RSS Flöde

Dagsarkiv: 11 mars, 2022

Bruten arm /erviluca

Postat den

Som mamma till fyra söner har jag upplevt två brutna armar, ett brutet finger och en blindtarmsinflammation, en massa halsflussar, öroninflammationer och andra sjukdomar (förstås) en nästan krossad tå, falsk krupp, astma, kikhosta, vattkoppor och operation av halsmandel och ett barn som cyklat in i en svängande bil och svimmat (men det gick bra!).

Just nu vill jag skriva om den första brutna armen.

Storing var ca 3 år, Mellan var 2 år och Minsting fanns inte. Äldste sonen var 14 år. Jag var med pappan till barnen i Fruktparken vid Liljeholmen (Stockholm) med Storing och Mellan. Vi bodde i Gröndal, vilket ligger på gångavstånd. Fruktparken var rätt ny och en rolig park. Storing var en försiktig liten kille som klättrade på en liggande trädstam. Mellan klättrade på samma trädstam och vi vuxna stod bredvid och såg till att barnen inte ramlade (!).

Storing satte sej gränsle över trädstammen varvid han tippade åt sidan, snodde runt och ramlade ner i sanden under. Ett fall på max 30 cm. Jag hörde knäcken! Det lät precis som när man bryter av en kvist mitt på och jag tänkte ”Nu bröt han armen.” Storing började gallskrika och jag lyfte upp honom och såg direkt att armen ena armen var av, mittemellan armbågen och handleden där inte var rak (som den ska vara) utan var i ca 45 graders vinkel.

Det såg läskigt ut och jag blev rätt chockad, men försökte behålla lugnet och sa till pappan att ”Storing har brutit armen och vi måste till sjukhus, NU!”. Det kändes så akut att jag nästan ville ringa efter ambulans, men min logiska och kloka hjärna sa till mej att ”Han har bara brutit armen och det är inte livsfarligt”. Det KÄNDES livsfarligt.

Vi hade vagn med oss till lekparken men jag minns att jag ville BÄRA Storing tillbaka till vår lägenhet där bilen stod parkerad utanför. Jag minns inte om jag gjorde det, men troligen… Jag kunde INTE lägga ifrån mej Storing, som grät. Lillebror Mellan förstod inte alls varför den roliga leken avbröts så abrupt och konstrade lite, men jag har för mej att han liksom kände allvaret i hur vi vuxna betedde oss. Jag minns också min irritation över barnens pappas beteende – att han liksom inte AGERADE och tog tag i situationen. Skitsamma.

Vi gick tillbaka till lägenheten och jag tog bilnycklarna och satte mej i bilen för att köra Storing till Astrid Lindgrens sjukhus. Han, som annars satt i baksätet på bilbarnkudde, fick sitta i framsätet för att jag ville ha uppsikt över honom.

Jag kände någonstans att jag inte var 100% trafiksäker eftersom jag kände mej så upprörd och skakad över att Storings arm var helt av. Hela resan dit pratade jag lugnande med Storing och försökte också att vara så lugn jag bara kunde själv.

Väl framme på barnakuten var det FULLT med människor där. När jag skulle anmäla oss visade jag armen för kvinnan som satt i luckan och hon frågade ”Vad söker ni för?” vilket jag tyckte var knäppt, minns jag. ”Ser du inte?? Armen på sonen hänger på trekvart!” liksom. Nåja. Jag fick berätta vad som hänt och sedan satte vi oss i väntrummet. Där satt vi sedan i flera timmar. Minns inte hur många, men kanske 3-4 timmar. Jag läste böcker, vi tittade på TV, jag höll igång heeela tiden för att avleda och trösta Storing.

Till slut blev vi inkallade på ett rum där Storing fick en smärtstillande tablett (eller spruta? minns inte). Sen fick vi sitta och vänta på rummet i ytterligare 3-4 timmar (!). Jag läste böcker och Storing blev hungrig, men sjuksköterskan hade sagt att han inte fick äta något utifall han skulle sövas/opereras. Oj, vad vi väntade!!! När det gått ungefär 7-8 timmar sammanlagt och Storing fått en kanyl i armen med dropp, kom läkaren och sa att han skulle opereras. Han kördes iväg, sovandes, dom sövde honom medan han sov och någon timme senare kom han tillbaka med armen i gips, fortfarande sovande. Då hade han fått en plats på en avdelning och jag fick sova på sidan i en hård liten soffa.

Storing vaknade dagen därpå med gips på armen och var glad och nöjd och utvilad. Han ville äta direkt men en sjuksköterska sa att vi skulle ta det lugnt med matintaget ifall han skulle börja kräkas. Det gjorde han inte. Han var bara hungrig och jag gav honom mackor och han ville ut och leka i lekrummet som fanns i slutet av korridoren. Vi gick dit och han lekte som om han inte hade något gips och som om inget hänt.

Därefter minns jag att han klättrade upp för ruschkanor och lekte i lekparken som om han inte hade gips vilket gjorde mej rätt svettig och orolig när jag var ute med sönerna, men benet i armen läkte fint och när gipset togs av var allt över.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Mellan fyller år idag! /erviluca

Postat den

Dom blir liksom plötsligt vuxna.

Mellan 3 månader….

Mellan 26 år.

Så här skrev jag i ett blogginlägg 2007 om Mellan, som idag fyller 26 år!

”Han är ju så fin, så snygg och så mysig! SER dom inte det??? ”Dom andra”… Ser HAN inte det – han själv alltså?!

Varför ska HAN behöva gå igenom allt jag gick igenom med osäkerhet, rädsla, blyghet osv? Kan inte han SLIPPA? Kan inte han ”hoppa över” hela den perioden och hoppa rätt in i Den Säkra Perioden – om den finns! Kan inte min uppfostran ha gjort honom så självsäker att han går med högburet huvud rakt igenom hela tonåren utan att falla ihop av osäkerhet och rädsla? Kan inte mina misstag och ”spring in i väggar” räcka??

Varför SER han inte att han är SNYGG? Varför förstår han inte att han är cool? Varför fattar han inte att han är gullig och snäll och härlig och klok och mysig???

Huuuur kan han tycka att han är ful??? Hur kan han bli osäker när ”Mr Cool” (i klassen, utsedd av VEM?? för han är ju inte snyggast eller coolast, enligt MEJ) avvisar honom? ”Knyck på nacken och skit i vad HAN säger!!” tipsar jag. ”Du FATTAR INTE!!” säger han…men det gör jag ju! Jag minns och jag fattar, men jag VILL INTE!!!

Jag vill att han ska ha en Perfekt Barndom, en Underbar Tonårstid, Härliga Vuxenår och en Fantastisk Ålderdom! Punkt!

Jag VET att man ”växer av kriser” och ”lär av sina egna misstag” (och inte av andras). Jag vet jag veeeet! ….men jag VILL INTE DET!!! Jag vill att han ska glida genom livet på ett bananskal…smyckat med rosenblad (utan taggar)!!! Så det så!”

GRATTIS MELLAN! Du äger!

Jag älskar dej!