RSS Flöde

Månadsarkiv: juni 2021

En vecka på kollo/erviluca

Postat den

Jag jobbar som Barnombud för #Stadsmissionen. Där har vi haft kollo för alla möjliga människor i alla åldrar varje sommar. Tidigare var det kollo både för barn, tonåringar, vuxna och äldre, men det är ändrat och denna sommar är det familjekollon som gäller. Det kanske ändras igen framöver – vad vet jag – men det har både varit omorganisation och Corona, som gjort att saker och ting förändras.

Jag åkte med bussen med deltagarna/familjerna till Stenfasta, där kollot skulle vara. Jag funderade på om jag skulle prata i micken i bussen, men bestämde mig för att inte göra det eftersom jag inte visste vad jag skulle säga och OM någon frågade något visste jag inte svaret, eftersom allt var lika nytt för mig, som för dom.

Innan vi åkte fick alla göra Corona-test (men givetvis tvingade vi ingen). Och självklart var det färre familjer med än det skulle varit om det inte varit Corona-tider OCH de satt utspritt i bussen. Själv har jag tagit 2 sprutor och är FRI (! fast ändå inte… 😛 ).

På bussen fick alla en påse med macka, frukt och smoothie.

När vi kom fram togs vi emot av de kolloledare som kommit på morgonen (och kanske dagen innan?) samt dom två cheferna som numera jobbar på kollo hela sommaren. Familjerna tilldelades varsin stuga och fick installera sej ungefär 15 minuter. Sedan kördes det igång med namnlekar. Oj, oj, oj vad jag har svårt med namn! Oj, oj, oj! I såna tävlingar är jag en big time loser. Men jag är en bra förlorare 🙂 .

Sen var det middag i stora huset och därefter fler lekar för att lära känna varandra. Vid 22 var det slut på dagen och alla gick och la sej i sina hus och rum. Då surrade det i skallen på mej av alla nya intryck.

Dag 2 började med frukost i stora huset för alla. Eftersom personalen var ny för varandra, timmisar och volontärer var helt nya för varandra och jobbet, var det lite förvirrande : ”Vem gör vad och när och hur och vem är vem?” Det kändes nästan också som ”Vem är JAG?”. Bara att hitta sin egen roll i det hela kändes förvirrande. Men det löste sig med hjälp av att uttala förvirringen och sedan flöt det på som om vi alltid jobbat ihop.

Det vi gjorde med familjerna under veckan var:

Lekar av alla varianter och femkamp.

Dansade!

Badade och badade!

Ännu mer lekar!

Disco med fiskedamm.

Talangshow.

Det var MYCKET skratt. MYCKET!

När jag var ledig och satt i mitt rum och skrev (började på en ny bok!), hörde jag genom dörren hur barn och vuxna tjööööt av skratt. ”Jag kan inte ställa mej upp! Jag har skrattat så jag fått kramp i magen!” tjöööt en kille när han låg på gräsmattan och vred sej i ett skrattanfall.

”Det här är det bästa jag varit med om i hela mitt liv!” sa en mamma till mej. ”Jag älskar att vi får mat serverat varje dag, att vi får leka, lära känna andra och bara ha det kul”, sa en annan. ”Jag har fått flera nya kompisar”, sa flera. ”Jag, som alltid oroar mej, har kunnat slappna av i flera dagar nu, sa en.”

Jag dansade bl a arabisk dans (och dom sa faktiskt att jag gjorde det bra) och rappade (! på talangshowen).

Sista kvällen hade vi Talangshow. Den inleddes med att jag rappade, sen kom en 10-årig kille och visade hur många myggbett han fått (!), en 12-årig tjej hade lärt sej ett korttrick på Youtube precis innan showen och gjorde det inför oss alla, och lyckades (till sin egen förvåning!), en 6-årig kille stod på händer, en 17-årig kille spelade snabb-schack med en i personalen, en 11-årig tjej visade hur man gör sin egen solfjäder och mammorna dansade tillsammans arabisk dans. Sen röstade vi vem som skulle vinna. Det blev mammorna med sin arabiska dans som vann.

Vi hade också fiskedamm, vilket flera barn aldrig upplevt. En liten 6-årig pojke stod förväntansfullt i kön till fiskedammen och såg hur barn efter barn fick en påse. När det var hans tur och han fick napp, tjööööt han rätt ut och hoppade jämfota av upphetsning och lycka. Det var såååå härligt att se och uppleva!

