Prata klarspråk, tjejer! /erviluca

Äldste sonen

Jag och Äldste Sonen (34 år) diskuterade relationer/förhållanden häromdagen. Jag hade kvinnoperspektivet och han mansperspektivet. Förstås.

Han dejtar rätt mycket, och har ett par-tre långa relationer i sin ryggsäck. Själv har jag också gått dejtat rätt mycket samt levt i två äktenskap. Visserligen var det första rätt kort, men ändå…. Så vi har en del gemensam livserfarenhet.

Plus alla människor jag träffat och pratat med som familjeterapeut icke att förglömma.

Med det sagt: Vi har Svaren. Vi vet hur man gör. I alla fall rent teoretiskt.

Sen tillkommer ju allt det där med känslor och skit som drar iväg en åt en massa håll. Å andra sidan skulle livet vara SKIT-TRIST utan alla känslor.

Vi inleder vårt samtal med att jag säger att jag förundras över alla människor som inte talar klarspråk – att det är så VANLIGT att ”snurra in sina åsikter” eller ”ludda in dom i bomull”. Sonen håller med: ”Ibland förstår jag verkligen INTE vad tjejer vill…”. Varför säger man inte bara rakt ut vad man tycker och tänker?

Å andra sidan går ju inte det heller eftersom man måste ta hänsyn och känna in andra. Det går ju inte att säga ”Ful blus!” om man tycker det. Eller ”Jag tycker att du är korkad”, för att man tycker det. Man måste småljuga och hålla på. Jämt. Även i sina relationer.

Hon: ”Ser jag tjock ut i den här klänningen?” Han:  ”Ja, du ÄR tjock och därför ser du alltid tjock ut.”

Det går ju inte.

Det gäller att ”lagom-ljuga” så att det sociala livet fungerar och så att vi inte skadar varandra. Men det finns så många situationer där vi skulle kunna tala klarspråk, men väljer att inte göra det. Och killar är faktiskt bättre på klarspråk. I alla fall inom vissa områden. Eller så kan det vara så att tjejer är bättre på att linda in och lyssna av. Å andra sidan mycket sämre på att tala klarspråk.

”Åh, vad fint cafe!” säger en tjej och menar :”Där vill jag gå in och fika”. Men hon säger inte så och killen måste tolka. Det gör han inte och tjejen blir ledsen: ”Du lyssnar aldrig på mej”. Och han fattar inget. Vad gjorde jag för fel nu? Skulle jag ha hållit med om att det var ett fint cafe?

Vi tjejer skulle kunna lära oss att pratar klarspråk mer. Vara tydliga. Tala om vad vi vill och vad vi vill ha. Om nu killarna vill det.

…..för ibland undrar jag om killar gillar det där lite mer komplicerade och att det är liksom….”spännande och kvinnligt”?

Tjejer ÄR otydliga. Jag, som levt med killar hela mitt vuxna liv, och som faktiskt var ganska rak från början, har varit tvungen att bli super-rak för att få fram mina budskap. Det går inte med: ”Jag skulle bli glad om ni gör i ordning i köket när jag går och handlar”. Jag lovar: Det händer INGENTING då. Dom skiter väl i om jag blir glad eller inte, och VAD är ”gör i ordning??”.

  ???? 🙂

Jag måste säga: ”Nu åker jag och handlar och ni ska diska allt som står på diskbänken, torka av bordet, och torka av diskbänken när ni diskat färdigt.”  Dock kan det också vara för otydligt, för VEM ska göra VAD??

Jag måste säga: ”Mellan: DISKA allt!” ”Minsting: Torka av köksbordet och när Mellan diskat – torka av diskbänken!”. Det KAN dock vara så att dom då tror att jag inte bryr mej om NÄR det ska göras, så jag måste tillägga: ”NU!”.

Då blir det gjort. Lovar.

SÅ tydlig behöver man vara med (unga) män. 

Sen är det ju så att killar som vuxit upp med systrar, har tidigt lärt sej att tolka tjejer, och tjejer som växer upp med bröder förstår killar bättre. Men vi stackare som bara hade ETT kön i vårt hem…. Uj uj uj! Vi sliter och tränar hela livet för att begripa det andra könet. Har man dessutom haft en rätt frånvarande pappa så är det otroooligt svårt.

Många kvinnor tror att dom ska LÄRA UPP sina män, men jag tror att även kvinnor behöver ”läras upp” och att vi borde mötas någonstans på mitten i vår förståelse av varandra.

Vad man dock kan konstatera är att vi är olika.

En del tror att vi är helt lika och att könet formas av omgivningen/miljön/uppväxten.

Jag tycker det är korkat att tro så. Vad skulle vi då ha alla våra hormoner till och våra könsdelar etc? Klart vi är skapta på olika sätt! Klart som korvspad. Hur skulle vi kvinnor ens VILJA vänta och föda barn om inte hormonerna manade på. VEM skulle vilja vänta och föda barn under stor smärta om vi fick välja? ”Nä, det är DIN tur att vänta och föda barn! JAG vill inte sabba min kropp mer!”

Men det är också rätt självklart att vi behöver varandra. Både män och kvinnor behövs. Vi kompletterar varandra. 

Som kvinna kan man tycka att ”han fattar ju ingenting”, men jag tror att om jag flyttat ihop med kvinnor och fått barn med kvinnor hade jag nog hamnat i samma gnisslande och nötande. Att leva tätt-intill någon är ett nötande och ett kämpande. Det är inte helt enkelt. Jag antar att man nöter på varandra på samma sätt i homosexuella förhållanden…?

Tillbaka till sonens och min diskussion. Han funderade och sa sedan att han träffat EN tjej genom alla år som faktiskt var väldigt rak och tydlig och där han inte behövde gissa och chansa på vad hon ville. EN!

Min ex-make sa vid något tillfälle att det var så enkelt att vara med mej eftersom jag var så rak…Å andra sidan TRODDE han att jag ”spelade spel” ibland eftersom hans mamma sagt att ”tjejer gråter för att dom vill få som dom vill”. Så när jag grät trodde han inte på att jag var ledsen, utan trodde att jag försökte ”vinna”….

Jag ÄR rak, men jag är troligen lika komplicerad inuti som alla andra….eller unikt komplicerad. På jobbet säger dom att jag är Rak och Tydlig. Det jag funderat mycket på är varför är inte ALLA det?

Vi har ju inget att förlora. 

Eller har vi det?

Vad förlorar man på att vara rak och tydlig?

På ett inkännande sätt.

Med empati.