Månadsarkiv: januari 2022

Ibland liksom tittar jag på mej själv och säger:

”Men vafaan!? Du har TVÅ hundar och TVÅ katter och är singel. HUR? Varför?”

Jag undrar inte varför jag är singel, men jag undrar varför jag skaffar en massa djur när jag är ensam om att ta hand om dom.

Jo, förresten, jag undrar ibland varför jag är singel OCKSÅ, men det är ett helt annat blogginlägg. Eller en bok.

eller

”FYRA söner och ensamstående mamma till alla, Och sen skaffa en hund och sen låta den få valpar – inte bara en gång, utan två! Och sen spara en valp och sen skaffa en hund till…. och jobba med något riktigt krävande.”

Eeeeh?!?

”Köpa radhus, fast jag inte kan nåt om hus – eller ekonoomi – och bo där själv med tre söner och två-tre hundar och jobba nästan heltid med något riktigt krävande och viktigt.”

Eeeeh?!?

”Ha tre vädurskaniner, en till varje son, samtidigt ha hundar och tre söner OCH stoppa alla i den lilla gröna bilen (pytteliten grön Hundai) plus väskor till alla, för att åka på semester till Arboga utan att veta var och hur kaninerna ska ”förvaras” när vi kommer fram, och bara utgå ifrån att det löser sej.”

Eeeeh, va?!?

Det löste sej. Det löser sej alltid. Jag litar på att jag alltid hittar lösningar. På allt.

”Åka ENSAM med FYRA pojkar i åldrarna 12, 11, 8 och 7 år i bil och bo på en camping på semester nära ett vattenland.”

Var hundarna med också? Minns inte.

”Åka ENSAM med samma fyra pojkar till Dalarna och bo på en anläggning nära en äventyrspark och ”göra äventyr” där med dom på semestern.”

Var hundarna med där? Minns inte.

Jag har gjort så många saker – oftast rätt spontant – som jag nu i efterhand tänker ”WTF?!?” kring/om.

Jag har också målat om/tapetserat om vart och vartannat hem jag bott i – ibland 5-6 rum!

En gång målade jag om ett golv i knallgrön färg med mörkgröna löv på. Skit-coolt! Ett annat rum målade jag ljusblått och en massa fiskar på.

SJÄLV. Och fort har det gått. Varje gång. Och då har jag ändå flyttat rätt ofta….av någon VIKTIG och betydelsefull anledning.

På riktigt.

På riktigt viktig anledning alltså.

….och skulle troligen göra om allt igen, om jag orkade.

Fast jag kan nog hitta på nya saker som är sådär:

”Eeeeh, va?!?”.

Pust!

Jag har stött på honom vid flera tillfällen. Nej, inte STÖTT på, utan stött PÅ. Tillsammans med hans hund Boy. Det är en tjuuuusig hund som ska ställas ut och få en massa medaljer och rosetter är det meningen. Men det bryr inte husse sej om. Han och hans fru är fodervärdar och efter X antal faderskap blir Boy deras. Tror jag. Så brukar det vara iallafall.

Första gången vi träffades var i hundparken. Han var där med Boy, som då var unghund/valp. Jag var där med mina hundar givetvis. Vi började prata och han var såååå trevlig. Han berättade om hur han och hans fru låtit bygga ett hus på 80-talet och att dom hade två vuxna barn, en av varje sort (tror jag) och när vi stod där och pratade ringde sonen från Holland, där han bor (tror jag). Eller om det var dottern som bodde där. Minns inte.

I vilket fall som helst är han såååå trevlig. Det är inte så ofta man träffar så sociala och trevliga människor, tycker jag. Iallafall inte jag. Jag startar nästan alltid samtal med folk när jag är ute i det fria (!) och många svarar exakt bara på det man frågar, eller visar inget intresse tillbaka. Det gjorde Boys husse.

Varje gång vi därefter stött PÅ varandra på hundpromenader ropar han på långt håll ”Åh, HEEEJ! Vad kul att se ER!!” och så ler han med hela ansiktet. Det är så trevligt! Jag känner mej verkligen uppskattad.

Igår hamnade vi på samma promenadslinga och gick tillsammans en lång stund. Jag berättade något för honom när hans mobil ringde: ”Ursäkta, men jag måste ta det här”, sa han och svarade. Vi gick vidare och han pratade med ”Lotta” eller vad kollegan nu hette, som jag förstod att det var. När han tryckte av mobilen, sa han ”Ja, du berättade om X….och att du skulle bla bla bla” och inuti mej blev jag helt Flabbergasted (heter det så? Jag tyckte ordet passade här)….alltså jag blev så förvånad över hans genuina intresse och att han både hade lyssnat på vad jag sa, och ville veta resten.

Jag tycker så ofta jag blir avbruten av allehanda saker när jag pratar med folk, och sen är det som att det jag sa innan jag blev avbruten inte spelar någon roll. Och jag inser att dom inte är speciellt intresserade/inte har lyssnat.

Denne man visar ett genuint intresse, lyssnar intresserat och ställer följdfrågor. Såna människor växer inte på träd kan jag säga. Iallafall inte i min värld. I min värld är det alltid jag som frågar och jag som är intresserad av andra. Det är nästan så att jag kommer av mej när någon frågar något om mej och mina hundar.

Så ovanligt är det.

Just saying.

Akelius har renoverat våra hus på utsidan. De började för ungefär 1 år sedan. Vårt hus började dom renovera i augusti har jag för mej. Det blev klart i december 2021. Under tiden bytte vi värd. Akelius sålde husen till Heimstaden.

Nu är husen jättefina och fräscha och så var det bara uteplatserna kvar att fixa för oss som har såna.

