Månadsarkiv: juli 2019

Jag vill inte att detta inlägg ska användas av rasister. Jag är INTE rasist. Jag vill bara att män och kvinnor ska leva sida vid sida i detta land med samma rättigheter och skyldigheter.

I början på 1900-talet kämpade kvinnor för vår rätt att bli betraktade som Vanliga Människor. Det var en kamp som var, och blev, lång och svår för dom som stod upp för oss. Modiga kvinnor. Starka kvinnor. Som troligen fick offra mycket för oss.

Utvecklingen har gått långsamt och vi är inte framme än, men vi har fanimej kommit långt i Sverige. Jag tycker det är SJÄLVKLART att vi kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Det är så självklart att jag inte ens ibland orkar argumentera för det. Ändå har jag under mitt liv både en och två och fyrahundrasextiofem gånger behövt argumentera för mej själv, stå upp för mej själv bara för att jag råkar vara kvinna…

…och vi räknas som lite mindre värda i många sammanhang fortfarande, inte lika viktiga och med lite mindre kloka hjärnor…Hur många kvinnliga stadsministrar har vi tex haft? Hur många företagsledare? Vad hände med läkarlönerna när kvinnor blev läkare? 

Kan denna tjej spela fotboll, cykla, simma, leka, bada?

För att inte tala om hur vi (icke) värderas i många andra länder; Vi SKA va hemma, vi SKA giftas bort med (snusk-)gubbar, vi SKA stoppas och hindras och förintas om vi inte lyder varje liten regel som är ditsatt av rädda män i olika positioner (och som sedan ”skyller på religionen” och att det är någon slags Viktig Gubbe som sitter ”däruppe” och dömer ut dom som inte lyder och belönar dom /män/ som lyder med ”oskulder”).

Att få TRO PÅ vad man vill är viktigt, men tron får inte styra över lagar och regler. Tron får inte göra vårt samhälle ojämlikt. Tron får INTE göra oss kvinnor mindre värda (igen)! Tron får INTE förringa mej som människa.

Religionen får INTE stå över våra svenska lagar och regler och får INTE ta oss tillbaka 100 år!

Senast jag skrev här var den 7 juli. Oj oj oj, vad jag varit dålig på att uppdatera mej. Men så här är det: Jag har fått upp farten med att skriva på mina böcker. Ja, jag har faktiskt flera stycken färdiga, som jag nu fixar till. Sen ska jag skicka in dom till något förlag och sen vänta.

När man skickar in manus till förlag får man vänta i minst 2 månader på deras svar. Det är såååå segt samtidigt som jag förstår dom. Många skickar in – få blir utgivna. Alla måste läsas…

Undrar hur det är att läsa hundratals meningslösa (och ibland bra) manus?

Jag pratade med en tjej häromdagen och hon sa att man måste ha KONTAKTER. Jag har inga kontakter. Jag kunde ”gått sängvägen” för många år sedan, men valde att INTE göra det. OM jag gjort det kanske jag varit en stor författare idag…. Who knows!?

Jag är också nyförälskad. I Theodore. ❤

Först hade jag Milton – en gammal snäll farbror som är sååå snäll och som liksom bara ÄR i mitt liv. Huuur ska jag klara mej utan honom när han dör, undrar jag. Det kommer att bli så tomt! 

Nåja.

Sen kom Blinka – vår cornish rex, som är lite ”majestätisk” på nåt vis. Hon har gått omkring och pratat rätt mycket och min tolkning av våra samtal har varit att hon ville ha en kattkompis. Hon kom ju från en kattuppfödning så det blev rätt tomt för henne hos mej.

Så då bestämde jag mej för att bli fodervärd. Nu är jag det. Till Theodore. Han är en 12 veckor gammal cornish rex och han är såååå söt så jag dör! Oj oj oj, jag kan inte förklara. Man måste uppleva.

Tyvärr är det dock så att Blinka inte godkänt mitt val. Hon har visserligen tystnat, men kanske hon tänker att jag fattar ändå ingenting och det är därför hon är så tyst, och så fort Theodore kommer nära henne säger hon ”SSSSSSSTICK!!” och boxar i luften.  Sen går hon undan, hoppar upp på något högt ställe och ser ut som en Drottning och som om hon ÄGER hela vår lägenhet. Därifrån tittar hon ner på oss vanliga dödliga – inklusive den lilla skräpbollen som jag släpat hem (tror jag hon tänker).

Nu jobbar jag – nästa vecka är det semester. Då blir det väl ”gosa-med-katter-och-hund” för hela slanten!

