Månadsarkiv: februari 2022

Jag har liiite liiite hosta av och till och det får man INTE ha nuförtiden. Speciellt inte när man åker pendeltåg. Det är som om jag får hosta av att veta att jag inte får hosta….

För att avhjälpa problemet köper jag halstabletter. Vicks halstabletter. Det finns en sort jag äääälskar och som jag aldrig lär mej hur påsen ser ut, så ofta köper jag fel sort, men när jag jäktar in på tobaksbutiken på morgonen i Skogås råkar jag köpa RÄTT påse för en gångs skull. Mums!

Så jag kliver in i tåget, känner att jag kanske börjar hosta, tar en halstablett och VOILA! Problemet är fixat. Jag tar 3-4 tabletter för dom är såååå goda.

Men sen jobbar jag. Och jobbar. Och tänker inte ens på halstabletterna.

På vägen hem i tåget: ”Oooooh, jag tror jag ska hosta!” Halstablett. Mums. Hostar inte. Gott!

Väl hemma är det hundpromenad, matfixning, tv-tittande och sen är det läggdags. Jag tar med halstabletterna. Bestämmer mej för att jag sover bättre om jag tar en uppfräschande halstablett innan jag somnar.

Jag ligger och läser och tar en halstablett….MUMS!

En till. MUMS.

Bara en till. MUMS!

EN till, sen är det slut. MUMS!

Jag KAN nog ta en till….varför inte liksom? Vem bestämmer över mej egentligen? Jag! Jag vill ha en till! Tack! MUMS!

Jag tror jag äter 6-7 halstabletter.

I bakhuvudet säger en liten Klok gumma: ”Du kan få ont i magen av dom här. Du KAN få diarre och magknip.” Jag bah: ”Det är inte säkert. Kanske inte den här gången…”. Jag säger åt kloka gumman att gå och lägga sej. Bums!

Jag vaknar på natten av FRUKTANSVÄRD magknip! Jag kan inte röra mej. Det gör så jävla ont så att jag ligger blickstilla och bara andas och funderar på hur jag ska ta mej ur den situationen. Det gör så ont så att jag inte kan gråta, inte prata, knappt andas, men jag måste andas! Andas in djuuuup….AAAAJJJ!! Andas uuuuut…. AAAAAJJJ! Fokusera på andningen.

Tankarna börjar gå igen: Om jag nu dör, hoppas jag att jag dör innan det gör ännu mer ont. Å andra sidan vill jag gärna hinna ringa 112, men HUR – jag kan inte röra mej!! Det gör för ont! Och OM jag lyckas ringa 112; Hur ska dom komma in i lägenheten? Det är ju en säkerhetsdörr! Andas djuuuupt!!! AAAAJJJJ!

Dom kanske kan krossa ett fönster och komma in därigenom? Eller ringa på hos någon granne? Vad ska grannen göra? Meh! Andas in djuuuuupt! Håll andan. Andas uuuuut! AAAAJJJJ!!! Kan det vara brusten blindtarm? Fast det känns inte så. Som om jag skulle veta hur det känns….det är ju till höger det sitter….Andas IIIIN….Andas UUUUT. AAAAAJJJJJ! Jag döööör!! Om dom slår in ett fönster kommer katterna att hoppa ut där, och vad händer med hundarna om jag blir körd till sjukhus? Sopar någon upp glaset? Sätter dom för rutan så att det inte står öppet? Stänger dom dörren till rummet där glaset är krossat?

Det går nog över ändå. Andas IIIIN djuuuupt. Håll andan. AAAAJJJ! Andas uuuuut! AAAAJJJJ! OM jag ringer 112, vilket jag ju inte kan ens (!) och åker in, kommer allt att gå över i ambulansen, eller när vi kommer fram. Så är det alltid. Andas iiiiin. AAAAAJJJJ!! Andas uuuuut. ALDRIG kan man få ha någon RIKTIG sjukdom, bara typ ”förstoppning” eller ”ätit för många halstabletter”…. Oj, halstabletter!?! Det är kanske inte brusten blindtarm. Det kanske är kramp av halstabletterna…dom innehåller ju….nåt medel som jag inte tål om jag äter för många av dom. Det visste jag ju….. Jävla idiot! Men tänk om jag tror det nu och det ÄR brusten blindtarm, eller en cancersvulst som brustit eller fått tarmen att brista….Men känner man inte det? Att det liksom är VÄRRE då….ANDAS…..