Veckan gick både fort och kändes som en evighet. Fort för att det var så kul och intensivt och evighet för att det hände så mycket, så när deltagarna åkte hem kändes det som om vi varit tillsammans en månad.

Jag har i mitt arbete tidigare hört att just kollona är ”det bästa jag varit med om i hela mitt liv”. Jag minns en papperslös familj som jag träffade för några år sedan, där dom hade en svårt psykiskt sjuk dotter (troligen krigsskada) i 9-årsålder, en liten flicka som inte kunde prata i 5-årsåldern (också psykisk krigsskada?) och pappan hade en kronisk skada i ryggen (från tortyr) och mamman grät i alla samtal vi hade (av hopplöshet och uppgivenhet). Dom hade sökt uppehållstillstånd, men råkat bo några veckor i fel land innan dom kom till Sverige (vilket man inte ”får”) och det landet ville dom inte återvända till och till sitt eget land kunde dom inte återvända….

För att göra en lång historia kort så fick denna familj åka på familjekollo. När jag mötte henne efteråt lyste hon och sa att det var den bästa veckan i deras liv och hon tackade och tackade om och om igen att hon fått åka med sin familj på detta (för innan visste hon inte vad det var – jag fick nästan ”tvinga” dom att gå med på att åka på kollo). ”Jag slapp tänka på varifrån jag ska få maten vi ska äta och slapp känna oro på en hel vecka! Och barnen mådde så bra. Båda barnen skrattade flera gånger!” Det rann lyckotårar ur hennes ögon.

Innan detta hade jag inte förstått hur mycket en vecka på kollo kan göra för en familj/ett barn.

Nu har jag för första gången fått vara med och nu förstår jag ännu mer vad det är och hur det känns.

Så….stötta Stadsmissionen så kan vi skicka fler familjer/barn till sommarkollon!

I år var det många som stod i kö, som inte fick plats – mycket på grund av Corona (färre fick åka) – men jag VET att det är jättemånga sökande till kollona varje år och ungefär hälften av dom som söker får plats.

#stadsmissionen #sommarkollo #familjekollo #stenfasta #vännebo #ungastation #ungastationvårberg #ungastationsöder #kollo #tacksam

Prepper/erviluca

Postat den

”Han är prepper”, säger Storing när vi pratar om vad hans pappa har för intresse nu. Han har haft många intressen som han gått in för till 100% och jag frågade om han fortfarande cyklar mycket. Det gör han inte. ”Han är prepper.”

”Vad är det?” frågar jag och får förklarat för mej att det är såna som förbereder sej för katastrofer genom att spara grejer som man behöver vid en katastrof.

Jag såg ett inlägg på TV för ett tag sedan som handlade om att det finns såna – ”preppers” (ett p, kanske?) – och tänkte att jag inte visste vad jag skulle tänka. Bra eller dåligt? Galen eller vettigt? Jag vill inte ”skratta först”…. Det kanske är superbra – vad vet jag (?) eller någon?! Men nu är ju inte jag en Planerare av särskilt stora mått och jag lever väldigt mycket NU.

Hela tiden får man höra (och se) ”Carpe Diem” och man skriver och hör om det överallt och alltid. ”Fånga dagen”. ”Lev NU – i morgon kan det vara för sent.”

Jag har alltid levt så, men kanske lite för mycket, eftersom jag inte planerat för Framtiden (som man också ska göra): Leva nu, men planera för framtiden (i form av pensionssparanden och en massa konton med pengar till barnen och resor och stugor etc). Jag har levt NU.

Nåja.

Igår när jag var ute och gick med hundarna mötte jag ett par i 25-30-årsåldern. Dom var ute och gick/sprang och jag hörde killens röst på långt håll – han UNDERVISADE henne på engelska – och när jag kom närmare såg jag att hon var klädd för att jogga medan han var mer klädd som om han skulle ut i skogen och….skjuta älg (utan gevär dock) eller nåt. Han hejade kort på mej när jag gick förbi och plötsligt blev jag väldigt NYFIKEN på vad han ”undervisade” henne om, så jag gick väldigt långsamt förbi….

….och det är inte svårt när man har Matilda i koppel för då protesterar hon genom att gå sååååå långsamt bakom en….det är en protest mot att vara kopplad, för så fort man släpper henne lös kan hon både springa och skutta).

