Nu är det dödstyst från uthyrningsrummet. Jag har ganska livlig fantasi, så direkt börjar den : ”Polacken blev så ledsen nu, och besviken på sej själv (jag vet ju hur alkoholister kan fastna i självömkan etc) att han hängde sej där inne….” Och sedan ska jag gå in där och hitta honom död….kanske lite blå-vit….Uäck! 😩
Eller: ”Polacken blev så förtvivlad att han skar sej i handlederna och det kommer att bli alldeles blodigt och kanske rinna in under dörren in i mitt vardagsrum…” *tittarunderdörren* : Nehe.
Mobilen ringer. Det är han. Jag vill inte svara. Jag vill inte bli övertalad. Jag vill inte inte försöka förstå knagglig polsk-svenska. Jag vill inte höra ursäkter. Jag vill inte. Vill inte. Jag svarar inte.
Jag väntar. Hör inget från rummet. Det borde låta. Det borde höras när man packar och flyttar på saker. Jag väntar på plinget när nyckeln ska trilla ner i metallkorgen under min brevlåda.
Inget ljud.
Inga klirr.
Ingenting.
Mobilen ringer. Det är han. Jag vill inte svara. Jag vill inte bli övertalad. Jag vill inte inte försöka förstå knagglig polsk-svenska. Jag vill inte höra ursäkter. Jag vill inte. Vill inte. Jag svarar inte.
Jag har skickat X antal google-översatta meddelanden på polska om att han måste flytta. Nu.
Jag väntar.
Sista dagen på 2017.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Vet hur svårt det är att ta tag i jobbiga saker. Men är det inte lika bra att få det gjort? Bara svara när han ringer nästa gång. Kan inte äldste sonen komma och vara ett stöd? Hoppas det löser sig iallafall och att han flyttar ut lugnt och fogligt.
GillaGilla
Nu har jag pratat med honom (men inte tack vare mig, utan tack vare honom) – min eviga livsläxa – och han får stanna 1 månad för att hitta nytt boende. Vid minsta stök ringer jag polisen.
GillaGilla