Månadsarkiv: december 2010

Känner mej lite låg…lite ledsen och lite övergiven… Det mesta känns bara så fel….

Nu går jag och lägger mej…….

Ensam

Jag ville ha Värsta Sorten. Stoooora. Låååååånga. Såna som tål ”flera liter” och som inte läcker och som man inte behöver vara orolig för att det ska hamna utanför….Så jag stod där och stirrade på ”droppar”….En droppe, två droppar, tre droppar och Jättemånga droppar! Den med mest droppar tål mest….”Men vilken är längst?!?”

Jag gillar inte såna med vingar, så jag tittade vidare…och hade en önskan att hitta någon ny bind-sort, med TIO droppar på, och utan vingar, och jäääääättelåååååånga!

Ha! Där var dom!

Jag tog paketet och gick och betalade, jättenöjd: ”Tjoho! Jag har hittat värsta Värstingbindan!”. Det var nästan så jag gjorde  hoppsasteg hem.

Väl hemma tog jag fram första ”paketet”:

”WAOW! Vilket mastodontpaket!”, bah!

SEN såg jag; Det var såna där ”Tena kissblöjor” för vuxna kvinnor som ”läcker”….

Då kunde man ju ha tänkt: ”Jaha, vem bryr sej!”…men jag fick lust att springa tillbaka till Apoteket, och återskapa alltihop och börja om från början, bara för att tala om att:

 ”Ho ho! Alla som är på Apoteket! JAG BRUKAR INTE KISSA PÅ MEJ!! Jag köpte kissblöjor av misstag!”

Löjligt va?!?

……men dom är rätt bra…tål mycket…. 😛

Somliga tror att Universum snurrar helt kring dom.

Fast om man tänker efter, så är det ju så…Kring varje människa snurrar Universum…

Men vissa tror att alla andra också tror det – att Universum snurrar just kring dom, alltså…

För där står Tanten, mitt i snödrivan, och skottar….och ojjar sej över att plogbilen lät snön hamna just på Hennes biluppfart – ”troligen med flit”! Vad han har emot just henne kan hon dock inte förklara…. Hon skottar och skottar och fräser åt plogbilen, som kört vidare, och så spottar hon fram att han borde väl ha gjort likadant med grannens uppfart, men det har han inte…

Grannen mitt emot har ingen hög med snö utanför. Är livet inte Orättvist, så säg!?

Jävla plogbilschaufför som puttade snön just till Hennes uppfart! Och säkert blir snön tyngre och jobbigare att skotta, när grannen kikar ut genom fönstret och ler och vinkar….

Längre ner på gatan står en farbror och han har lyckats stoppa jätteplogbilen. ”Gubben” har öppnat dörren till sin hytt och blir nu utskälld för att han puttar snön till just farbrorns uppfart, för han tycker att plogbilsgubben borde ha puttat den till andra sidan gatan…Plogbilsgubben lyssnar trött, försöker förklara, men orkar inte….Han vill väl bara ploga vidare…Snön faller ymnigt…

Jag fascineras över dessa människors små näsor, eftersom dom inte tänker längre än den räcker…och att dom inte höjer blicken en bit och tittar på Världen, som är alldeles utanför deras biluppfart…och lite längre bort….

Eller så är det bara skönt att vara tanten, och farbrorn, med dom snöiga uppfartrarna, att inte tänka så mycket längre än den lilla näsan….

(Ååååååååå vad gott! *dreglar*)

Jag är störthungrig men jag orkar inte fixa något att äta! Fan, vad tråkigt! Jag vill ha en fet och härlig pizza, men det går inte att beställa hem här där jag bor….Bläääää! Och jag orkar inte gå ut i snöstormen och sopa bilen och fryyyysa och slira ivägpå halkiga gator till någon pizzeria…så jag sitter här och är störthungrig…. 😦

(Dagens snökaos på bild…not! Googlad bild)

Nu har nästan hela dagen gått och vad har jag gjort! Hm! Nada, känns det som. Varför är inte dagarna längre – iallafall ibland – när timmarna inte räcker till!?

