Nuförtiden är det så Komplicerat och Seriöst att ha djur över huvud taget. Speciellt hundar, tror jag. Många ideer och tankar är bra, men mycket är överdrivet. Hundar tål ingenting numera, enligt ”experter” och många låter sina hundar ENDAST äta ETT foder av ETT märke och äter dom något annat ”blir han sjuk”. Det är väl inte ett dugg konstigt! Om du bara äter ÄRTOR jämt och INGET ANNAT så blir du självklart dålig om du plötsligt äter en hamburgare!

Mina hundar har alltid ätit både rester från min mat och olika sorters hundmat. Blandat. Lite av varje, olika märken på hundmaten. Mina hundar har aldrig haft magproblem.

När jag går på min långpromenad med Matilda idag möter jag en man och en liten hund. Dom går raskt förbi, men hunden försöker draaaa tillbaka för att hälsa på Matilda (som är rätt ointresserad). ”Nej, Uffe! Kom nu!” säger mannen. ”Uffe vill hälsa på Matilda”, konstaterar jag. ”Han får hälsa på Matilda om han får det…”. Mannen stannar och går tillbaka med Uffe till oss. Uffe är strålande glad och hälsar och nosar och slår nästan knut på sej själv av lycka. Matilda är fortfarande rätt ointresserad, men låter Uffe nosa henne både här och där och går istället fram till mannen och vill bli klappad av honom, men ärligt talat undrar hon nog om han har nåt hundgodis. Ibland har dom det, tänker hon nog…

Uffe vill verkligen leka så jag frågar mannen om han varit i hundparken med honom. Det har han inte. Jag säger att det är jättekul där för det kommer hundar från minsta lilla chihuahuan till största schäfern och alla leker tillsammans. Det är härligt att få uppleva det. Säger jag.

Mannen berättar att Uffe är 1,5 år och att dom varit väldigt restriktiva med honom och han har inte fått hälsa på hundar när dom är ute och går och har inte träffat speciellt många hundar. Jag skrattar till och säger att jag har gjort PRECIS TVÄRTOM med alla hundar jag haft (14 st), dvs låtit dom hälsa på så många olika hundar som möjligt för att dom ska bli socialiserade.

Mannen tycks komma av sej lite – kanske får han något att fundera på, eller så tycker han helt enkelt att jag är helt dum i huvet – och säger att dom måste gå vidare.

Jag funderar på hur ”folk” tänker egentligen. För det är inte sällan jag träffar människor med hundar i koppel som ”uppfostrar/socialiserar” hunden genom att gå undan och hålla hunden hårt (eller avleda den) när dom träffar andra hundar. Huuuur blir hunden social och lär sej hundspråket UTAN att träffa olika sorters hundar? Och VAD förmedlar man genom att dra undan sin hund när man möter andra hundar?

Och sen tänker jag: ”Ooookey, så när du får barn och ska socialisera barnet, låter du inte barnet leka med NÅGON (förutom VISSA UTVALDA och bara VISSA DAGAR/TILLFÄLLEN) och sen tänker du att ditt barn ska bli väldigt social och kunna alla sociala koder vi människor har i umgänge och i lekar?

ELLER??

Först väntar man på att börja skolan, så börjar man lågstadiet och då väntar man på att börja mellanstadiet….så börjar man vänta på att börja högstadiet (och kan knappt fatta att man ska bli så STOR – nästan vuxen juh!). Så börjar man högstadiet och börjar snegla mot gymnasiet och tycker att ”dom är ju typ vuxna!” och så längtar man efter att sluta grundskolan och börja gymnasiet.

Så börjar man gymnasiet och ser fram emot att gå färdigt gymnasiet och ”gå ut skolan” och vara FÄRDIG! Och börja LEVA och kanske resa eller jobba och spara pengar och sen resa.

Så kanske man får jobb, som var rätt tråkigt efter ett tag – jobba jobba jobba – samma varje dag och man vill kanske istället resa lite grann eller kanske söka till högskolan, men vet inte riktigt vad man vill bli…

…eller så vet man det och gör vad man kan för att komma in på en sån utbildning…

….så ser man fram mot att gå Utbildningen och när man kommer in ser man fram emot att bli Färdig XX och äntligen få börja jobba med det man egentligen vill.

