Månadsarkiv: december 2010

Ett minne:

Jag är och ute, på ett för mej nytt ställe, och dansar: Värsta discot! Hög musik och massor av människor och DUNKA DUNKA!

Jag har min snygga, stickade, åtsittande, svarta klänning med stora röda blommor på (som jag är så SNYGG i!) och ett par korta kängor till. Snygga ben, förstås (var ju dansare dåförtiden….)!

Jag dansar och har kul, då det plötsligt hugger till i ena vaden! Det gör så ONT! Samtidigt som jag böjer mej och griper tag i vaden ser jag en kille, som precis BITIT mej i vaden! Han skrattar och dansar iväg. Jag är chockad. Det gör ONT!

Jag skriker i örat på killen jag dansar med att jag just blivit biten i vaden och måste sätta mej. Han skriker:

-”VA?!?”

Jag upprepar och han skriker ”VA?!?” igen. Jag haltar iväg och sätter mej. Min kompis sitter där. Jag skriker i hennes öra:

-”Jag blev just biten i vaden!!!”

-”??? VA?!?!”

-”JAG BLEV JUST BITEN I VADEN!!!”

-”???? VA?!?”

Jag vet fortfarande inte varför han bet mej, och jag vet inte vem han var. Han kom aldrig fram senare och förklarade sej, utan han BARA bet mej i vaden!

Dagen därpå hade jag det värsta blåmärke jag sett, över hela vaden:  Han bet HÅRT!

Förklaring? Ingen.

Han kände kanske som jag gjorde när jag tittade på Stenis rumpa häromdagen….men skillnaden på honom och mej var att han gjorde slag i saken…typ.

Vi ska handla. På Willys. Han har Listan och går framför mej….och mina tankar och känslor far iväg…Han går så gulligt! Lufsar så charmigt….och rumpan! Åååå! Den är så fin, så jag får lust att NYPA i den! Bita i den! Jag vill bita i hans rumpa. På Willys. Men det gör jag inte. För så kan man ju inte göra. När man är vuxen. Och sansad.

*suck*

Uppvuxen på 70-talet som jag är, fick jag lära mej att vi är LIKADANA, att man inte skulle vara för kvinnlig eller för manlig, för vi var ju LIKA…ALLA fick ha blommiga kläder, mjukiskläder och ALLA skulle ha jättemycket känslor och visa kärlek…och det var Flower Power och Unisex…

Att ha kjol var nästan FEL, och bh:n slängdes i soporna: Brösten skulle hänga fritt och allt var Naturligt…och Likadant!

Under sådana tankar växte jag upp och blev vuxen…barndomen och tonåren var vi alla LIKA!

Oj, vad LIKA!

OM man tänkte att vi kanske är lite ”olika”, så skulle det tryckas undan och smusslas med… Det var vara Uppfostran som spelade in.  OM man gav pojkarna dockor och flickorna bilar, så skulle vi i slutänden bli helt lika….Tjejer skulle tvingas in på tekniska utbildningar och män på omhändertagande utbildningar…. *harkel*…Vad hände?

 Och NU….efter att ha blivit mamma själv, fått fyra söner och levt i en del år så har jag förstått att vi är OLIKA. Vi är alla MÄNNISKOR, men vi har olika roller och olika sätt att vara. Vi kompletterar varandra perfekt om vi bara förstår att vi inte är exakt likadana.

När jag googlade hittade jag dessa bilder, som fick mej att skriva det här. På bilderna bevisas att vi är olika. Vi är olika och LIKA BRA för det. Men OM vi förstår att vi fungerar olika fysiskt – att hjärnan fungerar lite olika och hormonerna dansar olika danser i oss, så kan vi kanske bli mer förstående för varandras olikheter och uppskatta dom.

Kanske….

 Jag skrattar för att jag känner igen mej….och varför är det så? För att vi är olika.

 Känner du igen dej?

 Är det så här?

Jag såg ett program på TV om hormoner för något år sedan, och där menade man att hormonerna styr oss helt. Jag har kvinnnliga hormoner. Han har manliga. Vi behöver förstå det, och samarbeta. Vi kan göra nästan allt, men vi gör det på olika sätt, och inget är fel.

Är det ändå inte härligt att vi ÄR olika! Det är ju det vi vill! Eller hur?!

Eller? 

Vakna med The Voice, Lugna Favoriter och det där Göteborgsradioprogrammet…Två killar och en tjej – det är grejen, verkar det som. Det Funkar.

Men om det var två tjejer och en kille – hur skulle det bli då? Eller tre tjejer? Nä. Men tre killar då? Tja…DET går nog bra…TVÅ tjejer? Näe, det går inte….TVÅ killar? Tja….

Varför är det så?

Och varför är det så att när det är en hel sal med 200 kvinnor så är det Kvinnomässa el dyl, men när det är en hel sal med 200 män så är det MÄNNISKOR…Är inte det konstigt?