Jag tror jag kan röra mej liiiite nu….liiiiite….AAAAJJJJJ! Jag önskar jag kunde PRUTTA UT det som gör ont. AAAAAJJJ! Rör mej liiiite. AAAAJJJJ! Andas iiiin, andas uuuut. Inte svimma nu. AAAANDAS. Tänk om jag dör…..av ontet….. AAAAAJ! Andas…..

Jag överlevde.

Jag tog mej till toaletten till slut och skiten kom ut. Bokstavligt talat. Rätt väg.

Men det var nära slutet kan jag säga.

Inga fler GODA halstabletter för mej. I alla fall inte så många på en gång. Frågan är om jag klarar att ta EN och sen vänta till nästa dag, eller vad man nu måste göra.

Jag får helt enkelt inse att jag är en nykter halstablettoman.

”Hej, jag heter Erviluca och är halstablettoman”.

I min familj/släkt lider flera av oss av nattliga kramper i benen och då framförallt i vaderna.

När jag var gravid var kramperna för jävliga och satt lite här och där, men framförallt i vaderna och fötterna/tårna. Jag kunde stå i hallen och sätta på mej skorna, så plötsligt stod tårna åt alla håll och det gjorde fruktansvärt ont. Det bästa sättet att hantera det i stunden var då att ”trycka emot” och vänta på att det skulle gå över.

Om jag klev i med fötterna i kallt vatten när jag var barn: KRAMP i foten! När jag simmade: KRAMP i foten och tårna (om vattnet var kallt). Det gör så ont att man inte bara kan strunta i det utan man MÅSTE hantera det på något vis. Ibland hinner man inte och måste då ligga/stå och vänta ut krampen. FIFAAN!

Jag minns dom vuxna som sa: ”Bada inte efter maten för då kan du få kramp”, vilket jag ju fick ändå i tid och otid. Å andra sidan trodde jag att den krampen som vuxna då pratade om var en jävlig KROPPSKRAMP, om det nu finns…. Jag såg framför mej hur hela kroppen krampade (som ett epilepsi-anfall) ungefär.

Kramp gör jävligt ont! Jag minns också en f d manlig chef som kom till jobbet en morgon och berättade att han nästan inte kunde gå på ena benet och att han måste till läkare för han hade upplevt en fruktansvärd smärta i benet på natten och det lät på honom som om han trodde han hamnat i dödens väntrum. Två av oss kvinnliga kollegor sa: ”Det var kramp. Det är inte ovanligt.” Han trodde oss inte. Han var nästintill döende. ”Det gjorde fruktansvärt ont!!” förklarade han. ”Vi vet”, sa vi.

Jag kom på för några år sedan att om jag tar TVÅ Magnesium brustabletter innan jag går och lägger mej slipper jag kramper på nätterna. Ingen läkare kunde tala om det, även om jag inte direkt sprungit hos läkare och tjatat. Jag är en sån som ger upp DIREKT när det kommer till läkare som inte har svar som hjälper: Vet läkaren inte och/eller ger mej medicin eller ett råd som HJÄLPER, så går jag inte tillbaka. Jag härdar ut och kanske jag letar svar på nätet. Eventuellt.

För några nätter sedan vaknade jag av KRAMP i BÅDA benen! Det har nog aldrig hänt förut. Jag FLÖG upp men ramlade när jag kommit ut sängen eftersom inget ben tog emot på golvet (eftersom båda krampade), rasade i golvet och slog i huvudet och ena armen i sänghurtsen. Sen låg jag där i en halvkonstigt position – halva jag i sängen och halva jag på golvet – med kramp i benen och smärtande huvud och ont i armen. Det var bara att ligga där tills krampen var över. Jag ANDADES djupt för att inte svimma (vilket jag också är ”bra” på… ) och försökte hantera smärtan.

