RSS Flöde

Dagsarkiv: 23 januari, 2018

Halvt drömliv /erviluca

Postat den

 

20171002_151626

Jag arbetar nu på ett jobb där jag stormtrivs. Mina arbetskamrater är underbara, lokalerna fantastiska, chefen underbar och jag älskar själva jobbet med medmänniskor i olika storlekar, åldrar och kön samt arbetsuppgifterna.

D74C6C23-C536-4C21-BDFC-0EE33D5BA558
Arbetsplatsen är mitt inne i Stockholm. Dit tar det ca 1-1,5 tim enkel väg varje dag. Även om jag känner att jag inte lider av resorna märker jag att jag blir exhaused. Och det är resorna som sliter ut mej. Eller kanske snarare att komma hem så sent, handla sent, laga mat sent, ”landa” sent, somna sent…..och gå upp så tidigt.

 

20171002_151652

 

När jag är på jobbet känner jag att jag trivs och mår så bra att jag alltid vill vara där – dygnet runt helst. Bo där. ”Vad ska jag hem och göra – jag mår ju bäst HÄR!”.

Så kommer jag hem och känner:
Här vill jag inte bo. Så här vill jag inte leva. 😕

Om jag tänker bort jobbet; hur vill jag då leva?

🐷 🐱 🐔 🐶 🐣 🐥 🐶 🐴

 

öppna landskap

Jag vill bo i ett hus på landet med hundar och katter, ett par grisar och några hönor och 3-4 får. Jag vill ha några rum för trasiga själar (ungdomar) som bor hos mej och som får kärlek och omtanke av mej och djuren….

Jag vill gå omkring i sköna kläder, osminkad och inte tänka alls på hur jag ser ut, blad jag väger etc utan mer på hur VI på gården har det och mår.
Jag vill att mina barn (och såsmåningom barnbarn) ska komma ut och hälsa på när dom känner för det och bo där om dom vill när dom vill ett tag.

Helst av allt vill jag göra det här med en man jag älskar och som älskar mej, men ärligt talat har jag givit upp hoppet om att han finns, så därför måste jag tänka i banorna att göra det här själv.

1 + 1 + 1 + x = ?

Men hur får jag ihop mitt underbara jobb mitt i Sthlm med ”drömmen om landet”?

Ska jag helt enkelt ”tåla mej” tills jag blir pensionär och flytta ut på landet då? Och ”nöja mej” med att en stor del av mitt liv är ok nu?

Frågor:

C572A108-4049-4E4A-9501-F94C38AEC3C1

Ska jag landa i att jag bor som jag bor och ha det som jag har det på fritiden och det kan få vara ”lite parentes” nu, och njuta så inihelvete på jobbet NU, och inse att allt inte kan vara perfekt samtidigt?

Och ska jag ge upp längtan efter att bli älskad, få älska och ”vara två”, eftersom det ändå inte blir något av det? Och: Hur begraver man längtan?

Svara nedan, tack.