Samtidigt ser man fram emot att träffa Honom eller Henne som man ska leva med…vilket kan gå fort eller inte, vara trassligt och besvärligt eller inte….men blir ”bränd” och man är olycklig och sen är man lycklig och till slut kanske man hittar någon att leva med…eller inte….

….i vilket fall som helst börjar man fundera på barn och ”ska vi inte skaffa barn?” eller ”ska vi resa först, bo där vi vill som vi vill först?” eller ”ska jag skaffa barn ensam eller ska jag leva med någon eller ska jag….?”…

…så går åren och man får kanske barn.

Då börjar man vänta på att barnet ska ”bli lite större” så att det liksom blir ”enklare” eller ”lättare att kommunicera” eller ”…tänk när han börjar gå…då!….” eller ”….när han börjar på förskola….” eller ”…när han får syskon….”.

Så börjar han på förskola…..så går åren och man tänker: ”Vad skönt det ska bli när han börjar skolan för då….blir det enklare….”.

….och han väntar på att få börja i skolan…

Vid morgonfikat kommer vi att prata om ”kvinno-saker/bekymmer/problem/kroppar” och hur dåliga vi kvinnor är att dela med oss av våra bekymmer…

…eller så har det helt enkelt varit TABU att prata om kvinnosaker, såsom missfall, abort, endometrios, bröst (inte förstora el dyl utan ömma bröst, bekymmer med bröst etc), PMS, mens, ägglossning etc.

HALVA JORDENS BEFOLKNING HAR SÅNA KROPPAR OCH DÄRMED SÅNA BEKYMMER/UPPLEVELSER.

Ändå pratar vi inte om det.

Vi går till jobbet efter ett missfall och mår skitdåligt, men säger inget till någon….och om någon frågar hur man mår säger man ”bra” och ler.

Vi går till jobbet/skolan efter en abort och berättar inte för någon. Vi mår bra eller dåligt efteråt men ingen får veta.

Kvinnor kämpar med sin endometrios där dom har omänskliga smärtor en stor del av sina liv, men det är bara att ”bita ihop och härda ut”.

Kvinnor blöder – ibland störtblöder – har ont, mår dåligt, har sjuhelvetes jävla hormonsvängningar, har PMS, biter ihop om hela fadderullan – iallafall i yrkeslivet – ler och säger ingenting.

”Jag hade skitont, började störtblöda (från underlivet, för den som inte förstår det), men hade ett litet barn hemma, som sov, så jag härdade ut till nästa morgon, med svåra smärtor, lämnade på förskolan och SEN åkte jag in till sjukhuset. När jag kom dit rann blodet utefter benen och jag blev intagen direkt och opererad. Sen var jag helt slut, men var tvungen att åka och hämta dottern på förskolan på eftermiddagen. Det fanns ingen annan som kunde hjälpa. Läkaren ville att jag skulle ligga kvar ett dygn, men…”

Jävla kvinnohjältar!

Alltid. Barnet. Först.

Det är rätt vanligt att kvinnor får missfall, men vi pratar inte om det. Vi bryter ihop i vår ensamhet, eller tillsammans med en partner, biter ihop och går vidare. Kanske igen och igen.

Våra kroppar förändras och hormonerna kör med oss, gör så att vi blir ledsna, arga, förtvivlade, ilskna…Våra kroppar används för olika syften, av andra.

Men vi pratar inte om det.

Med varandra.

Eller gör vi?

---

http://www.missfall.se

Missfall statistik

80 procent av alla missfall sker innan vecka 12. Om fostret har ett konstaterat hjärtljud vid vecka 6 är chansen väldigt stor att det klarar sig förbi dessa 12 veckor.

Många vet inte att de ens har varit gravida

Många missfall sker väldigt tidigt och utan att kvinnan ens vet om att hon har varit gravid. Därför är det svårt att veta exakt hur många missfall som sker.

