RSS Flöde

Dagsarkiv: 22 maj, 2021

I jakt på andra sprutan/erviluca

Postat den

Jag fick min första spruta för 3 veckor sedan, vid Odenplan mitt i Stockholm. Man fick först ett munskydd att sätta på sej, sen ställa sig i en lång, slingrig kö med långt avstånd mellan alla personer (förstås!), ta av sig jackan och sedan hänvisades man till ett bord där det satt en kvinna och stack nålar i folk. Det var ca 20 bord i rummet och dom var numrerade. Jag var beredd med avtagen jacka och uppdragen ärm – för jag är så himla omtänksam och snäll och tänker i förväg att det ska flyta på. Sen är jag ödmjuk också. Just saying.

Nåja. Jag gick fram till bord 12 (eller om det var 21…?) och där satt en kvinna och hon ställde några frågor som jag svarade på. Sen stack hon nålen i mej och upplyste mej om att nästa spruta skulle bokas om tidigast 3 veckor och det skulle jag göra själv. Därefter skulle den sprutan tas ytterligare 2-3 veckor senare (har jag för mej att hon sa…). Sen fick jag gå ut genom en dörr och in i ett rum där jag skulle sitta på en stol i 15 minuter och se om det ”hände något”. Där satt 20 personer till och väntade på att det skulle hända något…

Inget hände så efter 15 minuter gick jag.

Man kunde ju förväntat sej åtminstone en trubadur eller nåt…men icke.

Nu har det gått tre veckor och jag har letat i olika appar vad jag ska göra nu. Spruta 2 går inte att boka, kan jag konstatera. Någonstans i någon information står det att man kommer att få ett SMS när det är dags att ta spruta 2, men så saaa hon inte. Hon sa att jag skulle boka själv.

Jag letar i app efter app. Där finns långa utläggningar som ”OM du bokade i XX-appen ska du gå göra kullerbytta tre gånger och snurra fem varv åt höger när månen är full och om du tog sprutan på en vårdcentral ska du ringa XX och säga att du tog spruta 1 i vänster arm innan den 13 maj när solen gick ner i öster…”.

Nej, det går inte att boka spruta 2, men till slut hittar jag ett ställe och bokar snabbt som fan. Jag får en tid den 12 juli på Vasagatan. Sen tittar jag lite noggrannare….eh, i GÖTEBORG! Shit bah! Jag måste avboka. Hur gör man det? Självklart inte i appen. Sååå lätt kommer jag inte undan.

Jag suckar och börjar göra något annat. Tänker att det löser sej nog….på nåt sätt. Jag får väl åka till Göteborg. Semester! Wohooo!

Sen när jag ska läsa mina mail ser jag att bokningen finns där och det är bara att klicka på en blå rand så har jag avbokat. Puh! Ingen semester i Göteborg, alltså.

Fan, att det inte kan vara enkelt! Så enkelt att en Idiot som jag, som är så smart (…..ibland) kan boka och begripa all information också.

Igår dog min faster/erviluca

Postat den

Det är så konstigt när såna som ”alltid funnits” inte finns längre. Jag antar att man ”vänjer sej” mer och mer med sånt, ju äldre man blir. När man är liten har ju alla omkring en ”alltid funnits”….sen blir det mindre så ju äldre man blir.

Min faster blev gammal – över 90 år – och hon hade det tufft på slutet när kroppsdel efter kroppsdel gav upp och strulade. För ett och ett halvår sedan sa hon ”hejdå” till nära och kära och trodde att det var slutet, men tji fick hon, och alla andra, kroppen orkade ett tag till, hämtade sej och lät henne leva ett tag till.

Min faster var äldst av fyra syskon. Hon hade tre yngre bröder varav min pappa var en av dom. Dom två mittenbröderna dog tidigt, om man nu tycker att i 50-årsåldern är tidigt. Det tycker man när man är där själv. Om man är ungefär 20 år kan man tycka att 50 är gammalt. Den ena brodern dog av att hjärtat gav upp, den andra (min pappa) dog av cancer. Därefter fick även den yngsta brodern cancer och hjärtproblem och allt annat man kan få. Han fick verkligen kämpa i många år med många sjukdomar. Den enda som var frisk och kry var storasystern Gunilla.

