Månadsarkiv: april 2021

Han klingar i glaset, alla tystnar och så reser han sej upp. ”Det räcker nu”, säger han. ”Det räcker med pikar och gliringar, påhopp och att flera av er förmedlar att jag är fel och ni är rätt. Det räcker.”

Dom skruvar lite på sej, tittar på varandra och ser ut att tänka: ”Vad gör han? Vad vill han?”

”Jag vill absolut inte förstöra kvällen, middagen eller någonting, men jag vill att ni tänker efter en liten stund, en kort minut. Några av er har jag varit vän med hela livet, andra några år och några har kommit in i mitt liv rätt nyligen. Jag gillar er alla och vad jag vet brukar jag inte prata illa om er eller säga elaka saker till er?”

Han tittar sej runtom bordet med höjda ögonbryn där 20 utav hans kompisar, inklusive flickvänner och fruar, sitter. Flera skakar på huvudet och han hör någon mumla, ”nej, du pratar aldrig illa om någon…”. Han ser någon viska något till sin flickvän.

”Visst är det väl så att vi låter var och en leva sitt liv som vi vill, bara vi inte förstör för någon annan?” Några kring bordet nickar frågande: Vart vill han komma med det här?

”Jag är singel igen och oavsett vad jag tycker om det, eller vad ni tycker om det, så är det ett val jag gjort. Jag vill välja kärlek och närhet och när jag inte känner det där lilla extra, vill jag inte fortsätta, för i min värld är det viktigaste inte att ha en relation, utan att ha en bra relation. Jag vill hellre leva som singel, ensam, än leva med någon jag inte älskar och mår bra med.”

Paren runt bordet skruvar lite besvärat på sej och någon säger rakt ut: ”Är det någon som inte tycker så då?”.

”Bra fråga där”, säger han samtidigt som han vänder sej till den kompis som uttryckte det.

”Nu vill jag berätta för er hur det känns att vara singel i ett gäng där dom flesta inte är det, för när jag ser mej omkring kan jag se att jag faktiskt är den enda singeln här ikväll. Jag trivs verkligen med er allihop, MEN jag är otroligt trött på det ni säger till mej – kanske inte alla, men många utav er:

Ni säger att jag ska kämpa mej igenom svårigheterna när jag inte mår bra i en relation. Ni säger att alla relationer går igenom svårigheter. Det förstår jag och det vet jag. Lita på mej när jag säger att jag vet det. Om jag känner att det är fel och vill göra slut, är det fel och jag gör slut. OM jag frågar er vad ni tycker, får ni gärna ge mej råd, men helst inte om jag inte gör det.”

”Flera av er ifrågasätter mitt liv som singel, frågar när jag ska träffa någon, slänger ur er att jag är för kräsen eller säger att Hon-kommer-när-du-minst-anar…. En del säger att jag är för självupptagen och att jag borde det ena och det andra. Några säger att jag borde dejta mer och andra säger att jag ska dejta mindre. Sist jag hade men en tjej på en gemensam fest så var det någon som hävde ur sej: Du byter ju tjejer oftare än jag byter kalssonger. Det kändes inte bra att stå med tjejen bredvid sej och få det slängt i ansiktet. Och hur tror ni att hon kände sej?”

”Tänk om jag skulle säga samma saker om er och era relationer, som ni gör om mej och mitt liv? Tänk om jag skulle häva ur mej: Varför fortsätter ni leva ihop, Anna och Markus? Ni pikar ju varandra heeela tiden. Det är rätt jobbigt att höra er trycka till varandra i tid och otid. Ni verkar inte lyckliga tillsammans utan mest bara irriterade. Så vill inte jag leva, kan jag säga. Hellre singel än tillsammans med någon som man retar sej på hela tiden.”