Jag såg framför mej hur vi skulle få nya fina staket och nytt plank och hela fadderullan. Sedan skulle dom lägga på ny jord och så nytt gräs. Åh, vad fint det skulle bli!

Så såg jag att grannens GAMLA staket satts upp – det fula bruna staketet. Och det GAMLA planket, som är halvruttet och trasigt och ska vara vitt, men är mer….gråskitigt. Jag tänkte att gubbarna måste ha fattat fel – dom kan väl inte sätta upp dom gamla spruckna och skitiga staketen kring det här nya fina fräscha huset?

Man skulle alltså lägga MILJARDER på att renovera dessa stora hus och sen avsluta med att inte kunna lägga 1000 kr på att sätta upp nytt staket??

Nä. Det måste vara fel.

Idag satte dom upp mitt gamla staket, där brädor fattas och det gamla planket som är prickigt av skit. ”Såja”, sa gubbarna (kanske) och gick.

Och jag bah: ”Eeeeeeh, va?!”.

---

#akelius #ägarbyte #renovering #nyttstaket #ruttetstaket #plank #heimstaden #skogås #obegripligt #hurtänkerde #gammaltochnytt

Minsting tog tåget från Kungsbacka till Stockholm och vi möttes på T-Centralen den 17 december. Hundarna var med. Jag sa ingenting till hundarna innan. Dom kände inte igen honom direkt utseendemässigt, men gick fram och nosade med glada svansar och när dom kände att det var Minsting överföll dom honom med glada skall, och krumbukter så att han ramlade omkull och så låg/satt dom i en hög av glädje. Jag filmade slutet.

Jag höll i två glada hundar samtidigt som jag skulle trycka in koden på mobilen och hitta till kameran och hela fadderullan. Så är det alltid. Jag hinner aldrig filma ”IT”, utan bara slutet eller efter slutet. Dessutom säger mina söner att alla mina bilder blir suddiga. Det tycker inte jag. Dom kanske inte blir så skarpa, men inte direkt suddiga heller.

Det var såååå kul att träffa Minsting igen. Han förändras hela tiden. Det blir väl så när man flyttar hemifrån. Man tänker inte på det själv, som ung vuxen, men som gammal vuxen (förälder) ser man det.

På vägen hem i pendeltåget säger Hugo att han börjar bli förkyld, har ont i halsen. Denna förkylning blir sedan värre och värre och till slut är det någon slags influensa och vi beställer Corona-test. Det visar sej senare vara negativt. Även mitt är negativt när jag tar det senare. Just saying.

Några dagar senare dyker Storing upp. Han har åkt tåg från Östersund, där han bor och utbildar sig till sjuksköterska. Han är en statsvetare som nu ska bli sjuksköterska. Coolt. Målet är ”troligen ambulanssjuksköterska” men mycket kan hända i livet när man är mitt i det.

Storing hade ont i magen när han kom. ”Det blir väl så när man sitter still i nästan 7 timmar i sträck”, konstaterar han på kvällen. Ett dygn senare har han feber och kräks: Vinterkräksjuka.

Sen börjar jag snora och hosta, får värk i kroppen och har fått influensa.

Jag och Storing ligger i varsin del av min hörnsoffa och tittar på serier och filmer, dricker te och vatten och mår rätt dåligt. Minsting ligger i sitt rum och spelar spel och tittar på TV. Ibland reser jag mej långsamt, hostande och stapplar ur i hallen, kopplar hundarna och går runt husen ett par varv.

Så ser julen ut för oss.

Dom övriga sönerna, Äldste Sonen och Mellan, som bor i Stockholm i varsin lägenhet (och är friska), undrar när vi kan fira jul tillsammans, som vi tänkt. Vi kommer fram till att vi ska göra ett försök den 27 december, vilket vi gör. Jag mår lite bättre då och Storing och Minsting är i princip friska.

Vi håller avstånd så gott det går, firar och spelar julklappspelet. Wopp! Wopp!

Några dagar senare mår jag sämre och när jag ligger ner hör jag ett högt ljud som piiiper och jag undrar varifrån det kommer och tittar mej omkring. Det är mina lungor! HerreGud! Jag har då aldrig varit med om maken! Mina lungor gurglar, bubblar, fräser och har en hel orkester där inne.

Enligt sköterska på sjukvårdsupplysningen bör jag inte ligga ner alls, dricka mycket – gärna varmt – och söka akutsjukvård ”inom ett dygn”. Det gör jag inte. Jag kollar infon som finns om Huddinge närakut och tänker: ”Nej, dit åker jag inte! Never!” Deras betyg av patienter är 1 av 5 möjliga och människor skriver att personalen är ”elak, sur, irriterad, lyssnar inte” etc. Nope. Dit åker jag inte.

Jag bokar en tid hos onlineläkare. Hon säger samma som 1177 och att det troligen är ett virus och därför ska jag inte äta penicillin. Hon tycker också jag ska åka in ”om det blir värre”.

Det har inte blivit värre. Jag bara hostar vidare och medlemmarna i orkestern i lungorna har lämnat en efter en….nu är det bara någon liten blockflöjtsspelare kvar.

Nyår? Äh, jag hostade mej igenom hela skiten. Har det ens varit nyår?

Nu kan det väl bara bli bättre?

---

#mammatillfyrakillar #erviluca #ervilucah #sjuk #vinterkräksjuka #influensa #covidtest #blandrashundar #blandras #visomvilllevahund #ryskgatuhund #julafton #jul #nyår #2021 #tillsammans #familj #vuxnabarn #huddingesjukhus #huddingenärakut #närakut #akutsjukvård