Titta på politiska sammanhang i världen: Män män män män män….och ändå uttalar man sej om att MÄNNISKOR tycker si och så….MÄNNISKOR i det landet tycker si och så…men när man tittar på vilka som besluta och bestämmer är det …..MÄN.

Är det därför det heter MÄNniskor? Och inte KVINniskor?

*funderar vidare*

Snöstjärnor sitter i rader på trädgrenarna, och gnistrar av solen som lyser igenom. Jag går nära för att se hur dom ser ut i detalj…men kommer på att jag inte längre kan se små saker på  nära håll utan glasögon….så jag får tänka mej hur dom ser ut….och minns när jag som barn tittade nära nära….och hur jag fascinerades av att varje snöstjärna är Unik…

Precis som vi människor: Varje människa är Unik.

Jag går mitt i ett vykort. Det är så vackert så att det nästan gör ont. Jag vill stanna tiden och Vara Kvar…men det är för kallt om fötterna och hundarna vill vidare….

Men vykortet är ju Överallt så jag kan titta och njuta i varje steg jag tar.

Lycka är att promenera i vinternatur – vacker som ett vykort!

Morgon: En toalett. Fyra människor.

Minsting sitter på toaletten. Dörren är stängd och låst (förstås!…Själv sitter jag nästan alltid med öppen dörr, för att ”inte missa något”….och alla skriker ”STÄNG DÖRREN!!”).

Mellan: -”Minsting är inte klok! Han kan väl inte sitta och skita nu! På morgonen!” *går till toaletten och bankar på dörren*

Jag: -”Banka inte så…Han blir ju stressad! Då kan han få förstoppning istället! Säg till att du vill in, så han skyndar sej, och gå därifrån sen”.

Mellan, mot toa-dörren: -”Hallåååå! Skynda dej!” *går därifrån*

Minsting kommer ut ur toaletten – glad och nöjd och färdig. Mellan går in, och låser.

Storing: -”Öppna! Jag måste ha mitt hår-vax!!!”

Mellan ropar tillbaka: -”Va faan! NU?! Kan du inte vänta?”

Storing: -”Näe, jag börjar snart! Jag kommer för sent pga DEJ!!!”

Mellan låser upp och sticker ut Storings hårvax genom dörrspringan.

Tiden går.

Jag: -”Är du inte färdig snart? Jag måste in där!”

Tystnad. Tiden går.

Jag: -”Vad GÖR du??? Skynda dej! Klockan är åtta! Jag kommer för sent och DU kommer för sent!”

Tystnad. Tiden går.

Jag: -”Men nu MÅSTE du vara färdig!!! MELLAN!!! HO HO!!!”

Storing, står utanför toaletten och fixar håret framför hall-spegeln: -”Skrik inte! Jag blir tokig på att ni alltid måste skrika!!”

Jag, ropar: – ”MELLAN! Du MÅSTE vara färdig nu!!!”

Storing: -”Meh! Ååååååååååå!”

Tystnad. Tiden går.

Storing: -”Jag fattar inte hur han först kan skälla på Minsting att han sitter på toa länge, och sen själv bosätta sej där inne?!?”

Jag: -”Precis! Håller med.”

Jag: -”Äsch, jag får strunta i att borsta tänderna och kamma mej…Jag måste gå nu!”

Går.

………………………………………………………………………………………

Väl på jobbet får jag ett SMS, från Mellan:

”Jag är lös i magen och kanske spyr ska jag gå till skolan endå?”

Nu är det dags att välja till gymnasiet…och det är ingen enkel historia ”nuförtiden”….Det är gymnasiemässor här och där, där X antal gymnasier presenterar sej varje gång – det ena mer fantastiskt än det andra! Broschyrer delas ut – den ena glassigare än den andra… Alla gymnasium ser till ”elevens individuella utveckling” och ”främjar glädjen till kunskap” och ”har den Mest Fantastiska…..” bla bla bla….så HUUUUR ska man VETA?!?

När jag var ung fanns det ETT gymnasium och man skulle välja en LINJE av 10 olika linjer. Slut. Det var svårt nog. Nu finns det hundratals gymnasium, med tusentals (?!) program, med olika inriktningar och ”spetstillval”….eller vad det heter…

-”Gå på Öppet Hus!” uppmanar sonens rektor.

Sagt och gjort. Igår var vi på ett gymnasium. Ett Enormt stort gymnasium. SEX våningsplan, ca 1500 elever fick plats. Trevliga ”elev-guider” visade oss runt, och överallt fanns elever och personal som ville och kunde berätta om skolan och hur rolig och härlig den var.

Vi fick ”prov-äta” i matsalen, där man kunde välja mellan tre rätter varje dag, och där det ingick STORA skålar med olika sallader till. Dessutom kunde man välja mellan äppeljuice, lingondricka, mjölk eller vatten att dricka.

Man ska ”känna efter”…..hur det ”känns i väggarna”, sa Storings rektor. Jag tittade på väggarna….och kände nada igår. Så jag överlät till Storing att ”känna”. Han verkade inte heller känna något…så vi vandrar vidare…till nästa gymnasium och nästa ”känning”….