RSS Flöde

Dagsarkiv: 24 maj, 2021

En liten hämnd-djävul på axeln/erviluca

Postat den

Samtidigt som jag vill skriva precis som jag tycker att det är (eller rättare sagt: SOM DET ÄR) känner jag att jag är belagd med munkavle. Man får inte säga, tycka och tänka vad man vill och hur man vill och när man vill, har jag lärt mej – the hard way. Inte ens i Sverige.

Jag, min naiva idiot, trodde att man kunde/fick det. Men icke sa nicke, och mina arbetsgivare (både tidigare och nuvarande); man får INTE skriva och säga vad man vill och hur man känner, tycker och tänker. Jag trodde i min enfald att ordet var fritt och att man får tycka som man vill. Nope. Njet. No. Nej. Man ska vara LOJAL MED SIN ARBETSGIVARE, även när arbetsgivaren fattar korkade/idiotiska beslut. Le, och håll med, och håll käften eller sluta.

Det är lite irriterande att man inte ”får” det. Eller så ”får” man det men får ta konsekvenserna också. Och det vill jag inte. Orkar inte. Mäktar inte med.

Jag är lite too much ibland. Är för ärlig och är för rak. Jag tror (fortfarande) att man kommer längst med att vara rak och tydlig…och det är som om jag inte kan något annat. ”Alla andra” går omkring och SÄGER och tror att dom är ärliga och ”aldrig ljuger”, men det är inte sant någonstans. Att vara tyst är väl inte att vara ärlig och rak? Att tänka att det är ”åt helvete” och leeee och nicka inställsamt – är det att ”vara ärlig”? ”Ni” gör det ju jämt. Ni = Alla Andra.

Jag sticker ut hakan när jag säger ”Så tycker inte jag. Jag tycker så här.” eller när jag säger ”Hur kan ni göra så här? Det gör ju att vi mår dåligt/far illa/tappar tilliten” och så tror jag i min enfald att ”dom” ska inse att jag säger det som ”alla känner, men ingen vågar uttrycka” (jag pratar för gruppen, liksom) och att dom då ska tänka ”Jahaaaa…då kanske vi behöver fundera ett varv till…” men icke sa nicke och mina arbetsgivare (både tidigare och nuvarande) och istället står jag där helt ensam med skägget i brevlådan och är den-jobbiga/den som-säger-emot/den-som-inte-kan-samarbeta eller vad det är man kallas när man är rak och tydlig och säger det man tänker (alltid utan att såra och aldrig slag under bältet – faktiskt!).

Jag kan samarbeta alldeles ypperligt, men jag behöver bli behandlad/bemött med respekt och tydlighet.

Om det var det (att jag är ”jobbig”) eller vad det var som gjorde att jag måste ”flytta på mej” vet jag inte, och därför tappade jag självförtroendet, och är det någonstans i livet jag har haft självförtroende så är det i mitt jobb. Jag har känt mej mycket trygg och glad/nöjd över det jag gjort i mitt jobb och jag kan ärligt säga att jag alltid försökt göra mitt yttersta för att hjälpa dom jag ska hjälpa. Givetvis har jag misslyckats också. Givetvis har jag varit fel ute, men ingen kan säga att jag inte försökt och att jag inte alltid brunnit för att göra det bästa jag kan i alla situationer.

Jag har i mitt arbetsliv (nästan) alltid trott på det jag gjort. Och jag har (nästan) alltid kunnat hålla huvudet kallt, och högt, och suttit lugnt i båten när det stormat.

Men nu…. ”Gå!” sa dom. ”Jag vill inte! Varför?” sa jag. ”För att reglerna och blättanbluttanbläh säger det. Vi kan inget göra. Vi följer bara lagar och regler.” Och när man vet att visserligen gör dom precis det, följer lagar och regler, men man vet också att dom hade kunnat bestämma på annat sätt och när man vet att det ligger något annat bakom och när man vet att det ligger en hund begraven, men inte vet och förstår vem som begravt den eller var….

….då känner man sej som ett litet knytt som gått ut i världen och den enda man ser är Hemulen som sitter där, stor och läskig i mörkret….och man hittar liksom inte hem…

…och man orkar liksom inte inte hitta hem igen.

Man vill liksom lägga sej ner och dö lite grann…eller så vill man att någon ska sätta en i sitt knä och säga ”såååja, såååja, jag fixar!”.

Men man är liksom vuxen och ensam och måste fixa själv. Man måste bita ihop, gilla läget, leeee och säga ”allt är okey” och gå vidare. Fast det gör ont och trots att man aldrig kommer att få några svar.

Jag får hellre såna svar som jag tycker är ”fel” eller ”knäppa”, men dom är sanna och ärliga, än ”fina-ord/floskler-svar”, för dom senare är bara kränkande. Det är som om dom inte fattar att jag fattar, som om dom tror att jag är lite småkorkad, som om dom tror att jag inte hör att dom pratar papegoja och kaksmet när jag säger ”Säg ja eller nej” och dom varken säger bu eller bä.

Men nu är allt över och vi har Vänt Blad. Jag har bitit i det sura äpplet och spottat ut det igen. Och går vidare med högburet huvud – allafall vissa dagar.

Men inuti mej skulle jag vilja Vinna. HUR jag ska vinna vet jag inte, men det sitter en liten ”Hämnd-djävul” på min axel och fräser ”Slå tillbaka! Hämnas! Visa dom!” och den lilla djävulen tar bara kraft så jag försöker putta bort honom, låtsas att hen inte finns. Det går sådär…

…men jag tror faktiskt dom flesta människor har en sån där tanke i sej som säger ”…jag ska minsann visa dom!”.

”När jag blir vuxen/författare/rik/miljonär/bäst ska dom minsann få se/höra/veta….och då kommer dom att ångra sej/ändra sej/förstå/skämmas.” Och den tanken känns rätt skön, ”Vänta-ni….!”.

And the WINNER IS………