Jag pratar Relationer med Äldste Sonen och funderingarna sätter därefter igång:
Man vill liksom VETA från början om det kommer att hålla. Det är så jobbigt att behöva slösa tid på lära-kännandet och försöken till närmanden och hela fadderullan och oroa sej: ”Kommer det att hålla? Kommer det att Bli Något? Är hen Den Rätta?”
…. för att sedan eventuellt våga släppa ner garden och släppa in personen i hjärtat för att den förhoppningsvis ska stanna där, och inte krossa det. Och sen om det INTE gick så tappar man orken och lusten och viljan att försöka igen, ”slösa tid och energi och hjärta igen”…
….för hur ska man veta om personen kommer att ”hålla” och vara okey och passa ihop med en? Och hur ska man veta om man kommer att duga, vara okey och vara bra för den personen? Och hur ska man våga tro att det är just den personen man kommer att satsa på, som är rätt okey som människa och som känslorna kommer att väckas för?
Hur ska man våga tro och hoppas att man kommer att bli kär och vilja dela livet med just den personen och att den personen vill ha en igen och igen? Hur ska man veta om den personen kommer att älska en i nöd och lust, eller i alla fall i lust. Eller nöd. Och om man kommer att göra det tillbaka. Och hur många gånger orkar man satsa/våga – HOPPA!?
Och hur många gånger kan man låta hjärtat brista?
Och har man varit singel länge, eller dejtat många, så undrar man också när man ska sluta dejta och när det räcker och man har hittat hem. ”Du vet när det är RÄTT”, säger en del, men visste dom det när dom blev två, eller ”bara blev det så”?
Det är nog rätt blandat hur folk har blivit ihop. Många var kanske inte ens kära…”det bara blev så”.
När jag var ung handlade det för min del bara om känslor av kärlek, och jag hade rätt lätt att bli förälskad. Snabbt. Men också lätt att falla ur förälskelse…
Jag funderade aldrig på om han var SI eller SÅ – jag var nog mest bara kär. Och han BLEV ”rätt” i mina ögon och mitt hjärta. Jag råder ingen att göra likadant men det är rätt skönt att våga och vara kär! Å andra sidan har jag nästan slutat våga, för det blev för många magplask. Eller Uppvaknanden.
Kanske finns alla dessa slentrian-förhållanden och alla pika-varandra-förhållanden och snacka-skit-om-varandra-förhållanden för att dom inte orkar en gång till. Dom orkar och vågar inte ta steget ut i Vet-Intet och börja om från början med lära-kännandet och försökandet och tänk-om-det-är-felandet och alltihop. Och man kanske inte ens kan älska någon hela livet? Dom flesta kanske lever sida vid sida bara för att det blivit en vana…
Tänk om man kunde spola fram tiden något, eller ett par år, och bara kolla liksom ”Hur gick det?”, för att veta om man ska ”slösa” tid, ork och kraft på just den här personen. Eller kan jag säga tack och good bye idag liksom. ”Är det nån idé att engagera sej, kämpa på, våga?”
Eller kan det vara så att varje person man träffar och intresserar sej lite mer av, är nyfiken på, träffar rätt mycket och kanske länge och har lite utbyte av…..
…. och hoppas kunna älska och bli älskad tillbaka, kämpar på med, utbyter livserfarenheter med, kramas med och lite till kanske….
…..så får man något – ett slags utbyte/givande och tagande, som ger en något som gör en till en liiiite bättre människa….och man lär sig liiiite mer om sej själv….och om Livet.
I så fall är jag JÄTTEBRA.
För att inte tala om Äldste Sonen; Han är nog Den Bästa Människan ever.
Typ.
erviluca #mammatillfyrakillar 