”In worldwar three there is dead people everywhere and…..bla bla bla” babblade han på och han sa att det var döda människor överallt och människor blev opererade runtomkring. Det var en massa blod och dom måste skynda sej iväg….bla bla bla…” Han babblade på oavbrutet och hon stod med armarna i kors och lutade sej på ena höften och såg måttligt intresserad ut – om hon vågat hade hon säkert gäspat stort och fråga ”Är du klar snart?”, men jag fick en känsla av att deras relation var rätt ny….

Jag fick en känsla av att dom träffats på Tinder och att hon kom från Gambia eller Kongo och han från Sverige och att dom chattat och ringt varandra ganska länge och till slut hade hon kommit till Sverige till denna ensamstående kuf som är en prepper av värsta sort och nu hade hon bott hos honom i ungefär en månad och det var två månader kvar och hon tänkte intensivt på hur hon skulle ta sej ur den här situationen, men hon spelade med i ”kriget” för att slippa tjafs och bråk.

Hon funderade dygnet runt på om det var värt att vara med honom för att få leva i ”västvärlden” eller om hon skulle åka hem efter 3 månader och göra slut, eller om hon skulle göra slut NU och åka hem direkt….. Hennes hjärna gick i 180 dygnet runt och hon skämdes lite när jag gick förbi för att hon var tvungen att spela med i det här kriget. Å andra sidan fick hon lite träning, för dom sprang snabbt uppför backar för att komma ifrån krypskyttar och allt vad det var.

Jag har massor av fantasi och den går igång när jag träffar människor (över huvud taget). Någon gång kanske jag får veta om jag fantiserat rätt….men den här gången får jag inte veta det.

Dom kanske var ett engelskt prepperpar på semester i Sverige och tränade backrusning och hade varit gifta i 5 år och hade två barn hemma.

Vad vet jag?!

Men hennes kroppsspråk sa ”TA MEJ HÄRIFRÅN! NU! Jag är såååå uttråkad.” Och han fångade INTE upp dom signalerna. Det gjorde däremot jag, som bara gick förbi.

Svikare och fällor /erviluca

Postat den

DET HÄR SKREV JAG 2018, tror jag, och det har legat ”i malpåse” sedan dess, men det är så bra så jag lägger ut det, fast det är ”gammalt”.

Dags att prata allvar, ta tjuren vid hornen och sätta ner fötterna. Se sanningen i vitöga och kasta sej rätt ut. Dags att bita ihop och våga och kanske vinna….eller möjligen förlora. Hoppet, lusten och chansen.

Får man luras för att få fram sanningen? Finns ens sanningen, eller bara olika versioner av verkligheten?

Vad är otrohet? När sker ett svek? Bor verkligen skönheten i betraktarens ögon?

Får man gillra en fälla för ett svek och sedan när fällan slår igen om offret, göra den till en förövare? Vem är då offret?

Det snurrar i huvudet av livets alla utmaningar och jag undrar vilka jag ska fullfölja och när jag ska välja bort? Man får egentligen aldrig svaren av Livet, eller efter fullföljandet, eftersom man inte kan ta fler vägar samtidigt.

Om man lurar någon i en fälla, hur länge ska man då luras, om den som lurades i fällan är en svikare. Och när är man en svikare? Är man det for ever and ever efter ett svek, eller räcker det med ett förlåt? Kan man neutralisera en svikare genom att genomföra ett värre svek mot svikaren?

Orkar man ens med svikare i livet längre eller är det att härda ut genom svek som är ens livsläxa?

……och varför gillrar man en fälla över huvud taget när det egentligen bara gör ont i en när svikaren kliver in i den och dörren slås igen? Och hur långt ska man driva tillbakakakan? Jag är ingen hämndlysten typ, utan mer bara nyfiket, besviket och argt utforskande: Hur långt ska man driva en lögn?

Hur ska man veta? Något alls.

Och i morgon ska jag köpa cigaretter. Säg det inte till någon. Jag ska röka och hämnas. På mej själv. Att I did it again. Ville för gärna. Var inte tillräckligt försiktig eller lyhörd, fast magkänslan hela tiden sa: ”Han vill egentligen inte. Det var inte dej han sökte. Du är istället för, och under tiden.

Sen när HON dyker upp, kommer du att försiktigt förpassas ut genom bakdörren med självkänslan som sulor….och du kommer att vara arg och besviken, men mest arg på dej själv, för att du visste, och kände och härdade ut genom alla bortglömningar för att du lät dej luras av ”för långt bort” när du VET att såna förklaringar bara är svepskäl för ett ointresse.

Och sen kommer du att ösa självdestruktivitet över dej själv och negativa tankar utan att passera GÅ. Direkt i fängelse, och leva där i 297 dagar utan möjlighet till benådning”. Igen.

