Månadsarkiv: januari 2018

….så går jag ut i köket och tittar. Och #plötsligthänderdet är lite mer åt #plötsligthänderdetlitegrann. Typ. För ALLT är INTE diskat. Trots att jag 467 (fyrahundrasextiosju) gånger sagt att ALLT som står på diskbänken ska diskas.

– ”Kastrullerna också!?!”

– ”Ja. ALLT!”

– ”Mellans/Minstings disk också!!?!”

– ”Ja. ALLT!”

– ”Meh! Han kan väl diska sin egen disk? Varför ska JAG diska HANS disk!?!”

– ”När det är DIN tur att diska ska du diska ALLT. När det är hans tur att diska ska han diska ALLT.”

Att diska brorsans disk är som att…..klättra upp för ett högt berg insmetat med olja och med vassa taggar på. Och kräk. Tydligen.

Minsting har diskat SIN tallrik, bestick, glas och alla kastruller, stekpanna etc och t o m lagt överbliven mat i burkar och ställt in i kylskåpet (utan att jag sagt det!!), men INTE diskat ”min” disk och Mellans disk.

Pust!

Jag kör hela ovanstående ”undervisning” igen.

”ALLT!”

”ALLT!?!?”

”ALLT!!!”

Såja. Nu blir det spännande att se vad som diskas nästa gång.

P U S T ! 

Det där med att ”hjälpa till” eller ”dela på hushållssysslorna” i ett hem är inte helt enkelt. REALLY!?! 😲Vad ska man dela och hur mycket och när är det ”rättvist”? Vem ska göra vad? Och när?

Man har en massa tankar och åsikter INNAN man delar livet men någon och INNAN man får barn. Det kommer att vara självklart och enkelt. I dom tankarna ingår inte tjatet och tjafset.

🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶🚶

Jag ville uppfostra mina söner till jämlika och självständiga killar. Det gick väl kanske lite sisådär….Det var det där med att orka tjata och följa upp allt som var det svåra och jobbiga. Och allt tjafs om allt. Jag blir trött bara av att skriva om det – av minnena liksom.

🤦🏼‍♀️🤷🏼‍♀️🙇🏼‍♀️

Jag hamnar hela tiden i att göra ”allt” för att slippa tjata och vänta och bli frustrerad och arg. Så går det en tid, och så kommer en MELT DOWN (två ord eller ett??). Jag meltdownar. Ofta är det en liten droppe som blir för mycket. Den droppen rann över igår. Och jag bah: ”😡😠😤👿😈👹👺💩☠️💀👻🤖%@#$§€≠~!!”.

Sen gjorde jag ett schema på hemsysslorna. Valet för sönerna var: Hjälpas åt eller så flyttar jag hemifrån. Dom valde ”hjälpas åt”.

Alltså ; Jag hade flyttat…..på riktigt! 😬

🗓🗓🗓🗓🗓🗓🗓🗓🗓🗓🗓🗓🗓

Idag satte jag upp ett schema på kylskåpet, ett i Mellans rum och ett i Minstings rum, och så sa jag: ”Här är schemat för hur vi ska hjälpas åt”. Inget mer. Sen åt vi middag. Efter middagen satte jag mej framför tv:n. Plötsligt hör jag hur någon diskar och jag bah: VA!?! Utan att jag måste säga till!?! Utan tjat?? Utan påminnelser?!? 

Jag är speechless.

#plötsligthänderdet

…får han bo kvar. Kompisen är försvunnen. Polacken är nykammad. Och nykter. Typ.

Vi har pratat och jag som inte kan säga nej, och som är alldeles för förstående och empatisk för mitt eget bästa, sa att han får bo kvar under uppsägningstiden (=1 månad). Och med rynkad panna och fast blick sa jag också att OM han stökar runt igen, ringer jag polisen DIREKT.

Nu är jag bara orolig för att jag ska tycka synd om honom om en månad, när han inte hittat nytt boende, så att tag säger okey till en månad till, och att vi sen hamnar på ruta ett.

Jag KAN ju säga ifrån. Ibland. För någon annan. Typ. Om jag skyddat min son eller en vän hade jag varit STENHÅRD: ”Flytta NU! Icke diskuterbart. Punkt. Jag bryr mej inte om du inte har någonstans att bo! Självklart har du ingenstans att bo – du kan ju inte bo som folk!”.

Ibland, när jag har måst skydda mej själv, har jag låtsats att jag skyddar Någon Annan, för då blir jag starkare. Knäppt, men så är det.

Jag är Superwoman för andra, men Klas Klättermus för mej själv. Ibland. Eller nåt.

By the way:

Gott Nytt år!

Hoppas 2018 blir Det Bästa Året Ever!