”Och Felicia och Christoffer….Felicia, du kör ju över Christoffer som en ångvält. Han får varken tycka något eller tänka något själv. Och Christoffer; Varför säger du inte ifrån? Du har verkligen förvandlats från en rätt skön kille till en toffel som varken vågar säga bu eller bä. Det är sorgligt att se och uppleva, utifrån. Du var ju ett rätt glad och utåtriktad kille förut. Varför fortsätter ni att leva ihop? Är det var ni kallar en bra relation, eller är det bara en relation och är det bättre än att vara singel?”

”Eller Patricia och Marcel…. Svartsjukan styr hela er relation. Det är som om ni båda lever i en bur där ni ilsket vaktar varandras varje steg och herregud vad ni bråkar om allt och inget. Hur sjutton kan just du kritisera mitt singel-liv, Marcel?”

”Jag har inte sagt så mycket tidigare, för jag har inte velat förstöra stämningen, men det är inte längre kul att gå på fester och middagar, för jag vet innan att någon eller några kommer att kommentera min sociala status på ett negativt sätt. Kan jag inte bara få vara singel, och ha tjej när jag har det? Kanske hittar jag någon att leva mitt liv med – jag hoppas verkligen det – men om jag inte gör det, så går det också bra. För hellre lever jag ensam än i en dålig relation och jag vore tacksam om ni var lika respektfulla mot mej som jag är mot er, när jag väljer att INTE säga det jag just sagt varje gång jag träffar er.”

”Tack för ordet.”

Jag mår så bra när jag promenerar med hundarna i skogen. Jag känner mej fri och frisk (!) och allt eventuellt trassel i hjärnkontoret reder ut sej och plötsligt ser jag klart. Jag får idéer och hjärnan rensas. Det är sååå härligt att gå och gå och gå i skogen!

Helst skulle jag sedan vilja gå hem till min lilla stuga. Gärna till ett rött hus av trä med vita knutar, eventuellt helvitt men det går bra med gult hus med vita knutar också. Jag är inte knusslig. Jag gillar rappade hus också, så det är också okey, men absolut inte tegel eller liggande brädor på huset och inte svart hus. Inte modernt heller. En stuga liksom.

Dit skulle jag vilja gå efter min promenad. Det ska vara en stoooor tomt runt huset med staket runtom. Hundarna ska få välja att stanna kvar ute när vi kommer hem, eller följa med in. Jag skulle sätta mej på trappan med en kopp kaffe och slappa en stund efter promenaden. Troligen skulle jag ta ett stort glas vatten också. Med kolsyra i. Ytterdörren ska vara öppen och alla djur jag har ska få gå in och ut som dom vill. Ett par katter och ett par hundar. Eller kanske tre-fyra hundar…

Jag har ett hönshus också med ca 4 hönor, som har namn; Berta, Beata, Sigrid och Anna-Bella kan dom heta.

Troligen bor jag där ensam (eftersom jag gjort mina försök med att leva men män, men inte lyckats) men det är ett par gästhus på tomten och dit kommer mina söner rätt ofta med sina familjer, eller ensamma om dom lever ensamma, och hälsar på regelbundet, min syster med eller utan familj också och eventuellt någon vän då och då. Troligen har jag hand om X antal barnbarn regelbundet också, eftersom föräldrarna behöver vila och jag behöver barnbarnen. 🙂 Jag är ju social och gillar människor och att umgås, men jag vill att det ska vara avslappnat och enkelt. Kanske jag har nån trevlig granne som kommer cyklande eller gående över med sina hundar och sitter och snackar en stund över en kopp kaffe. Det vore trevligt! 🙂

Jag skriver mycket i mitt lilla hus. När andan faller på. Och jag har en sån där gräsklippare som åker runt och klipper gräset i tid och otid så att jag slipper för det mesta. Jag har koll så att inga igelkottar bli påkörda. Lovar. Och jag har en dammsugare som kör runt där inne och fixar undan alla dammtussar och högar med hår.

Jag har det lite stökigt, och ingen klagar på det. Jag lagar mat när jag känner för det, utan att smaka på den under tillverkningen eftersom jag inte tycker om att smaka på maten (ja, jag vet: Många tycker att jag är konstig, men sån är jag – jag äcklas av att smaka på maten). När jag lagar mat gör jag MYCKET, och fryser in, så att jag slipper laga mat så ofta. För jag tycker det är tråkigt att laga mat (och även det är konstigt, enligt många).

