När ”ja” låter som ”nej” /erviluca

Det är mina ”mamma-öron” som hör ”nej:et” när ”ja:et” uttalas. Om och om igen.

Ska jag lyssna och tro på ”ja:et” eller ska jag ifrågasätta varför ”ja:et” låter som ett nej? funderar jag.

”Är det HELT SÄKERT?” säger jag

”Mmmm….” svarar han

”HELT SÄKERT?! LOVAR DU??”

”Mmmmm….” suckar han.

Men min magkänsla säger att han inte säger ja, utan att han säger: ”Nej-det-har-jag-inte-men-jag-säger-ja-för-att-slippa-undan”.

”Varför låter det som om du säger nej, fast du säger ja!” säger jag

”Vetn´te…” säger han trött, utan att försvara sej alls.

Vi lägger på luren (=trycker av mobilerna).

Hm.

Magkänslan ligger kvar.

Och visst brukar väl ”mamma-känslor” nästan alltid stämma?!

Vi får väl se när jag kommer hem….