Nu ska jag återvända till The Romans… (=romanerna).

Åh, sol! Jag tror jag går ut och lägger mej i en solstol en stund….och lyssnar på en sommarpratare och bara njuter i solen….

Går in och hämtar mobilen och (försöker) ladda ner en app för ovanstående ändamål.

Går ut: Det är molnigt och kallt. Brrrr. Inte skönt att ligga i en solstol och lyssna på en sommarpratare.

Går in. Tittar på TV. Hänger i soffan med mina två polare Milton och Blinka. Blinka står och masserar mej på magen med sin rumpa i mitt face. Massage med inbyggd akupunktur. Jag hör hur hon brummar inuti.

Tittar ut: Solen skiner! Åh, vad härligt! Det gäller att vara ute och njuta på sin semester när man har uteplats. Tittar färdigt på grejen på tv, puttar ner Blinka och går sen mot altanen.

Solen har gått i moln och det är kallt.

Går in. Fixar och donar lite. Tittar på tv igen. Går en promenad med Milton. Solen tittar fram och det blir varmt. Svettas.

Kommer hem och går ut på min gräsmatta och rycker upp lite maskrosor….det börjar regna. Går in.

Solen strålar – går ut. Mörka moln – går in. Solen strålar – går ut. Mörka moln – går in.

Solen strålar; FUCK YOU JÄVLA SOL! Jag tänker stanna inne – no matter what!

Slut.

Jag vill åka till Norrängens Alpacka B&B. Jag har velat det länge, men det blir inte av. I första hand handlar det om ekonomi. Den som inte finns. Men jag längtar dit, trots att jag aldrig varit där. Dessa underbara djur, som jag bara sett på bild, men ändå älskar.

En vacker dag SKA jag dit. SKA. Jag måste få uppleva dessa djur!

Dessutom ligger det i Sala. Fatta så praktiskt! Jag kommer ju från Sala. Visserligen ligger det 1 mil utanför Sala, men man kanske kan cykla dit? Eller nåt. Eller ta en Uber, om såna finns i Sala?

Jag vill gosa med en Alpacka, nosa på dom, krama dom och bara titta på dom. Egentligen behöver jag nog en Alpacka eller två i mitt liv, men man kan inte få allt man önskar, har jag tvingats lära mej….

Jag har ju i alla fall en cornish rex och en yorkipoo. ❤

Men jag SKA vara åtminstone ETT dygn på Norrängens Alpacka B&B innan jag dör/den här semester/i framtiden    en dag. ❤

#norrängensalpacka #kramaenalpacka #älskaalpacka

VISSA saker i livet blir bättre. Andra inte. Man bor liksom i sej själv. Man har sej själv och kämpar med/mot sina egna inre ”troll”. En del lägger trollen utanför sej själv – andra bär dom med sej inuti och många försöker få dom att flytta. Ibland vet man bara inte hur man ska få dom att flytta för dom tycks trivas så bra inuti liksom….

….och man kanske VET att man borde inte mata dom, borde inte hålla med om vissa saker och borde ibland kanske eventuellt utmana dom, ifrågasätta dom och VÅGA säga BÖH!

Det är fascinerande att den ENDA människan på hela jorden som inte kan SE mej utifrån och hur jag agerar och beter mej, mitt kroppspråk och mitt beteende – det är jag. DET är fascinerande.

Hur uppfattas jag? Hur beter jag mej egentligen? Jag vet ju med mina tankar och beteenden INIFRÅN hur jag MENAR och hur det KÄNNS, men stämmer det med vad jag ”sänder ut”?

En del människor har så härlig energi – dom liksom strålar – men VET Strålande Människor ATT dom strålar? Känns det inuti liksom? Säger folk till dom att ”du strålar”? Eller går dom omkring och strålar helt ovetande om ATT dom strålar? Jag tror aldrig jag sagt till en ”strålande” människa att hen strålar….

För flera år sedan var det någon som sa att hon hade gjort slut med sin pojkvän eftersom han hade så ”tråkig energi”. Och jag bah: ”Eeeeh, va?!?”. Jag förstod inte riktigt det där med ”energier” och tyckte det lät flummigt.

Men nu känner och upplever jag verkligen människors energier. Och dom spelar roll. Troligen spelade energierna roll även innan jag förstod dom så att säga. Jag kände dom nog trots att jag inte kunde sätta ord på det och förstå det, men man kan ju uppleva och känna saker utan att förstå dom.

