En månad från och med nu/ erviluca

…får han bo kvar. Kompisen är försvunnen. Polacken är nykammad. Och nykter. Typ.

Vi har pratat och jag som inte kan säga nej, och som är alldeles för förstående och empatisk för mitt eget bästa, sa att han får bo kvar under uppsägningstiden (=1 månad). Och med rynkad panna och fast blick sa jag också att OM han stökar runt igen, ringer jag polisen DIREKT.

Nu är jag bara orolig för att jag ska tycka synd om honom om en månad, när han inte hittat nytt boende, så att tag säger okey till en månad till, och att vi sen hamnar på ruta ett.

Jag KAN ju säga ifrån. Ibland. För någon annan. Typ. Om jag skyddat min son eller en vän hade jag varit STENHÅRD: ”Flytta NU! Icke diskuterbart. Punkt. Jag bryr mej inte om du inte har någonstans att bo! Självklart har du ingenstans att bo – du kan ju inte bo som folk!”.

Ibland, när jag har måst skydda mej själv, har jag låtsats att jag skyddar Någon Annan, för då blir jag starkare. Knäppt, men så är det.

Jag är Superwoman för andra, men Klas Klättermus för mej själv. Ibland. Eller nåt.

By the way:

Gott Nytt år!

Hoppas 2018 blir Det Bästa Året Ever!