De flesta missfall sker innan vecka 12

De siffror som finns är att ungefär 15  procent av alla kända graviditeten slutar med missfall. 80 procent av dessa sker innan graviditetsvecka 12. Sker ett missfall efter vecka 16 så kallas det för ett sent missfall.

Efter en lång dag på jobbet var jag på väg hemåt med mina två hundar, Matilda och Elsa. Båda var kopplade och dök ner in i en buske med sina nosar då båda plötsligt DROG TILL i kopplena och en hare flög upp hur busken och skuttade iväg. Jag tappade kopplet som Elsa satt fast i men lyckades hålla kvar Matilda.

Elsa sprang iväg efter haren. Jag använde min allra myndigaste röst och ropade ”NEJ, Elsa! Stanna!”. Döm om min förvåning när hon stannade och så tittade hon på mej, på haren och på mej igen varvid hon tog några steg mot haren. ”NEJ! KOM HIIIT!” ropade jag. Elsa tog några steg mot mej, stannade, tittade på haren, på mej och på haren. ”KOM HIIIT!” sa jag med min mörkaste röst. Då kom hon. Hon kom!!

FATTA!! Jag har inte kunnat ha henne lös eftersom hon får upp spår, springer efter djur och kommer inte när jag ropar (när hon fått upp spår, för annars har hon kommit). Vilken lycka!!

Hon fick beröm och pussar och mer beröm! Och hon såg sååå stolt ut med hög svansföring viftandes. Det såg ut som om hon sa ”Jag var jätteduktig! Jag komde till matte fast jag ville springa efter det roliga djuret!”.

——————————————————————–

#stoltmatte #jagvilllevahund #jagvillleva #ryskgatuhund #ryskagatuhundar #Facebook #älskahundar #älskarhundar #blandras #blandrashund #tvååriSverige #ervilucah #mammatillfyrakillar #glad

På väg till jobbet går jag förbi en stor Samtrans-bil som står still. Föraren har öppnat fönstret och ropar något. Jag går först förbi, men sedan tillbaka när jag förstår att han vill ha kontakt med mej.

”Ropade du till mej?” frågar jag till mannen som ser sur ut.

”Ja, var ligger 3A?” säger han irriterat.

”Eeeeeh, jag vet inte….” …kan inte området, tänker jag och tittar mej omkring samtidigt som en gubbe som ser ut som om han bott i Skogås hela sitt liv, går förbi: ”Hallå! Vet du var 3A ligger?!” ropar jag. Gubben vänder och går tillbaka – kommer fram till bilen och säger:

”3A ligger där, 10 meter bakom dej”. Han pekar.

Gubben i bilen är sur – supersur! – och fräser: ”Näe, jag var där nyss – det är inte 3A.”

Skogås-gubben tittar förvånat på mej och fräser ”Va faan är han så sur för?!” och vänder sej sen till gubben i bilen, som öppnar dörren och kliver ur bilen och går runt bilen till där vi står (och en kort stund tänker jag att han kommer att slå till Skogås-gubben, så jag står kvar eftersom jag känner ansvar för Skogås-gubben). Hela han osar ILSKA.

Skogås-gubben säger ”Jo, det är visst 3A, för jag bor i porten bredvid och 3B är porten åt andra hållet, så jag vet att det är 3A….”. Båda går iväg mot porten eftersom det tycks som om Gubben-i-bilen ska övertyga Skogås-gubben (som troligen vuxit upp där och VET att det är 3A) om att det INTE är 3A.

Jag står och tittar på dom när dom går iväg och funderar på om jag ska stanna och se om dom börjar slåss eller om jag ska gå. Jag känner, som sagt, ansvar för Skogås-gubben, och tar Bil-gubben till med knytnävarna ska han få se på faan (= jag, när jag blir arg!).

Jag bestämmer mej för att gå.

Så jag vet inte vad som hände. Men jag förundras över ARGA människor som går omkring och SPRIDER ilska omkring sej. Att ni inte fattar att ni smittar?! Att det smittar. Huvva! Bort med alla sura och arga människor – såna som är negativa och letar problem överallt.

