Den smärtsamma ensamheten /erviluca

Det är oftast enklare – mindre smärtsamt – att vara ensamt ensam, än att vara ensam i en stor grupp människor, där alla ”hör ihop med någon”. För ensamheten i grupp blir större och tydligare, för än själv, inuti, än ensamheten ensam.

I ensamheten ensam är det ingen som ser ens ömkliga status, plus att man själv slipper se och uppleva hur ensam man faktiskt är, när man jämför sej med Alla Andra, som tycks Höra Ihop. Som har någon ”i ryggen” – no matter what.

Att gå ut bland folk och fortsätta vara ensam där, är smärtsamt. OM man går ”ut”, så är ju själva grejen att SLIPPA vara ensam – iallafall för stunden – och fortsätter man vara ensam bland folk, så blir ”ut-gåendet” helt onödigt. Och dyrt.

Och det är bara ännu mer sorgligt att känna sej ensam bland alla människor, som hör ihop, med någon eller några.

Det kan vara smärtsamt att bara höra någon säga:

”Näe, nu ringer jag Janne så han kan komma och hämta mej…”……. för Den Ensamma har ingen som hämtar sej.

Eller…

”Nu måste jag gå hem, för imorgon ska VI gå upp rätt tidigt och åka till landet…”. Den Ensamme har ingen att gå upp med tidigt, och inget land att åka till.

”Jag ska bara ringa Gunta och höra hur det gick på intervjun idag!”. Den Ensamme har ingen att ringa och höra hur det gick.

Många känner sej ännu mer Ledsna när dom kommer hem, pga att Ensamheten blir än mer tydlig.

Ensamhet är skrämmande, för andra också. Kanske dom är rädda för att den smittar.

 Ensamhet gör ont. Inuti. Ensamhet är skämmigt. Ingen vill erkänna att den är ensam: ”Jag har tvåtusenmiljooooner vänner – titta bara på min profil på FB!!! Jag är INTE ensam!Jag är Superpopulär, och Gör Roliga Saker, typ JÄMT!”

Ensam är ”fel”.

Ensam är att inte vara Utvald.

Ensam är att vara impopulär.

Ensam är fel.

Ensam är fult.

Ensam är ensamt.

Underbart ljuvliga härliga människor kan ha hamnat i Ensamheten. Det handlar INTE om att man skulle vara ”mer fel” än andra. Det handlar om att man råkat bli ensam, och fastnat där.

Ensamheten gör så ont, så att man tappar andan. Man tappar livslusten och Förmågan att ta sej ut.

Och vad ska man ut att göra, när Ensamheten bara skriker högre utanför hemmet?

Jag har börjat PRATA om ensamheten med ”mina” små underbara elever. Jag har börjat sätta ORD på hur det känns.

Kajsa har länge mått dåligt. Hon känner sej nedstämd, ledsen, gråter och hon skär sej, ibland. Lite grann. Hon visar gärna sina sönderskurna armar, som för att säga: Så hääär dåligt mår jag.

Jag frågar om vänner. Vem umgås hon med i skolan och vem hänger hon med på fritiden? Hon tittar i golvet. ”Ingen”. Hon hänger inte med någon. Hon är ensam. På rasterna tar hon en promenad utanför skolområdet, så att ingen ska se hur ensam hon är. ”Dom vuxna tror att jag vill vara ensam…”. På lunchen går hon till matsalen ”mitt i röran” och sätter sej med sin klass, men ingen pratar med henne, så hon har proppar i öronen och lyssnar på musik, för att det inte ska synas hur ensam hon är.

”Ensamhet gör ont”, säger jag.

Hon nickar.

”Ensamhet tycks skrämma bort folk”, säger jag.

”Ja, det verkar så….”, säger hon.

”Ensamhet är hemsk!”, säger jag.

Hon nickar.”Man vill liksom gömma sej…”

INGEN ska behöva vara eller känna sej ensam! Och det handlar inte om att det skulle vara något fel på dej – jag lovar!! Det handar om att du haft otur att inte träffa någon som du klickar med än. Dessutom har du ju faktiskt både bytt klass och skola flera gånger, och det är svårt att komma ny till en klass…”

Ensamhet gör så ONT att man fastnar. Man behöver hjälp att ta sej ut, hjälp att inse att man DUGER. Att säga ”hej” och inte få svar, gör att tårarna tränger fram, och man vill bara fly.

 När man är Ensam är man svag. Ensam är INTE stark. Ensam är svag.

Det är lättare när någon vänder ryggen till en när man har någon att hålla i handen.

I skolan, men eleverna, kan jag ”trixa och fixa” och hitta på olika ”metoder” för att ”få ihop” folk (elever) utan att dom känner sej utpekade eller förstår att dom ”hjälper till” att göra någon ”o-ensam”.

Jag har kommit en bit med Kajsa, och hon känner att jag hjälper henne, och har ”blivit mer positiv”.

Men det finns tusentals fler som är Ensamma! Och det är inte bara att ”gå en kurs”, och man orkar inte ”gå ut och visa upp sej” hur många gånger som helst, och förbli ensam…….. utan Dom-som-har-varandra behöver sträcka ut sina händer och säga: ”Kom! Kom och var med oss/mej!” Inte bara en gång, utan två och tre och fyra! Och sen igen……

….tills isen kring hjärtat smält och Den Ensamma känner att den Betyder Något för Någon –  Att den är Viktig, och Spelar Roll.

Nu i juletider är Dom Ensamma mer Ensamma än någonsin.

Och det är inte bara han som sitter på bänken ute i kylan, som känner sej ensam. Det finns många andra också. Och dom finns i din närhet.

Sträck ut en hand i jul, och i nyår, och hela nästa år!

Igen och igen och igen.

Det kan betyda ALLT för Någon.