytta hit och dit och jobba och och och….Faan, vad mycket man hann med ”förr” – när man var ung! Vi SMSade lillsyrran och frågade och fick svaret ett halvt dygn senare att hon inte minns och skulle gå igenom i sitt huvud vad hon gjorde. Dagen därpå fick vi svaret:
”Åh, kommer inte ihåg allt…men jag bodde i din lägenhet på Nybohov typ 1984-86…var du i Östersund då? Då jobbade jag på Amaranten i Stockholm, jobbade också på SVT och Moderna Museet när jag var ledig från båtarna. Jag jobbade på TV på dagarna och gick till Skeppsholmen för att jobba där på kvällen. Men jag jobbade också där heltid… NÄR kommer jag inte ihåg. Antagligen innan Amaranten, för jag slutade på Amaranten när jag fick jobb på båtarna. Fick jobb på Royal Viking i december 1986. Sen bodde jag ju på Lilla Essingen också….och gick ut Birka folkhögskola 1984….nee, vilket virrvarr! Måste tänka till!…
…sen jobbade jag ju på Grällsta också….och på Måns Ols i Sala och bodde på Mamre med Maja… Och så bodde jag i Malmö med Hasse…”.
Ja, så ser det ut lite grann för mej också. Bodde här och där och i Östersund, Sala, Stockholm och jobbade och pluggade och sen jobbade igen….här och där och överallt. Hur såg det ut när du gick ut gymnasiet? Vad gjorde DU?? Vem? Du som läser det här, förstås.
Jag kan fundera och tänka på om jag skulle och borde gjort ANNAT DÅ, gjort andra val, tänkt efter före lite mer….
…och ibland kommer jag fram till att jag BORDE gjort mer SÅ, sagt ifrån DÄR, inte haft så BRÅTTOM osv men sen kommer jag fram till att jag är JAG, och jag ÄR sån här och att jag gjorde mitt bästa rakt igenom och alltid. Så jag får nöja mej med det. Det blev som det blev när jag gjorde som jag gjorde.
Liksom.
I Sala gick jag bl a Gröna Gången. Om ni åker till Sala; gå Gröna Gången. Det är sååå fint! Sen är det ju så att jag har minnen från när jag växte upp och gick där nästan dagligen med min älskade första hund, Netta. Åh, vad jag älskade henne! En liten strävhårig tax. Så när jag gick Gröna Gången häromdagen bara vällde det upp minnen…
….och när jag ändå hade fått upp en massa minnen i huvudet gick jag vidare till Gärdesta där jag bodde från att jag var 8 år tills jag var 13-14 år. Allt var sej ganska likt, men sen när jag gick vidare och skulle uppleva vägen jag cyklade till skolan, så har dom byggt om hela Salberga mentalsjukhusområdet, som jag cyklade igenom när jag var barn, och numera är det ett fängelse, av vad jag förstår. Men sen såg jag en förskola där så jag vet inte….
Salberga mentalsjukhus (GAMMAL bild)
I alla fall så när jag cyklade igenom häcken när jag var barn stod det en man innanför häcken och onanerade med sin stora röda kuk. I mitt minne har det blivit att han ”alltid” stod där, men han kanske bara stod där en gång….jag vet inte. Äckligt var det i alla fall och jag berättade det inte för någon då. För det var så pinsamt. Dessutom sa vuxna alltid förr att blottare inte var farliga…
….och det var ju tur det för jag ”drabbades” av blottare ungefär 57 gånger! Det är sant! Inte längre, för det är väl inge kul att blotta sej för en ”gammal tant”, men fyfaan vad jag blivit blottad för!
Nåja, jag skulle skriva om besöket i Sala som var jättefint och mysigt sammantaget.
Tyvärr är Sala en utflyttskommun, vad det verkar som, men snart kanske det blir inflytt eftersom dom stora städerna sprider ut sej och snart är Sala en förort till Uppsala.
Jag tyckte det var PERFEKT att växa upp i Sala! Jag kan rekommendera alla småbarnsföräldrar att flytta dit och låta barnen växa upp i en mindre stad. Det är tryggt och bra.
Jag hade bestämt innan lite grann. Bara lite. För EGENTLIGEN är jag inte en Sån som Planerar. Jag blir ofta stressad av folk som planerar – i alla fall när dom försöker dra in mej i det. Jag är lite mer en sån som säger ”Vi får väl se… (…vad jag/vi känner för då”) och det känns lite som om jag pressas in i ett hörn och det ställs KRAV när någon vill PLANERA allt. Jag behöver få ta det som det kommer. Lite planering är bra och ibland MÅSTE man planera – då är det bra om Någon Annan än jag planerar (och då litar jag på att den planerar bra), eftersom Planering skapar STRESS inuti mej.
Så är jag inför min jobbträffar också: Jag vill liksom känna in var familjer befinner sej JUST IDAG när jag träffar dom, och vill inte PLANERA mötena för då blir det ju utifrån MITT huvud och inte utifrån var dom är NU i sina hjärnor, liksom. Om ni förstår….?
Jag hade i alla fall planerat att först fira Minsting som både fyllt 23 år och tagit studenten, äntligen. Vi skulle bara bli några stycken (för Minsting gillar inte stora tillställningar), men det blev ännu färre. Två blev sjuka. Så det bidde bara en. Fast tre var överraskningar.
Jag hade bjudit in 3 av Minstings bästisar sedan barndomen och dom kom. Och Storing kom från Italien (eller var det Spanien?) på väg mot Östersund. Vi satt på altanen och åt gott och drack vin. Nåja, inte dom, för alla ungdomar var nykterister så jag och Storing var tvungna att dricka upp allt vin själva. Vi drog oss undan efter maten och satte oss i vardagsrummet och pratade LIVET. Det var mysigt. Det är alltid mysigt att prata LIVET med Storing.
erviluca #mammatillfyrakillar 