Månadsarkiv: juli 2017

Vart tog blogginlägget vägen?!? 🤔

PLÖTSLIGT infinner sej bara en ”Ålder”, liksom. Jag hinner inte med! Jag är aldrig beredd, fast jag BORDE vara det. För jag ser ju…runtomkring…Jag hör ju och FÖRSTÅR ju…ändå är jag inte BEREDD.

Jag minns min första ”Vet tant vad klockan är?” när jag var 25 år….och hur jag tittade mej omkring för att se VEM barnen frågade…och insåg att det var JAG som var ”tant”….

Allt blir mer och mer PLÖTSLIGT! Det går fortare och fortare. Livet.

Jag har hört att det stannar av lite när man blir (ännu) äldre, men just nu går det i 180 knutar. Livet.

Mina vänner här och där blir mor- och farföräldrar. Det är inte så konstigt. Egentligen. Eller så är det liiite konstigt, fast jag börjar vänja mej. Det konstiga är att dom får barnbarn, är lyckliga över det och visar bilder på FB…och så går det typ 1 månad, så har barnbarnet blivit 3 år!! Det är DET jag inte fattar. HUR kan barnbarnet ha blivit 3 år när det föddes nyss!?! DESSUTOM blir det fler barnbarn plötsligt. Liksom.

Men det konstigaste hände igår. Jag cyklade till Färgaffären för att köpa färg till en byrå jag skulle måla om. När jag var på väg hem var det någon som tutade och tutade på en sån där cykeltuta, bakom mej. Jag brydde mej inte, för tänkte inte att det gällde mej. Men det fortsatte tuta, så jag vände mej om, och där kom två killar cyklande (i 12-14 årsåldern) tjoandes. Jag tittade förvånat på dom när jag insåg att det var mej dom tutade åt, varvid dom såg både förvånade och generade ut. Dom cyklade förbi och mumlade till varandra ”…det VAR inte farmor…”.

FARMOR!! JAG?!?

Sen insåg jag att jag ÄR i ”farmor/mormor-åldern”. Men hur FAAN ska man fatta det?! När man känner sej som 27 och precis har kommit i ”vuxen-åldern”?!?

Pust!

Life is hard.

Grymt sa

När jag var barn fanns det något som hette Barnens Dag i Sala. Jag tänkte nog inte då på om denna dag fanns Överallt (i hela Sverige, men barn tänker ju ofta att ”så här ska det vara” eller ”så här är det överallt”), men den slutade i alla fall finnas i Sala. När vet jag inte. Varför vet jag inte.

Jag försökte förklara för Storing häromdagen min upplevelse av Barnens Dag, men han förstod inte och började prata allmänt om tivoli och såna saker så att jag insåg att ”han fattar inte…grejen!”.

Eftersom jag minns denna dag som en FANTASTISK DAG för mej, som barn i Sala, antar jag att den återkom i flera år. Jag minns den Förväntan jag kände innan och jag minns Det Fantastiska att vara på, och uppleva, Barnens Dag i Sala.

På Barnens Dag kom det ett Tivoli till Sala. Där fanns det lotteristånd och andra stånd där det såldes godis och glass och allt möjligt annat. I mitt minne gick ALLA dit. ALLA barn, tillsammans med sina föräldrar eller andra vuxna. Jag minns inte om mina föräldrar gick dit, men jag minns att jag var där.

Jag minns den gången jag gick på Barnens Dag utan någon vuxen (med Ann och Karin:arna) och att jag blev förälskad i Uffe. Jag var kanske 12-13 år och Uffe var där med en kompis, Micke (?). Båda hade slokhattar på sej. Uffe hade en blå hatt med vita blommor och Micke hade en röd hatt med vita blommor. Dom var såååå coola! Tyckte jag. Och förmodligen dom också. Och jag blev kär. Jag visste inte då vem Uffe var, men givetvis tog jag reda på det.

Men sen visade det sej att Lilian (som jag inte kände då) också var förälskad i Uffe. Uj uj uj. Och dom gick i samma skola. Det gjorde inte jag. Jag gick i en annan skola. Uj uj uj! Livet är hårt.

Jag skrev i min dagbok att ”Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar Uffe!”.

Vad bidde det av den kärleken då? Det bidde inte ens en tummetott!

(observera ovanstående annons från tidningen i Sala:

Sala Allehanda: "Kl.15.00 Uppvisning av Gun Nilssons RYTMISKA FLICKOR".   
DÄR VAR JAG MED!!

Men, för att återgå till Barnens Dag, så FANNS den, i SALA, när jag var barn. Och sen försvann den. Och det är tråkigt och den borde komma tillbaka. Överallt.

ALLA barn borde få firas tillsammans på en Barnens Dag! Den dagen skulle vara fylld av kärlek till alla barn, omtanke, lekar, tivoli, godis och saft! Och dom vuxna skulle vara TVUNGNA att umgås/leka med sina barn (eller andras) den dagen.