Fi faan (suckar jag IRRITERAT)!

……………………………………………………………………………………………………………………………………

PS. Jag skulle INTE vilja bli hämtad av en sån chaufför av SAMTRANS taxi-buss-eller-vad-det-heter.DS.

Fram för glada chaufförer!

#samtrans #chaufför #argchaufför #varliggertrea #ilska #aggression #smittande #smittandeilska #testosteron #hämta #åkamedsamtrans

Jag har gått en massa utbildningar.

En massa!

I början när jag gick utbildningar och kurser förstod jag inte vikten av att få ett intyg av att ha gått utbildningen – ja, jag måste ha varit helt korkad (!) – jag minns att jag tyckte att det viktigaste var väl att JAG lärt mej NYA SAKER som jag kunde använda i mitt yrkesliv. Inte att bevisa att jag gått utbildningen.

Jag har alltså gått fyrahundranittiosjuttiotvå utbildningar och kurser men jag har inte BEVIS för dom första. Det spelar ju ingen roll nu, för allt förändras och dom utbildningar jag gick DÅ – artonhundrafyrtionio – är väl inaktuella numera , men ändå!

Jag ville bli DEN BÄSTA hjälparen/terapeuten av alla som någonsin levt! Och inte för att vara BÄST utan för att jag ville verkligen verkligen HJÄLPA dom människor jag skulle hjälpa. Det vill jag fortfarande.

En del människor är såna att det är viktigt för dom att alla tror att dom är bäst och viktigast och kan mest, men inte att dom faktiskt i praktiken är den som hjälper på riktigt. Det finns ett helt gäng såna MANLIGA psykologer och psykoterapeuter det bakåt i tiden. Såna som den där norska överläkaren som (1945) menade att ”tyskungarna” var ”svagsinta och med avvikande beteende”. Orsaken var att kvinnorna som umgicks med tyskarna var ”svagt begåvade och asociala psykopater, delvis höggradigt svagsinta, och att man kunde utgå ifrån att barnen hade ärvt dessa dåliga anlag.” Såna MÄN fanns det i mängder av förr, som från sina högt uppsatta positioner kom med HELT GALNA påståenden som om dom var sanningar, och det gick INTE att säga emot – i alla fall inte högt och rakt ut – för då blev man paria och utvisad i Tomheten. Och fick inte vara med längre. Över huvud taget.

Fy faan vad jag tycker illa om alla uppblåsta MÄN som sitter i sina kostymer och tror/låtsas att dom vet bäst och mest och allt – äckliga besserwissers, som är vana att höja rösten liiite till och låta äääännu mer ”manliga” och peta in lite ilsket testosteron där också och med många FINA och SVÅRA ord samt lite nedvärdering till sin omgivning, sabla ut egna ideer som om det vore SANNINGAR. Fy faan vad jag hatar det! Och när jag nu sitter och retar upp mej på dessa MÄN, så inser jag att dom finns fortfarande och överallt! Exempel: #trumph

MEN i alla fall – jag skulle skriva om alla mina kurser och utbildningar. Så många så att det började liksom gå runt, och ju fler kurser och utbildningar jag gick insåg jag att ”here we go again”, dvs att den nya utbildningen /nya sättet och jobba var bara ett nytt sätt att säga något gammalt/det jag redan hört/visste och dessutom kalla det för något tjusigt och kalla det en förkortning (MFT, ART, MST, KBT – what ever) och göra det till ett paket.

Så när jag började på mitt nya jobb i november 2021 sa jag att jag faktiskt inte orkade gå fler utbildningar, om det inte var något alldeles alldeles nytt och supernya ideer kring någonting som faktiskt jag inte kunde.