Däremellan lever jag på havregrynsgröt med lingonsylt eller fil med flingor eller nåt. Och så äter jag många Pink Lady.

Jag går i sköna kläder och skiter i hur jag ser ut, sätter upp håret i en slarvig tofs på dagarna och bara njuter av att leva och vara med mina djur.

Jag har kontakt med mina nära och kära genom messenger och SMS och genom att dom regelbundet kommer och hälsar på, eller så åker jag till dom, och då åker jag kommunalt, för jag gillar inte att köra bil. Eller så tar jag en Uber. Eller nåt.

Jag gillar inte att tala i telefonen. Många tycker det är konstigt, men jag är inte ensam om att känna så, som tur är. En del säger att dom har telefon-fobi – jag tycker att det är att ”ta i”. Jag är ju inte rädd för telefonen – jag vill bara inte prata i den. Jag blir stressad av det. Jag KAN tala i telefonen, men jag avstår gärna. Dessutom är det ofta svårt att höra vad folk säger i mobilen – antingen hör jag sämre nuförtiden (?) eller så är det sämre kvalite´ på mobiler än det var i den gamla vanliga hederliga telefonen. Jag gillar heller inte att folk ”stökar runt” och är okoncentrerade när dom pratar och att jag hela tiden måste säga : ”VA?? Jag hörde inte!”. Förr satt man i hallen och pratade och man sa det man måste, sen la man på. Så vill jag ha det.

Så lever jag i min drömvärld.

Vissa män slår. Mycket och ofta.

Vissa män slår ihjäl sina kvinnor. Dödar dom. Gör så att mödrar och fäder förlorar sina döttrar, så att barn förlorar sina mödrar, så att syskon förlorar sina systrar, så att arbetskamrater förlorar sin arbetskamrat. Gör väldigt många människor ledsna och förtvivlade. Forever.

Vissa män tycker att deras ilska är berättigad, att dom äger en kvinna, att dom har rätt att slå henne, tror att det hjälper att slå, tycker att det hjälper (dom).

Vissa män menar att dom uppfostrar sina kvinna, håller henne hemma, håller fast henne, för att om dom släpper henne lös försvinner hon, kanske. Dom tror att hon flirtar med andra, att hon ska försvinna, att hon ska luras/att hon luras och ljuger….

Vissa män säger att det är hennes eget fel, det är hon som provocerar, det är hon som börjar, det är hon som flirtar/är otrogen, är klumpig, är ful, är dum….

Vissa män slår. Mycket och ofta eller sällan och lite. Vissa män slår. Inte alla. Det vet vi. Inte alla.

Men VILKA män slår? DET vet vi inte. För dom vågar inte stå upp för det, söka hjälp, bara sluta, göra något åt det.

Är dom dumma i huvudet? Är dom födda onda? Är dom helt annorlunda än alla dom som inte slår?

Dom är fegisar, gömmer sej, låtsas att dom inte är ”män som slår”…. Går med i grupper som är EMOT män som slår. Säger att ”jag skulle aldrig slå en kvinna, hon ljuger och hittar på”.

Vi andra får inte veta vem det är som slår, för kvinnorna är lojala, håller tyst, berättar inte och alla omkring är lojala, håller tyst, berättar inte.

Vore det inte rätt bra om MÄN SOM SLÅR sattes fast i stupstockar på torget? Eller skickades till en ö någonstans i Ingenstans där dom tillsammans med pedofilerna och våldtäktsmännen kunde slå och utsätta varandra, för varför ska VI – snälla och oskyldiga kvinnor/människor – drabbas av dom som inte kan låta bli att skada och göra illa andra/kvinnor?

Varför ska VI drabbas av ER?

Och varför söker ni inte hjälp???

