
Ensamheten gör så ont ibland.
Speciellt dom där dagarna när jag kommer hem från jobbet och känner mej liten och ledsen….
…dom där dagarna när jag hade behövt en kram och ett par lyssnande öron.
Ensamheten blir så ensam då.
….fast Dom finns ju där, dom små lurvmojjarna…..
Det känns som om jag står i livet utan ryggrad. Ingen som ”stagar upp”, ingen som ”finns där”……
Om jag faller ligger jag kvar.
Eller måste resa mej själv, när jag orkar igen. OM jag orkar.
Men när jag ligger där, känns det inte så.
Kanske jag får jag då en slick på kinden, och det är bättre än ingenting. Men sen vill dom ”kasta boll” eller ”ha mat!”.
Och tänk om jag inte orkar.
Inte vill.
Verkligen. Inte. Orkar.
Eftersom Ensamheten är så ensam, tar så mycket kraft.
Och gör så ont.
Ibland.
Idag.
😦