Sen dess har jag i alla fall gått två utbildningar där jag i och för sej redan kunde allt, men denna gång var det ihopsatt som ett paket där man kan jobba från A till B (eller Ö) i ”paketform” med olika teman istället för att, som jag brukar, ”lyssna in var klienten befinner sej” och köra lite freestyle. Dom här nya sätten är att någon bestämmer vad klienten behöver (oftast en socialsekreterare) och så säger hen: ”Den här familjen behöver XXX” och så jobbar jag med det efter olika steg. När sista steget är taget är det tack och adjö. Då ska klienten vara färdiglärd och klar. Inte så mycket ”Hur mår du EGENTLIGEN?” eller ”Hur påverkar din egen barndom dej?”

MEN, för att göra en kort historia lång, så kan jag ofta hamna i ”Vad kan jag som inte andra kan?” om ni förstår? Man blir lite hemmablind och det som är så SJÄLVKLART för mej, kan vara/är helt NYTT för andra. Eller inte.

Så ibland när jag säger något ”självklart” för att bara uttala det som ”alla redan vet” så säger folk ”Jahaaaaa!” som om det var en ögonöppnare och jag bah: ”Jahaaaaa!”

Det är ju inte precis som om jag när jag kliver utanför dörren till jobbet blir EN ANNAN person med andra tankar och andra åsikter. Jag är ju samma. Och jag använder mej själv och allt jag kan och mina känslor och allt i möten med andra människor och målet är för mej givetvis ALLTID att HJÄLPA så att DOM ANDRA mår bättre och helst bra och förstår sej själva och andra bättre och löser alla (?) sina problem och knutar och relationstvister.

Vad ville jag skriva om egentligen idag?

Vad ville jag med det här inlägget?

Jag behöver semester.

När man preciiiis har lärt sej och fått flyt på HUR man ska klicka och dra och fixa med sin mobil/inlägg här/datapaketavannatslag/jobbgrejer etc så ska det U P P D A T E R A S. Det måste fräschas upp och bli bättre. Eller nåt. Och om man INTE uppdaterar då liksom dör hela grejen. Tror jag. För man kan inte avstå uppdateringen.

Då när jag äntligen fattar (NÄSTAN) allt – ja, i alla fall dom grejer jag MÅSTE hantera/använda – DÅ ändras alla grejer och klickningar osv. Så måste jag Börja Om och lära mej hela tjillevippen.

När jag äntligen (!!!) tycker att det flyter på med allt – då!

Fi faan!

Eller när jag lärt mej min nya mobil på jobbet….då ska den bytas ut, mot en ny – bättre och modernare. ”Neeeej! Jag vill ha den gamla kvar!”

Nyss, när jag klev ut här på min bloggsida, som jag ännu inte lärt mej alla funktioner av, trots att jag bloggat sedan artonhundrafyrtiotvå, så såg jag att det uppdaterats grejer…..”Åååååh! Neeeej! Jag har ju inte ens lärt mej den gamla än.”

Av WordPress´s funktioner som man kanske SKA kunna för att blogga, kan jag ungefär….gissningsvis…. 30% – om ens det! Så när det förändras måste jag börja om med dessa 30% och jag har HEEELT slutat ens tro att jag ska begripa dom övriga 70%:en.

Jag skulle tex vilja att alla mina inlägg låg under rubriker så att man lätt kunde läsa det som är av intresse, tex ”OM BARN” eller ”MINNEN från förr” eller ”Bara vanliga tankar” (vad det nu är) eller ”BARNDOM” el dyl….

…men jag förstår inte hur man gör och jag orkar och vill inte vända hjärnan tre varv, med risk att både förstöra hjärna och det jag redan kan på WordPress.

”Men det är ju bara att lägga ”XX i Rystbux och dra sniften till grypen” säger dom som kan.

”Eeeeh, va?!”.

För 1 år sedan fattade jag vad …. ”xxx” – nä har glömt vad jag fattade!

SÅ illa är det.

Jag vill ju bara SKRIVA!

#wordpress #uppgraderingar #upgrade #förstårinte #dontunderstand #villbaraskriva #älskarattskriva #skriva #blogg #erviluca #ervilucah #instagram #deförstårintevadjaginteförstår #uppdatera #uppdateringar #vändahjärnantrevarv #förstårintevadjagförstår