(Jag i duschen…..not! I wish! Googlad bild)

Först gick jag en promenad i snökaoset, till hundarnas stora lycka. Sen duschade jag. Sen åkte jag och hämtade Mellan. Så åkte vi till Stadium och bytte kläderna han ”dissat” och köpte äntligen en rejäl vinterjacka till stackarn. Han hade nämligen fått en tunn höstjacka som var alldeles för kall att använda i snökaos, av sin pappa, för några månader sedan….

(Mellans nya jacka…..not! Men väldigt lik: Googlad bild)

Jackorna som fanns på Stadium var ”Nej: Ful. Nej: Ful. Nej: Ful”. Och sen kom den en ”kanske” – den köpte vi.

Sen skulle jag vidare till en ”Hemlig adress” i Sollentuna. Ja, sååå hemlig var den ju inte, men när jag ska någonstans så är det som om alla vägar och ställen gömmer sej….för jag hittar inte….och kör fel….och sen lite fel igen….och så lite tokigt….och lite vänster här och lite höger där….och SEN kommer jag fram.

(Soffan jag köpte……not! Men väldigt lik. Googlad bild)

Väl framme kollade vi på en gammal bäddsoffa, som jag tänkte köpa och ta hem. Köpte den, men tog inte hem den, för jag bara pallade inte att böka in den tunga soffan i min lilla bil…Annars brukar jag vara rätt bra på att pula in stora saker i små saker s a s….

När ”folk” (”Hej Himlen och Indioten!”) säger: ”Det går inte att få in den grejen i den mojen!” så blir jag trotsig och får alltid till det, för det GÅR! Jag VET att det går! Men nu var det ingen som sa att det var ”omöjligt” och då fick jag inte den där trotsiga energi-kicken, vilket gjorde att jag bestämde att ringa ”hemkörning” och få soffan hemkörd ”för en billig penning” (ha ha ha….).

Jag betalade soffan och sen åkte vi hem – jag och Mellan.

(Flisa räcker ut tungan till sin dumma matte…..not! Men väldigt lik Flisa. Googlad bild)

Hundarna säger nu: ”Vilken SKITDAG det har varit! Vi har knappt fått gå några promenader alls! Jävla skitmatte!” (ja, mina hundar har lärt sej av sina småhussar….dom kan ännu värre ord också…).

Och nu är dagen, typ, slut!

När ska jag göra ”allt det andra” då?

Manjana, antar jag.

Hejdå!

Näe, nu är det inte kul längre.

Jag tycker inte det är intressant att se hur människor bryts ner på bästa sändningstid – både fysiskt och psykiskt. Att dom håller på att ”svälta ihjäl” samtidigt som man utsätter dom för det ena psykiska experimentet efter det andra genom att ändra förutsättningarna hela tiden. Så fort dom ”landar” med några kompisar eller grupptillhörigheter, som är så viktigt för oss människor, så sliter man isär grupperna/kompisarna på ett fult sätt, för att sedan fösa ihop alla igen….

Usch!

Och så står han där, vältränad och ”hård”, oförmögen att känna medkänsla eller förmedla värme och omtanke, och skriker: -”GÅÅÅÅÅÅ!” till dessa avmagrade, slitna människor som ska springa och Prestera i stekande sol….

…och dom springer och hoppar och sliter och svettas….står i stekande sol på en pinne timme ut och timme in…. När kommer första dödsfallet….? Eller första psykosen….?

Ingen mat, dålig sömn och tv splittrar dom grupper som bildas…och som kanske är livsviktiga för att dom ska få behålla sin psykiska hälsa….

Roberto äter och sover troligen bra, har sina arbetskamrater nära sej och sin fru och sina barn på pratbart avstånd….

Näe, jag hittar inte ord!

Jag tycker det är psykisk och fysisk misshandel av vuxna människor på bästa sändningstid!

Huvva!

Robinson var bättre förr…när man tog hänsyn till att det var MÄNNISKOR som var på ön…..

Jag vet nämligen hur tufft det kan vara, vilka krav som ställs och att man måste kämpa och avstå, varje dag. Och ändå hade jag då, bara ETT barn – en välfungerande son, utan krämpor eller sjukdomar, och ett jobb och en bostad.