Jag är 14 år och sitter i musiksalen och lyssnar på något (tråkigt) musikstycke. Jag har ett anteckningsblock som jag köpt i någon affär, som jag skriver meddelanden i, och så skickar jag boken till den jag vill ”prata med” (innan jag hade detta anteckningsblock skickade jag lappar i tid och otid under hela min skoltid. Detta var innan mobilen fanns).

Det är torsdag och jag har lovat en familj att sitta barnvakt åt deras tre barn (2,4 och 6 år) på fredag kväll. Jag har suttit barnvakt åt dom flera gånger förut. Jag satt ofta barnvakt när jag var ung (från ca 10 års ålder tills jag flyttade hemifrån) – både för att jag älskar barn men också för att jag tjänade en slant.

MEN på rasten innan musiklektionen får jag veta att det är FEST hos ”Pelle” (minns inte vem det var fest hos, så det får bli namnet Pelle) och att ”Micke” ska dit (minns inte heller vilken kille jag var kär i då, men kär var jag. Jag levde verkligen upp till ”Kärleken består, men föremålen växlar”).

Jag vill inte längre sitta barnvakt. Jag vill gå på fest! Jag MÅSTE få gå på fest! Jag frågar min kompis Karin, som inte ska gå på festen, om hon kan tänka sej att sitta barnvakt istället för mej. Hon säger ”Nej”. Jag blir skitirriterad och börjar tjata: ”Snäääälla, snälla, snälla!” Karin ska ”bara vara hemma”, men vill ändå inte ställa upp och sitta barnvakt. Det gör mej jätteirriterad och arg. Jag vill att hon ska ”rädda” mej så att jag kan gå på festen.

Jag tjatar och tjatar och tjatar, skriver långa övertalande haranger i min skrivbok och skickar över till henne, men får bara svaret ”Nej, jag vill inte”, om och om igen. Jag fortsätter tjata, skriver att hon är taskig och egoistisk, att hon inte är en bra kompis mm. Jag skriver över hela sidan ”SNÄÄÄÄLLLLAAAA!”, men hon svarar bara ”nej” eller ”hupp”. Varför hon skriver ”hupp” vet jag inte, och det gör mej ännu mer arg, men hon orkar väl inte med mitt tjat.

Sen är jag sur på henne. Jag tycker att hon är en svikare. Hon borde ställa upp för mej, borde rädda mej. Hon borde fatta att jag bara MÅSTE få gå på festen och slippa sitta barnvakt.

Senare frågar jag en kompis´kompis´kompis som jag inte alls känner, men som ”någon” säger att ”hon brukar sitta barnvakt ibland”, om hon kan sitta barnvakt istället för mej och det kan hon. Så jag skickar dit henne (utan att höra med den familjen först). HerreGud! Jag skäms. Men så gjorde jag.

Mamman i familjen ringer sedan mej (på hemtelefonen när jag var hemma någon kväll några dagar senare) och är rätt irriterad/upprörd över att jag skickat dit en främling utan att meddela dom. Hon ”läxar upp mej” och jag skäms. Jag kände nog när jag gjorde det att det var fel, men just då struntade jag i det och ville bara gå på festen.

Förlåt familjen och förlåt Karin!

#ångerfull #skäms #förlåt

Han kommer smygande tidigt på morgonen, petar på mej och kräver att jag ska vakna. Jag vill inte. Jag vill sova färdigt. Jag vill sova tills min väckarklocka ringer. Jag puttar undan honom: ”Låt mej va!”.

Men han är envis som synden och petar uppfordrande på mej igen och igen; ”Vaknarå!”.

Jag vänder mej om och försöker ”stänga av” hans envisa lockrop med tanken. Jag KAN stänga av omgivningen efter flera års träning av att ha ljudet av småkillars lek och stoj omkring mej, så jag slumrar till….

