Jag hade bestämt innan lite grann. Bara lite. För EGENTLIGEN är jag inte en Sån som Planerar. Jag blir ofta stressad av folk som planerar – i alla fall när dom försöker dra in mej i det. Jag är lite mer en sån som säger ”Vi får väl se… (…vad jag/vi känner för då”) och det känns lite som om jag pressas in i ett hörn och det ställs KRAV när någon vill PLANERA allt. Jag behöver få ta det som det kommer. Lite planering är bra och ibland MÅSTE man planera – då är det bra om Någon Annan än jag planerar (och då litar jag på att den planerar bra), eftersom Planering skapar STRESS inuti mej.
Så är jag inför min jobbträffar också: Jag vill liksom känna in var familjer befinner sej JUST IDAG när jag träffar dom, och vill inte PLANERA mötena för då blir det ju utifrån MITT huvud och inte utifrån var dom är NU i sina hjärnor, liksom. Om ni förstår….?
Jag hade i alla fall planerat att först fira Minsting som både fyllt 23 år och tagit studenten, äntligen. Vi skulle bara bli några stycken (för Minsting gillar inte stora tillställningar), men det blev ännu färre. Två blev sjuka. Så det bidde bara en. Fast tre var överraskningar.
Jag hade bjudit in 3 av Minstings bästisar sedan barndomen och dom kom. Och Storing kom från Italien (eller var det Spanien?) på väg mot Östersund. Vi satt på altanen och åt gott och drack vin. Nåja, inte dom, för alla ungdomar var nykterister så jag och Storing var tvungna att dricka upp allt vin själva. Vi drog oss undan efter maten och satte oss i vardagsrummet och pratade LIVET. Det var mysigt. Det är alltid mysigt att prata LIVET med Storing.
Fortsättning följer i nästan blogginlägg.
erviluca #mammatillfyrakillar 