I världen finns hur många miljoner som helst av dessa FANTASTISKA ensamstående mammor, med 1 – MÅNGA barn. En del med jobb, en del utan. Några utav dom har pappor till barnen som dyker upp då och då och vill träffa sina barn, en del har ex män som ”straffar” dom, år ut och år in….Många har ex män som bara försvunnit…

Och dom kämpar på, i motvind, år ut och år in – för barnens skull. En del är bittra, slitna och trötta. Andra är tacksamma över sina barn. En del har jobb som dom tycker om, andra har jobb för att dom måste försörja sej och sina barn.

Alla avstår från mycket, för sina barns skull. Alla står ut och kämpar vidare, för sina barns skull.

            …………………………………………………………….

Ensamstående mammor är dagens hjältinnor! En stor eloge till er alla!

 Dagens – och årets – AWARD till er alla!

     ……………………………………….

Och stora stora styrkekramar!

Ni är GULD värda, för allas vår framtid, för ni skapar Framtiden för era barn.

Hur orkar ni/dom?

Om du känner en ensamstående kämpande mamma: Ge henne ditt stöd! Ge henne åtminstone ett leende eller en kram!

Denna dikt skrev jag på för flera år sedan och jag vet precis vem jag tänkte på när jag skrev den, men det berättar jag inte. Dikten har blivit liggande i ”utkast” där det ligger flera hundra andra grejer som jag aldrig publicerat….

ARG-DIKT

Eftersom du gillar den starka smaken

kan du gå dit där pepparn gror

Sen kan du köra upp nåt i baken

bara för att du tror

att allt du gör och allt du säger

beundras  så mycket av alla tjejer

att du tror du kan bestämma vilka steg jag ska ta

och vad jag ska göra och hur jag ska va

Ta dej i brasan och kör upp nåt där bak

vägen till dörren är tydlig och rak

Glöm inte stänga och se dej inte om

och gå tillbaka varifrån du kom

Du kan hälsa dom där nere där det är väldigt hett

att din väg här i världen har gått väldigt snett

Du kan inte snacka som folk och vara schysst

och du kommer aldrig någonsin att av någon bli kysst

Så ta dina komplicerade ord och din stora trut

och kör med din tjusiga bil till vägens slut

Älska mej uppifrån knoppen

ner till minsta tån

Älska hela kroppen

in i minsta vrån

Älska mej när jag är blyg

och osäker och rädd

älska mej lite i smyg

och hur jag än är klädd

Älska mej när jag är kall eller het

och om jag blir lite fet

Älska mej fast jag är jag

älska mej varje dag

Älska mej när jag är blottad och fel

älska mej när jag är stolt och hel

Älska mej när jag skriker och gormar

älska mej även igenom stormar

Älska mej när jag är liten och svag

Älska mej varje dag

(Detta är inte mina brända maränger, utan någon annans brända maränger…Mina var plattare och fulare och mer brända….)

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av matlagning eller bakning (tyvärr!). Jag har snarare sett matlagning som ett Nödvändigt Ont. Men under åren med mina barns pappa lärde jag mej en del om matlagning (för han är skitduktig!) – tex att man inte behöver följa recept och att man kan experimentera lite osv, och då blev det liiiite roligare….Men att jag skulle få matlagning till ett intresse, finns inte på världskartan….

Nåja.

Jag HAR försökt baka vid några tillfällen. Sockerkaka går ganska bra. Kladdkaka har jag också lyckats få till några gånger. Bullarna har blivit skorpor…Bröd smakar torrt….Näe, att baka är inte min grej heller.

Men skam den som ger sej! Maränger har jag försökt baka X antal gånger….men dom har alltid blivit för smetiga och platta… Så igår skulle jag ge mej på det igen….

Fyyyyy, vad man måste vispa och vispa och vispa och vispa……….-”zzzzzzzzzzz….Oj! Somnade jag?!?”

Pluttarna blev lika platta, om inte plattare (!) den här gången. Suck! Jag bara orkar inte vispa tills smeten är ”vit och hård”….utan vispar tills den är….”lite lagom”…..

Sen tänkte jag ha dom i ugnen liiiiite längre, så att dom inte skulle bli så smetiga…..

Vad hände?!? SVARTA maränger!

Bara så ni vet: SVARTA maränger luktar illa och är INTE goda!

Blä!