Då tar han till Metod 2.0: Han puttar på tavlan ovanför sängen så att den hamnar på snedden. Han VET att jag HATAR det! Jag knuffar undan honom och fräser ”NEJ!”. Sen lägger jag mej tillrätta igen och försöker sova lite till. Då kommer han tillbaka och puttar på tavlan IGEN. ”Jävla helvetes skit!”. Jag ger upp. Klockan är nog ändå typ 9 eller 10 för det är så ljust utanför fönstret…..

Jag går upp och alla blir nöjda. Glada svansar viftar och alla är hungriga. Jag gör lite morgonbestyr i badrummet och går sedan ut i vardagsrummet där två glada hundar viftar på svansarna så det dunkar i soffan. Det betyder ”God morgon matte, vi älskar dej mest-av-allt-i-hela-världen och vi är hungriga!”. Så fint sätt att hälsa sin matte godmorgon, tycker jag.

Jag går ut i köket och där sitter han och stirrar på mej: ”ÄNTLIGEN!” ser han ut att tänka. ”Ge mej mat!” säger han sen med hela sin kropp. Jag smeker honom (trots att han är så dum) och lägger upp mat i hans skål. Han smackar nöjt i sej. Jag fixar mat till hundarna, som kommer tassande när dom hör burken öppnas.

Sen tittar jag på klockan….

JÄVLA KATT: Klockan är bara 6…..

…… och det är söndag!

Hon föddes i ett land låååångt lååångt borta i en liten fattig familj. Hon vet inte vem hennes pappa är och hon har ett mycket svagt minne av sin mamma, som kämpade för att hålla henne och hennes två småsyskon levande. Men det gick inte, så barnen lämnades till en barnhem.

Hon minns hur hennes två småsyskon stod vid grinden till barnhemmet länge och väntade på att mamman skulle hämta dom igen. Men det gjorde hon aldrig och småsyskonen tröttnade på att vänta och började leka på gården till slut, vilket hon också gjorde. Hon var då ungefär 6 år.

Så gick tiden och som hon minns det var det ”både bra och dåligt”. Barnen blev slagna av viss personal och inte av andra, dom fick mat och dom fick gå i skolan.

När hon var ungefär 8 år kom det en ny chef till barnhemmet. Det var en man och han kallade in flickor till sitt kontor regelbundet där dom blev utsatta för sexuella övergrepp. Hon både bevittnade andra bli utsatta och blev utsatt själv. Hon försökte berätta för övrig personal, men ingen trodde henne eller något annat barn, så hon gav upp och bestämde sej för att rymma.

Hon tog sina småsyskon och rymde en kväll genom att hoppa ut genom ett fönster, och hon minns hur dom sprang över gården och klättrade över muren och hur dom sprang och sprang och sprang – livrädda. Den minsta systern försvann i tumultet och hon hittade henne aldrig, trots att dom, efter att dom hållit sej gömda i något dygn, gick tillbaka och letade och letade.

Flickan och hennes lillasyster levde sedan på gatan något, eller ett par år, i ett land där gatubarn (tyvärr) inte är ovanliga. Och på gatan blir barn utsatta för än det ena och än det andra… ”Det mesta har jag nog förträngt”. Så en dag kom det åkande en kvinna i en röd bil. Hon frågade genom bilfönstret om flickorna ville ha mat. Det ville dom, men vågade inte riktigt tro på henne. Men så blev det. Kvinnan tog med flickorna till en restaurang och gav dom mat, varefter hon tog hem dom till sej och så fick dom bo hos henne. Då var dom 9 och 10 år. I ungefär 1 år bodde dom hos kvinnan, gick i skolan och hade det bra, som hon minns.

En dag sa kvinnan att dom skulle åka på semester. Eftersom det var lov från skolan tyckte flickorna att det lät jättekul. Dom skulle få åka flygplan! Flickan minns att hon blev åksjuk i flygplanet och kräktes nästan hela vägen, så det var inte kul att flyga alls, men det var spännande att åka på semester.