Vad tycker du?

Minns du Barnens Dag?

Dagarna i ända träffar jag människor som har, och har haft det, svårt i livet. Det är såna som flytt ifrån krig och elände, såna som vuxit upp utan mat för dagen, såna som åkt båt över hav och bevittnat våld och död….Såna som inte har någonstans att bo, som flyttar varje vecka till något nytt torftigt rum någonstans, och som inte vet om dom kommer att ha pengar till mat nästa vecka.

Det är såna som tycker att torsdagar är den bästa dagen på hela veckan för då får dom komma till Unga Station, Stadsmissionen och umgås och äta soppa, och så får barnen leka med andra barn i fina och mysiga lokaler.

Det är såna som är oerhört tacksamma över ett presentkort på 500 kr till ICA och som gråter av glädje över att vi har nallar vi kan skänka till deras barn, som dom inte hade födelsedagspresenter till.

Det är såna vars högsta önskan är att ha ett fast ställe att bo på och ett arbete där dom kan få en fast lön.

Det är såna som inte kan resa någonstans eftersom dom varken har pengar till det eller ett fungerande pass.

Det är såna som aldrig fått kärlek från sina föräldrar, eftersom föräldern haft fullt upp med sitt drogmissbruk.

Det är såna som förlorat sina föräldrar och /eller barn i hemlandet eller på vägen till Friheten och som inte förstår språket som alla pratar runtom.

Det är såna som lever med en ständig oro och rädsla över att inte få stanna i vårt land.

Det är mamman som tar tunnelbana och tåg i flera timmar runtom kring Stockholm med sina småbarn för att lämna på olika skolor och dagis varje morgon, och sedan tar samma tur varje eftermiddag, för att barnen ska få en chans här i livet, lära sej svenska och ”bli svenskar”, och som blir överlycklig när jag lyckas fixa en barnvagn till henne (eftersom jag tycker det inte är klokt att hon drar runt på en 2-åring, en 3-åring och en 7-åring på tåg och tunnelbana i timmar varje dag, utan vagn!).

Det är mamman som kommer med stelfrusna händer till oss en dag när det är -7 grader ute och bara vill komma in och ”värma händerna”, och jag frågar om hon inte har några vantar, vilket hon inte har, och då jag fixar ett par åt henne – medan hon får en kopp the och får värma sina händer – blir hon så glad så att hon får tårar i ögonen.

Det är tonårsflickan som berättar att hennes mamma och syster bråkade om strumpor på morgonen innan skolan, eftersom de har ett par var, och systern tog sin mammas strumpor….

…..och jag vet att något företag skänkt oss en massa strumpor, så jag hämtar några stycken i vårt förråd och ger till flickan, som lyser upp och blir så glad att det känns som om jag givit henne en miljon (!).

Dessa människor träffar jag varje dag.

När jag sedan sitter på tunnelbanan/tåget på väg hem, och hör hur folk suckar över att det blev fel färg på tapeten i vardagsrummet i huset där dom bor, eller när dom beklagar sej över att det är sååå långt till nästa lov då dom ska åka till Thailand, Seychellerna eller Bali och när dom klagar över att dom fick en vanlig semla och inte en wienersemla på semmeldagen…

……då kryyyper det i mej!

Jag VET att människor föds med olika förutsättningar här i livet och problem är relativa…

….men jag kan ändå inte låta bli att ibland både reta mej på, och förundras över, människors olika preferenser till vad problem är.

Hej!

Jag har inte skrivit här på länge nu. Det beror på flera saker; en sak är att jag tappade fart, kan man säga….fick lite mänsklig soppatorsk. En annan sak är att jag inte har någon vettig dator hemma…bara någon gammal ”från 1800-talet” (”FANNS ens datorer då?!?”… ” Ja, typ…hemma på min gata i staaan…” 😁). 

Min braiga lap top, som var med mej dygnet runt, försvann när jag bytte jobb….

Nu skriver jag på en min iPad, vilket gör att det blir en långsam pekfingervals, vilket gör att jag inte kan skriva utan att tänka, vilket är så underbart härligt. Det känns segt. Plus att det är ett helt jävla företag att plocka in bilder på iPaden, vilket gör att detta inlägg kanske blir bildlöst, vilket gör att det blir mindre lättsamt att läsa, vilket gör att mina härliga läsare somnat vid det här laget…..VAKNA!!!

Jag är mitt i min sista semestervecka (😱) och skulle vilja ha fyra till (men så känner man ju alltid), och jag har faktiskt GJORT NÅGOT dena semester, dvs både hälsat på Storing som numera är bosatt i Luleå (pluggar där), varit i Kiruna och blivit guidad runt i Norrland. Härligt! Tack Börje! Nu måste jag dock starta en Ny Dröm om vad jag vill se och uppleva….pust!

”Livet e hårt”, sa bonden.

”Nöff”, sa 🐷

😂