Offerkoftan passar så bra.  Välanvänd. Behövd. Värmer i värmen. Kyler i kylan.  Illaluktande, nopprig och otvättad. Äcklig. Och nödvändig.

Sov nu ditt lilla Knytt. Skruttet är död och skogen är mörk. Och du behöver din skönhetssömn, för din skönhet sitter i betraktarens ögon. Och du vill vara pigg i morgon. Min sofistikerade fälla måste fyllas med godsaker. Min hjärna måste vara alert.

😴🧟‍♀️

………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Å andra sidan….. Försök till Positiva tankar:

Jag veeet! Kör bara på. Tänk inte så mycket. Känn inte efter. Bara lev. Och var. I nuet.

I morgon kan det vara för sent.

Live life and laugh.

Typ.

Ibland kan det till och med vara en bakvänd njutning av starka känslor, trots att dom är negativa och sliter inuti. I alla fall korta stunder. Dessutom drar det igång skrivarnerverna i fullt blås. 😛

Se dokumentären/erviluca

Postat den

Sonita Alizadeh – Wikipedia

#bridesforsale

Se dokumentären om rapparen Sonita, som kommer från Afghanistan, men bor i Iran. En ung modig tjej, som vågar stå upp för sej själv och för alla tjejer i framtiden. En ung modig tjej som vågar säga NEJ och gå emot lagar och konstiga och stelbenta regler.

Se den!

Han kom in! /erviluca

Postat den

När jag kommer hem från jobbet säger han: ”Du måste titta på ett mail jag fått från den där skolan…Jag tror jag kom in.” Jag tänker att ”Näe, det kan inte stämma…Han ansökte ju nyss…och så fort kan det väl inte gå…man brukar ju få vänta tills man blir grön av oro och går i cirklar av att inte veta vad man ska göra till hösten…”.

Han tar fram meddelandet och där står det att han kom in. Han kom in! HerreGud i Himlens höjd – han kom in!

Minsting ska flytta hemifrån.

Fatta!

Jag har varit en aktiv mamma sedan 1983 och nu ska jag bli en…passiv mamma – mamma på håll. Jag ska bli ensam. Helt ensam! Mamma mia! Hur ska det gå?

The Tiger mom with three of her sons 2000 in Lanzarote . Minsting is the smallest one.

För några år sedan, när jag fortfarande hade ett par barn hemma, kände jag att jag skulle hoppa högt av lycka och lättnad när sista barnet flyttade. Jag var så trött på Ansvar, ifrågasättanden, att tjata, oro och Krav så att jag höll på att implodera. Jag ville bara VARA IFRED och bara TÄNKA PÅ MEJ SJÄLV. Nu kommer det ju ALDRIG riktigt att hända, för när man väl blivit mamma, blir man aldrig o-mamma. I alla fall inte om man är som jag. Jag kommer ALLTID att bry mej om mina söner, så mår dom dåligt, eller någon är dum mot dom, så vaknar tigermamma i mej och jag är fit for fight! J love them to the moon and back. Forever.

Men troligen kommer dom också att må väldigt bra i perioder….och då kan jag träffa dom och vi kan ha KUL tillsammans, men däremellan kommer jag att leva MITT liv. MITT. Som jag längtat efter. Men nu känner jag; ”Neeeeej! Flytta inte! Stanna kvar!”

Vi har haft det rätt trevligt dom sista åren, jag och Minsting. Han har harvat på med sitt pluggande på distans och jag har haft inbyggd/naturlig hundvakt/kock hemma som varit till stor hjälp. Såååå skönt!

Nu ska jag alltså bli ensam. Vem ska ta hand om hundarna på dagarna? Vem ska göra middag åt mej? Vem ska jag gå in och prata med när jag behöver? Ingen. Buhuuuuu!

Men till Minsting säger jag, och känner också: ”Åh, vad roligt!” Och ”Grattis!” och jag tror det kommer att bli fantastiskt och alldeles alldeles….underbart! Givetvis tufft och jobbigt också – det är stort att flytta hemifrån – men att flytta till en folkhögskola och bo på internat tror jag är alldeles alldeles….underbart! Jag VET. Been there – done that. 1978 (nittonhundrasjuttioåtta), dvs på medeltiden.

Min (jätte-) bebis ska flytta hemifrån. Och jag ska bli supersingel och sluta vara ensamstående mamma, som jag varit i…..25 år.

Eeeeeh…. gulp!