Först väntar man på att börja skolan, så börjar man lågstadiet och då väntar man på att börja mellanstadiet….så börjar man vänta på att börja högstadiet (och kan knappt fatta att man ska bli så STOR – nästan vuxen juh!). Så börjar man högstadiet och börjar snegla mot gymnasiet och tycker att ”dom är ju typ vuxna!” och så längtar man efter att sluta grundskolan och börja gymnasiet.
Så börjar man gymnasiet och ser fram emot att gå färdigt gymnasiet och ”gå ut skolan” och vara FÄRDIG! Och börja LEVA och kanske resa eller jobba och spara pengar och sen resa.
Så kanske man får jobb, som var rätt tråkigt efter ett tag – jobba jobba jobba – samma varje dag och man vill kanske istället resa lite grann eller kanske söka till högskolan, men vet inte riktigt vad man vill bli…
…eller så vet man det och gör vad man kan för att komma in på en sån utbildning…
….så ser man fram mot att gå Utbildningen och när man kommer in ser man fram emot att bli Färdig XX och äntligen få börja jobba med det man egentligen vill.
Samtidigt ser man fram emot att träffa Honom eller Henne som man ska leva med…vilket kan gå fort eller inte, vara trassligt och besvärligt eller inte….men blir ”bränd” och man är olycklig och sen är man lycklig och till slut kanske man hittar någon att leva med…eller inte….
….i vilket fall som helst börjar man fundera på barn och ”ska vi inte skaffa barn?” eller ”ska vi resa först, bo där vi vill som vi vill först?” eller ”ska jag skaffa barn ensam eller ska jag leva med någon eller ska jag….?”…
…så går åren och man får kanske barn.
Då börjar man vänta på att barnet ska ”bli lite större” så att det liksom blir ”enklare” eller ”lättare att kommunicera” eller ”…tänk när han börjar gå…då!….” eller ”….när han börjar på förskola….” eller ”…när han får syskon….”.
Så börjar han på förskola…..så går åren och man tänker: ”Vad skönt det ska bli när han börjar skolan för då….blir det enklare….”.
….och han väntar på att få börja i skolan…
erviluca #mammatillfyrakillar 