Gunilla föddes någon gång i slutet av 1920-talet. Det är svårt att ens tänka sej när jag tänker efter, men så var det. Jag vet lite grann om hennes bakgrund, men verkligen pyttelite – det jag hört berättas av ”dom vuxna” under min uppväxt. Det jag vet är att hon träffade en kille i senare tonåren som hon förlovade sej med, och att han dog i en motorcykelolycka. Senare träffade hon min kusins pappa och gifte sej och fick vår kusin – en tjej. Hon föddes ett år före mej. När hon var ca 1 år (och jag alltså rätt nyfödd, av vad jag förstår), dog hennes pappa i en tågolycka.

Sedan levde Gunilla ensam med sin dotter (min kusin) ända tills hon var i 70-årsåldern, då hon träffade Bertil, som då var 80 år. Dom blev kära och hängde sedan ihop i 10 år tills Bertil dog. Dom var ett så fint och härligt par och verkade trivas såååå bra tillsammans. Gunilla sa alltid att hon inte ville ha nån karl, för hon ville inte ”ta hand om någon” och att hitta en självständig och jämlik man i hennes ålder, trodde hon var omöjligt. Men Bertil var både självständig och jämlik.

Gunilla var rak och tydlig, rättfram och utan krusiduller. När min farmor och farfar dog, tog hon över rollen som släktens ”spindel” och bjöd hem oss i tid och otid på middagar så att vi fick träffas allihop. Det var trevligt och snabbt kändes det ”självklart” att det skulle vara så. Gunilla satt också barnvakt några gånger till Äldste sonen när jag var ensamstående mamma till honom. Bland annat satt hon barnvakt den kvällen jag träffade Storing, Mellan och Minstings pappa. Det sa hon till mej varje gång vi träffades efter det: ”Man kan säga att det var tack vare mej du träffade dina söners pappa.”

Från farmor och Gunilla har jag ärvt det här ”det är inte så noga” och ”det ordnar sej”. Både farmor och Gunilla var lite ”hej och hå” när dom lagade mat; ”Vi slänger i lite sånt och lite ditt och lite tjosan hejsan och sen sätter vi väl värmen på sisådär 220 grader och har den inne på ett ungefär 20-40 minuter…så blir det nog bra. Kanske det behövs en kladd med smör i – hej och hå!” Köket såg ut som ett bombnedslag när farmor eller Gunilla lagat mat – precis som det gör när jag lagar mat också. Sen var det också lite hejsan hoppsan med att rengöra efter sej. Det var ”inte så noga” och ”det räcker nog så här”.

Min mamma, som var, och är, noggrann med ordning och reda och renlighet, höll på att gå upp i limningen många gånger när vi samsades med pappas släkt på landet, av att det var lite smutsigt, ”inte så noga” och hon kämpade nog med att inte säga ifrån, vilket hon absolut inte kunde (eller vågade eller ville). Däremot minns jag hennes uppgivna åsikter på vägen dit, i bilen, till pappa och till oss döttrar: ”Det äääär ju så smutsigt och tänk att hon slickar på skeden och sen stoppar den i maten….” etc.

Gunilla var en modern kvinna född alldeles för tidigt för sitt moderna sätt att vara och agera. Hon var ”grupp 8” innan grupp 8 fanns, men verkade inte ha behov av att prata om det så mycket – hon bara VAR jämlik i sitt sätt. Hon levde som ensamstående kvinna i 40 år och hade många nära och kära väninnor och vänner. Hon umgicks med homosexuella par innan det var ”inne” att göra det och hon tog dessa par ”för givna” på ett sätt som måste ha varit unikt förr.

Gunilla hade en dotter, min kusin, som kämpade med många problem i livet. När sedan dottern fick först en dotter och sedan en son, gick Gunilla in med hull och hår för att stötta och hjälpa sin dotter med barnbarnen. Dom kom att stå henne mycket nära och blev som en extramamma för dom. Gunilla bjöd bland annat sin dotter och sina barnbarn på resor varje sommar. Hon jobbade som psykkurator på Danderyds sjukhus hela sin yrkeskarriär.

Nu finns hon inte ibland oss längre och det känns konstigt, även om jag inte träffat henne på några år. Det känns som om det ändå är viktigt att människor lever kvar i våra minnen, och därför skriver jag det här nu.

Gunilla, du fattas oss alla, och jag hoppas du nu fått träffa din älskade Bertil igen plus dina föräldrar och bröder.

Kram.