Så kom dom då till ett land som hette Sweden där luften var kall och lätt och människorna såg annorlunda ut än i hennes eget land. Dom åkte taxi en lång stund och sedan klev dom ur, fick mat som smakade konstigt och så satte kvinnan båda flickorna på en bänk och sa att ”Nu ska jag lämna er”. Flickorna trodde att hon skämtade, men insåg snabbt att hon menade allvar. Skulle deras nya trygghet lämna dom i ett främmande land? Varför?

Kvinnan sa att i det här landet var människor snälla mot barn och det fanns inte män som gjorde dumma saker med små flickor. Kvinnan sa att dom skulle gå fram till någon vuxen som såg snäll ut och säga ”Asylum?”. Sen skulle det bli bra. Så försvann kvinnan och där satt två små flickor, 10 och 11 år gamla, i ett land där dom inte kunde språket, utan att känna till någonting om vare sej landet eller omgivningen med uppmaningen: ”Säg Asylum till någon vuxen.”

Så gjorde dom och dom hade tur, för dom träffade någon som direkt hjälpte systrarna till en polisstation, socialtjänsten blev inkopplad och flickorna placerades på ett hem för ensamkommande barn.

Nu är det 10 år senare. Flickorna har blivit ”svenskar”, gått hela sin skoltid i Sverige och båda har fått barn själva. MEN har dom fått uppehållstillstånd? Nope. Njet. Icke sa Nicke.

Först ville MI skicka dom tillbaka till något barnhem. Där blev det dock stopp. Jag minns inte om inte barnhemmet ville ha dom, eller om någon advokat stoppade det eller vad som hände, men som tur var skickades dom inte tillbaka till ”ett barnhem”. Och så snurrade byråkrat-hjulen vidare och trasslade lite kring allt och inget. Det ifrågasattes vilket land dom kom ifrån och hur det kom sej att dom kom till Sverige, samt varför dom inte hade några pass. Flickorna hade knappt svar på någonting. Dom hade ju inte bett om att byta land eller någonting. Dom ville bara ha en mamma och en pappa och få vara vanliga små flickor. Det fick dom inte.

När flickorna blev myndiga ville MI skicka dom tillbaka till ”sitt hemland”, men flickorna hade ju då Sverige som sitt hemland. Dessutom är det svårt för flickor att återvända till länder där tjejer kränks, misshandlas och gifts bort – speciellt när dom ”försvenskats”. Även denna utvisning stoppades. Som tur var.

Flickorna har nästan gått sönder i den stressande processen att aldrig riktigt få landa, aldrig få känna sej trygga och aldrig få knyta an någonstans, eftersom MI funnits som en flämtande varg hack i häl på dom, jagandes för att skicka ut dom från Sverige.

Jag, som familjeterapeut, vet att många flickor som haft det svårt och som inte känner någon anknytning ofta får barn tidigt. Troligen vill (behöver) dom (omedvetet) knyta an till Någon, känna kärlek till Någon och få ett band till Någon. Båda har alltså fått barn, trots att dom är så unga.

Nu vill MI utvisa två unga mammor, som känner sej som svenskar, men som är utan släktingar i Sverige, till ett land som dom inte varit i sedan dom var i 10-årsåldern. Som tur är har båda vänner som stöttar och hjälper så gott dom kan, men dom har inga blodsband, förutom sina barn numera, som är svenska medborgare (eftersom dom har svenska pappor). Papporna, som också är unga, har dragit (vilket unga pappor ofta gör…).

Kan DU försöka tänka dej in i den här situationen – att vara utan grundtrygghet hela sin uppväxt och få den lilla plätten mark man står på bortryckt flera gånger (=svaren från MI: ”Du ska utvisas”). Båda tjejerna har mått piss och pest av och till och den ena har gjort ett par självmordsförsök när det känts för hopplöst.

Hur f-n kan vi ha sådana här lagar? Vart har vår medmänsklighet tagit vägen?

Det mest frustrerande är att JAG inte kan göra något åt saken. Eller?



#migrationsverket #utvisabarn #aldriglugnochro #ungförälder #ungamammor #småbarn #frustration #vårtsverige