Matilda (ena hunden) slickade mej häftigt – antingen för att jag betedde mej så konstigt och hon trodde det var en kul lek, eller för att hon ville liksom ”väcka” mej/få mej att må bra och vara vanlig. Elsa (andra hunden) låg en bit ifrån och tittade oroligt på mej, men gjorde inget. Hon kom fram och nosade på mej när allt var över.

Jag hann tänka ”Vad skulle hända om jag råkade ut för en olycka hemma och faktiskt svimmar/dör??”. Jag är ju ensam!? Å andra sidan, som jag sa till mamma någon gång när hon oroade sej för att dö och ligga död länge och ingen märker det: ”Det gör väl inget för då är du ju död”. Ja, hon har verkligen en inkännande dotter (är ju familjeterapeut!). Ha ha ha!

I vilket fall som helst överlevde jag och krampen släppte och jag kröp upp i sängen igen och vaknade till liv och blev vanlig igen.

Flera dagar senare har jag fortfarande ett blåmärke på ena armen och en bula i huvudet. Som minne.

Nu har jag detta blogginlägg som minne också.

#krampibenen #kramp #ramla #olycka #vadgörhundarvidenolycka #hundar #ryskgatuhund #visomharryskgatuhund #erviluca #mammatillfyrakillar #familjeterapeut #familjebehandlare #hundarochkatter #magnecium #familjen #ramla #ramlaursängen #mittinatten #blåmärke #bula

Jag förstår inte varför kvinnor ”går på” alla dessa grejer som vi ska fixa och ha för att ”vara snygga”. Det är som om vi är värsta julgranarna som man ska hänga saker på för att vara snygga (för vem/vilka?). ”För mej själv”, säger tjejerna och fnittrar. SURE! Jättejämställt och jättefrigjort! Tingeltangel på hela människan liksom.

Det ska vara lösögonfransar och en massa smink och fixat hår med någon färg och medel i så man inte kan gå ut i regn och rusk för då kan lösögonfransarna åka av och sminket rinna och håret förstöras.

Det ska sprutas in fett/silikon i läpparna också, så att dom blir hårda och stora och så att munnen putar rätt ut. Kan man ens prata normalt? Nyttigt med silikon i läppar? Ska man vara någon slags utställningsföremål? ”Titta på mej, vad jag ser sexig ut!”

Sen ska det vara silikon i tuttarna vilket innebär att kvinnor puttar in plast i sin kropp och dessutom opereras dom, vilket inte är helt ofarligt. Sen ska tuttarna masseras för att inte stelna.

Det ska vara långa naglar som gör att kvinnor inte kan röra på händerna normalt (”Joodå det kan vi!” kvittrar alla tjejer som har långa naglar). Nej, det kan ni inte! Punkt. Det är många saker ni inte kan göra med långa naglar.

Det ska vara högklackat så både fötterna blir ihopklämda och tjejen går omkring på tårna. Det gör att tjejerna inte kan springa fort, utan stolpar fram och får kramp i tårna, fötterna och vaderna. Men när dom vant sej kan dom ändå gå någorlunda normalt, men kom inte och säg att det är bra för fötter, ben eller rygg! Och kom inte och säg att det går att springa och röra sej normalt i dom!

Tripp tripp tripp.

Sen ska kvinnor också klämmas ihop i korta och snäva kjolar så att hon inte kan gå normalt, utan mer som om hon är kroniskt kissnödig, kan inte sitta normalt eller röra sej normalt.

Kläm ihop tuttarna också så att det hela tiden finns risk för att tuttarna trillar ut och då måste tjejen ha koll på det också.

Så tjejen som kommer där och har silikon-ihopklämda tuttar, lösögonfransar, påklistrade långa naglar, kort snäv kjol och liten blus med tuttarna uppe vid hakan, silikonläppar och smink i hela ansiktet samt högklackade skor kan knappt gå normalt, absolut inte springa, inte gå ut i regnet och inte slappna av för två sekunder.

”Tjohooo! Här ska festas!”

