Dag 8. A moment /erviluca

 

Det finns ju tusen ”moment” i mitt liv, som varit Speciella – där tiden stannat en liten stund, och blivit som ett fotografi i minnet.

 

(Här är jag ca 12-13 år….)

Jag är 15 år och sitter i ett hörn i mitt rum, med kompisar jag verkligen gillar. Vi lyssnar på musik och folk småpratar i smågrupper här och där. Jag sitter ensam, och bara lyssnar och tittar. Plötsligt känner jag mej som den ensammaste människan i världen – helt övergiven och….Ensam. Känslan nästa knockar mej. Just då. Och jag får verkligen skärpa mej för att inte börja storgråta. Jag förstår ingenting.

 Där sitter jag – omgiven av nära vänner – och känner mej så otroligt…..Ensam!

Känslan går över….och jag blir ”som vanligt” igen….men när alla gått hem…senare, skriver jag den här sången:

 

Ref. Ensam, känner mej så ensam

trots rummet här är fullt av folk som jag känner

Ensam, känner mej så ensam

fast alla som är här är mina vänner

 

Vill att ni ska prata med mej

och säga: ”Vi behöver ju dej!”

Det är bara det jag vill

för om ingen behöver mej – varför finns jag då till?

 

Ref. Ensam, känner mej så ensam….

 

Sitter i ett hörn och grubblar

när någon plötsligt över mej snubblar

Ser in i ett par ögon som är blå

som säger: ”Vad funderar du på?”

 

Ref. Ensam, känner mej så ensam….

 

…………………………..

 

Har du känt dej ensam mitt i en ”folksamling” någon gång?

 

 

 

Profilbild för Okänd

Om Erica Leijonhufvud

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar och två katter och familjebehandlare/familjeterapeut. Allt i en och samma kropp.

Ett svar »

  1. Så väl jag känner igen mig i texten till den fina sången. Det är en förfärlig känsla; att vara ensam i flersamhet. Eller ensam i tvåsamhet, då jag var gift. Kanske beror det på det som jag gick igenom som barn. Det kunde jag inte dela med någon, då det var en hemlighet mellan pedofilerna och mig. Den ensamhetskänslan har jag aldrig helt blivit av med. Så jag förstår så väl känslan i din sång.

    Gilla

    Svara
    • Ja, själv tycker jag fortfarande det känns hemskare att vara ensam i ”flersamhet” än ensam ensam….. En otäck känsla. Tack för din kommentar.

      Gilla

      Svara
  2. oja… det brukar hända mig också…..jag brukar undra om det är den där universella ensamheten som kommer upp till ytan då….

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar