RSS Flöde

Dagsarkiv: 29 november, 2022

Första barnet/erviluca

Postat den

Det första barnet gör dej till förälder. För alltid. Innan dessa är du endast DU/Johanna/Arvid/Kalle/Lisa med allt som är du. Javisst, du är kanske syster/bror också och möjligen moster/farbror, barn till några, kusin, arbetskamrat, elev, dansare, chef, arbetslös….eller vad du nu är.

Du kanske tycker om att dansa/sjunga, gå ut och dricka öl, laga mat, spela paddel, spela boule, spela dataspel/tv-spel, umgås med vänner, lyssna på musik, plugga, slappa, gå på SPA, sjunga i kör, spela spel, gå på fotbollsmatcher, jogga, spela fiol…

….och kanske gör du en massa aktiviteter, eller nästan inga alls, men fokus är på dej själv och hur du mår, vad du vill och känner. Eller så är fokus på din flickvän/pojkvän och på vad ni tycker om att göra tillsammans: ”Ska vi åka till fjällen?” eller ”Ska vi kanske sticka iväg till Thailand över jul?” eller ”Jag har lust att gå ut och äta ikväll, vill du?” etc.

Sen kommer det ett litet barn, och fokus skiftar. Det ändras direkt, och då absolut tydligast för mamman. Det är både fysiskt, psykiskt och hormonellt. Hela kroppen skriker: ”Jag måste se till att min baby överlever!” och brösten rinner till och plötsligt spelar det ingen roll vad du (som nu blivit mamma) känner, tycker, tänker, vill, utan det är först och främst babyn (den alldeles nya lilla människan) som måste bli nöjd och tillfredsställd.

Om barnet kommit ur mammans kropp så är det hon som i första hand kan ge barnet mat, dygnet runt, närsomhelst. ”Uääääää!” så står hon där med droppande bröst och ont i själ och hjärta och försöker lista ut vad babyn behöver och vill. Mammans liv är plötsligt upp-och-ner-vänt, men hon har i alla fall tuttarna att slänga fram som en slags ”Första-Hjälpen-kit” i början, Pappan är mest förvirrad och måste fundera på vilken som är hans roll i det hela, och inser snart att det inte går att ”leva på som vanligt”, för nu måste man i första hand se till att babyn är nöjd, och sen kan man fundera på andra saker. Om han är en aktiv pappa alltså.

Det finns ju faktiskt också pappor som inte ens märker att dom blivit pappor. Mamman kanske hör av sej, långt senare, eller nära i tid och säger: ”Du har blivit pappa.” Det finns också pappor som ”loggar ut mentalt” ganska snart efter att barnet fötts, för dom vet inte hur dom ska agera eller vad som ska göra, utan står först helt handfallna och försvinner sen ut till jobb/plugg/annat-viktigt…

…och mamman lämnas ”ensam” med barnet (och där startar början till en separation som sker 2-3-4 år senare) varvid hon känner sej besviken och övergiven och tycker att han är en svikare.

För den aktiva pappan blir det att fokusera på mamman, för mamman måste komma först (har maten) för babyn, och hon behöver stöd och hjälp för att orka.

Om pappan är negativ och gnällig och kommenterar att kvinnan/mamman ”förändrats” och klagar på att hon hela tiden bara bryr sej om babyn så har han inte förstått någonting och kan han gå och dra något gammalt över sej, för mamman kämpar. Hon kämpar för att hitta sin roll i röran kring sej och babyn och hon är inställd på att få babyn att överleva både fysiskt och psykiskt.

Hon har dessutom tusen frågor dygnet runt: ”Ska jag amma nu? Byta blöja? Gosa? Vad betyder skriket? Varför gör det så ont i brösten? Magen värker. Aj. Det rinner från underlivet, ska det vara så? Sover hen nu? Lever hen över huvud taget? Andas hen? Ska bajset vara gult/svart/kornigt? Varför är blöjan torr/blöt/gul? Vad har hen för prickar på magen/i ansiktet?” etc.

Det rinner ur underlivet, brösten håller på att explodera och/eller rinner och det gör kanske ont. Hon får sår på bröstvårtorna och varje amning är en plåga (i början). Hon är aldrig, aldrig ledig och fri, utan lyssnar hela tiden på om barnet piper/gnyr/skriker/andas även när hon duschar. Allt hon försöker göra blir avbrutet och hon får aldrig duscha/laga mat/städa/tvätta/vadsomhelst färdigt och stressen kommer som ett brev på posten.

Pappan kommer hem från jobbet efter en lång arbetsdag och är trött och vill/behöver vila och förstår inte hennes stress och undrar: ”Vad göööör du hela dagarna? Hur svårt kan det vara att amma och byta blöja? Babyn sover ju bara mest” och mamman har därmed lust att döda pappan.

Om hon är ensam förstår hon inte hur hon ska orka och oroar sej över att bli tokig av utmattning. Plus att hon känner sej väldigt ensam och isolerad (om hon inte bor med någon förälder/kompis/någon annan viktig person).

Att bli förälder är stort. Förändrar livet. Förändrar vad man tycker är viktigt.

Om man låter det ske.