Jag hoppas att jag strålar god energi….Eller åtminstone HAR god energi. Inte alla dagar kanske, och inte i alla sammanhang eller med alla människor, men #fördetmesta.

Ibland känner jag mej väldigt AVVISANDE och jag tror jag sänder ut såna signaler då, men för det mesta gör jag nog inte det, eftersom människor tex ofta frågar mej efter vägen eller andra saker när jag är ute och går. Eller också ser jag ut som #ensånsomhittar. Och det vet ju alla som läst min blogg ett tag; är det något jag INTE gör så är det att hitta.

Häromdagen hade jag ett medarbetarsamtal med min chef. Då sa hon att jag ”sänder ut god energi” och att jag är en ”stor tillgång för arbetsplatsen”, att jag får människor omkring mej att må bra och att jag har en otrolig förmåga att se allt positivt. Härligt att höra, men ändå svårt att ta till sej, liksom.

Helt oplanerad semester. Alltså, jag visste att jag skulle ha semester, men jag har inga planer. ”Skönt!” kan man säga och känna att #nuskajagbaraslappa #jagskagöraingenting ”sköntmedingaplaner #jagskabaravila….

…och så kan man lägga ut bilder på en GT, eller ett glas rött vin, på bordet med vacker bakgrund, som en solnedgång eller bara fötter….

…eller utsikt över klippor där man sitter en dag när solen skiner och kanske med en selfie där man har solglasögon och ser urcool ut….

Men…

….jag är liksom för SANN ibland – ofta. För ofta. För VERKLIG – även om jag har hur mycket fantasi som helst och tankar som snor runt som en berg-och-dal-bana på Gröna Lund som aldrig stannar.

Så jag kan berätta att jag  först städade hela lägenheten ordentligt så svetten stänkte, fixade i ordning på altanen – och jävlar vad jag är snabb att fatta beslut ibland (ofta). Jag blev nästan själv förvånad när jag plötsligt hade satt upp gardiner med en häftpistol ute (för det hade jag inte ens TÄNKT på innan jag gjorde det).

Jag stod där och tittade och tänkte ”Oj, vad fort det gick!” och snyggt blev det. Men jag var lite förundrad över mej själv och mitt sätt att agera….

Sen fixade jag middag, och som vanligt när jag bjuder hem sönerna, blev det inte riktigt bra….Av någon underlig anledning blir maten aldrig riktigt lyckad när sönerna kommer hem på middag….Dom klagar aldrig, och dom VET nog att ”jag får äta innan”….men det är lite tråkigt att det aldrig blir riktigt gott…

….och dom kom hem till oss för att Minsting fyllde 20 år! Så vi firade honom med tokiga samtalsämnen, och mycket skratt.

Sen har köpt kratta, liten spade och lite blommor på Plantagen, krattat den FULA gräsmattan som består av torkade bitar med och utan torkat gräs, ogräs och några långa vanliga grässtrån, planterat några blommor där hela påsen med jord gick åt (fast jag trodde den skulle räcka lääänge = ingen erfarenhet på området)…..

….och så har jag tvättat alla kläder. Ska nog, som vanligt på semestern, rensa bland kläderna också. Man kan ju inte bara köpa kläder – man måste slänga också eller ge bort. Hur länge kan man ha en blus egentligen? Om man tycker om den väldigt mycket, ska man ha den tills den går sönder då, eller luktar illa? Mina kläder luktar aldrig illa, för min svett luktar inte.

Jag svettas mycket (nuförtiden) men som tur är luktar det inte. OM/NÄR det börjar lukta (också) är det bara att gå och dö, för det är jobbigt nog att svettas i tid och otid så det rinner om hela huvudet. Jag svettas inte som vanligt folk under armarna, händerna eller fötterna – nejdå! Överallt utom just där. Bara för att vara Unik. Of course.

Så. Det var mina första dagar på semestern. Början av tre oplanerade semesterveckor, som jag hoppas går långsamt men fort. Eller tvärtom. Man hoppas ju alltid att det ska bli  en lyckad semester på nåt vänster, men trivs man superbra på jobbet kanske semester ska vara trist, för att det ska bli någon rättvisa här i livet. Liksom.

EN plan jag har är att skriva mycket. Faktiskt. Men eftersom jag haft såna planer förut och inte kan lita på mej själv, så skriver jag inte om den planen. Så glöm det. Så låtsas jag som om det regnar. Fast det gör det ju faktiskt också, så jag behöver inte låtsas.

Det regnar dag 2 (eller 4).

Och jag ska köpa glass! Gu´ vad jag längtar efter glass.

,