Sen kan man ju bli gaaalen på tjejer med alla dessa attribut, som plutar med munnen och besviket suckar: ”Varför vill killar bara ha sex med mej?” eller ”Varför ser han bara min utsida?”. Eeeeeh, va?!? Det är ju den du visar upp: ”Jag-är-en-Barbie-med-alla-sexattribut-du-kan-tänka-dej”.

Eller att putta upp tuttarna till hakan varav hälften hänger utanför kläderna och sen undra varför folk ”bara tittar på brösten?”. Eeeeh, va?!? Inte ens jag, som inte är speciellt intresserad av bröst, kan låta bli att titta när dom nästan trillar ut: ”Aaaakta! Dom faller ut!”.

Wohooo, vad vi är jämlika! Wohooo, vad vi är naturliga och avslappnade och är ”bara oss själva”!

NOT!! 70-talet kom tillbaka! DÅ kämpade vi för jämlikhet.

Fattar inte vad som hände….

För att inte tala om när en kille går hem med en tjej med lösögonfransar, löshår, silikontuttar, putande mun, långa naglar och höga klackar. Han har ju ingen aaaaning om hur hon ser ut EGENTLIGEN.

Tänk om killar hade lös-axlar (för att se bredaxlade ut), lös-kuk (för att det ska se ut som om dom har större än dom har), skor med inlägg fram (så att skorna är större än vad fötterna egentligen är) med extratjock sula i skorna så att han blir längre än han är, plus löshår. Eventuellt lite silikon i överarmarna också, så det ser ut som om han har muskler. Kanske en hård platta på magen så att man tror att han har magmuskler….

Allt detta åker av  när dom går i säng, och VOILA! Fram kommer Jöns-Petter:

Tunnhårig, smal, flaskhals-axlar, liten snopp och små fötter.

 Och du får inte säga något för då är du sexistisk.

Bit ihop, blunda, ha sex och fantisera om den där mannen du trodde han var.

Jag hittade den här bilden när jag sökte bilder med sökord Loneliness, på Google bilder. Den är fin och säger mycket och jag känner mej träffad.

Jag har i hela mitt liv varit Den Givande – den som Ger. Jag har ett jobb där själva vitsen är att jag ska GE….och hjälpa…och vara ett stöd – det är det som jag är BRA på. Det är det jag själv mår bra av.

MEN jag kan inte be om hjälp själv, knappt ens ta emot den, om jag får den, för jag vet inte hur man gör. Jag är så van att ge ge ge – vara den Goda, Den Snälla, den Förstående.

Jag är så DUKTIG i mitt jobb och på att hjälpa andra, men vem hjälper mej? Jag hjälper knappt mej själv.

Vem ska trösta ”Knyttet”?

Å andra sidan känns det oerhört obehagligt när jag hamnar i en hjälp-situation där jag är svag och någon annan stark. Jag vill bara krypa under en sten och gömma mej. Jag skäms.

Jag kan inte ”vara svag”. Jo, jag KAN vara svag när jag är ensam, men inte i det offentliga – inte inför någon/några. Jag ryser bara av tanken, trots att jag tycker det är helt normalt att vara svag ibland. Dessutom träffar jag ständigt människor som är svaga inför mej och jag uppmuntrar dom att visa sej svaga och jag säger ”Gråt du!” när jag ser att ögonen fylls av tårar. Det är till och med lättare för mej att jobba med människor som visar sina svaga sidor, för då öppnar dom upp sitt inre och det är där inne jag vill vara och gräva.

Men själv är jag den där som ler och säger att det är okey, fast det inte alltid är det, för att jag inte vill eller kan visa mina svaga sidor.

Jag litar inte på någon. Jag litar inte på att någon kan hjälpa och stötta mej när jag är svag. Inuti mej är jag svag när jag gråter så det gör jag bara i ensamhet. Och knappt ens det.

Jag är så jävla motsägelsefull så jag blir alldeles trött på mej själv.

Hon bär Världen på sin rygg

Bågnar under trycket

Utåt leende och snygg

Bär alldeles för mycket

När hon inte vill och orkar

Smyger undan gömmer svaghet

Undanskymd hon tårar torkar

Vill inte att någon annan vet

Andras bördor väger lätt

Hon kan bära mycket

Egen börda rätt och slätt

Hon faller under trycket