Beräknande /erviluca

Jag lär mej ständigt nya saker om människor trots att, eller på grund av, att jag jobbat med människor och relationer hela mitt liv.

Jag är själv en obotlig optimist som ser positivt på det mesta (men inte allt). Jag är också ganska naiv, fast på ett bra sätt (inte alltid), men ibland tänker jag att jag borde vara lite mer…misstänksam.

Människor – speciellt föräldrar – pratar ofta om att man ska vara så ärlig. Det är viktigt med ärlighet. Och sen ljuger dom. Hej och hå vad alla människor ljuger jämt och ständigt. Men inte sådär rakt och ärligt ljug, utan väldigt intrasslat och komplicerat. Det är så komplicerat så att dom inte fattar det själva.

Jag, som brukar säga att ”alla människor ljuger” just för att så få säger som det verkligen är och att det knappt går att säga som det är, för vi är ju sociala varelser och säger man rakt ut allt man tycker och tänker (som barn kan göra) så anses man helt dum i huvet och det vill man ju inte vara.

Du/vi ljuger lite grann jämt.

Du vågar inte säga till någon när du är kär, för du är rädd. Först när hen säger att hen är kär i dej (för att hen är kanske modigare, eller mer kär) så vågar du – kanske – trots att du är störtkär. Man vågar inte blotta sej. Man vågar inte vara den som känner mest. Man vågar inte vara sårbar.

Alla har blivit sårade. I princip alla. Och när man blivit sårad i kärlek blir man (olika) rädd att våga igen. Men man måste våga för att få vara/bli kär. Måste. Annars blir man ensam och oälskad. Det är inte kul. Heller.

Du ljuger för dina barn. Ibland är det småljug, ibland undanflykter, ibland avleder du och ibland är det rena skära lögner, som när jag sa till min första son, som vägrade äta sånt han aldrig ätit förut – var livrädd för att ens smaka – ”det är Heman-biffar, såna biffar äter Heman jämt!”. Så åt han. Och jag var nöjd med min lögn och sonen blev mätt.

Men vad som gör mej förbluffad och lite ledsen är alla dessa beräknande människor, som säger ”A” fast dom egentligen menar ”B” för att dom vill att personen dom pratar med ska känna ”X” så att dom kan gå vidare till ”P” och till slut hamna där dom vill ha personen – nämligen på ”B” eller om det var ”K”. Alltså dom tänker ut en snirklig plan för att nå dit dom vill, och dom luras i både ord och handling hela vägen och ibland kan denna väg ta dagar och veckor och till och med månader! Och under denna bearbetning av (flertalet?) människor (ibland i maskopi med andra) som ska leda dom till rätt ställe, så ljuger dom om känslor, tankar och allt allt! Utan att skämmas eller må dåligt (tror jag).

Jag, som alltid säger att ”alla ljuger”, kan inte ljuga ”ärligt” (om ni förstår) för att nå mitt mål. Jag har för stort samvete eller vad det är. Jag kan småljuga, lite grann, men får jag en rak fråga så svarar jag ofta rakt tillbaka. Jag kan ljuga om ”Vad snygg klänning/frisyr/skjorta” fast jag inte tycker det, för att göra personen glad, men inte ”Tycker du om mig?” och svara ”Ja”, om jag verkligen inte gör det.

Dom flesta är inte som jag. Det har jag räknat ut för länge sedan, även om jag från början trodde att nästan alla var som jag, precis som man ofta tror när man är barn: ”Allt som jag har och är, är normalt”.

Jag är en positiv optimist som nästan tycker det gör fysiskt ont när jag korta stunder blir en negativ pessimist. Jag kan verkligen inte leva så. En del är såna av naturen och hittar fel i det mesta, ifrågasätter och oroar sig och hittar faror och ”saker-som-kan-hända/gå-fel” överallt med inställningen ”det-kommer-inte-att-gå”. ”Den som söker han finner”. Letar man efter skiten och ondskan så hittar man den. Och tvärtom.

Att oroligt fundera ut var det kan finnas fallgropar ligger inte för mej och när jag träffar såna människor, stänger jag öronen eller håller mej ifrån dom. Jag vill inte ta ut negativa känslor i förskott. Tänk om det inte händer? Då har du slösat negativ energi i onödan. Det är bättre att vara positivt inställd tills det onda inträffar, typ. Tycker jag. Men det är för att jag är sån. Född sån.

Enligt forskning finns fler av den sorten som letar faror, och oroar sej, än tvärtom för utan er skulle vi inte ha överlevt som ras. Troligen.

Utan ”oss” naiva optimister hade vi inte heller överlevt, för vi vågade ta oss vidare, klättra högre, flyga längre, uppfinna mer….

Så…vem är du?