Inte första gången, inte andra gången, men TREDJE gången gillt. Typ. LURAD igen.

Inte så superstort, eller allvarligt, men ändå: IRRITERANDE!

Om man är naiv och blåögd och tror på människor, och VILL tro på människor, och vill INTE sluta tro på människor, så får man räkna med att bli lurad lite här och där. Gissar jag. Jag VILL INTE vara misstänksam och ifrågasätta! Vill inte! Men faan….Jävla idioter!

Första gången var för flera år sedan, då jag var med på en dejting-site och en ”engelsman” skrev till mej. Han såg trevlig ut och mailet var också trevligt, så vi började maila fram och tillbaka. Han bodde i England någonstans, var änkling och hade en vuxen dotter. Och så reste han mycket över hela världen. Jag minns inte vad han arbetade med, men han var lite här och där i världen iallafall. Jag tyckte det var lite konstigt när han stavade lite fel ibland, men så tänkte jag att även svenskar stavar ju svenska ord fel ibland….

Men så skulle han resa till Sverige. Och då skulle vi passa på att träffas. Men hoppsan, han fastnade i Afrika någonstans och kunde inte komma därifrån, och det var problem med kontokorten och banken, och hej och hå!

Jag kan säga att jag inte ens var i NÄRHETEN av att hjälpa honom ekonomiskt, för jag tänkte att ”om man jobbar för ett företag så får väl dom hjälpa honom!” liksom. Det fanns inte i min värld att JAG skulle behöva hjälpa honom ekonomiskt. Sen var det någon som ifrågasatte om han över huvud taget fanns, och då började jag googla hans mail och det visade sej att dom var kopierade och att mannen ifråga inte fanns! Det var troligen en utav dom här svarta männen som sitter i något afrikanskt land och lurar kvinnor i västvärlden via datingsidor.

Det var lur nr 1. Tråkigt att bli lurad, men jag kan inte påstå att jag hängt upp mitt liv på honom, för sån är jag inte. Jag hänger inte upp mitt liv på någon, som jag inte träffat, eller någon över huvud taget.

Sen hände det igen några år senare, en ”engelsman” som också var ”änkling” och ”hade en vuxen son/dotter” och ”reste i jobbet”, så jag ifrågasatte det direkt och sa att jag trodde att han var en svart man i Afrika någonstans. Då slutade han maila.

Nu hände det igen, men upplägget var helt annorlunda, så jag trodde verkligen inte att det var ett ”lur” igen:

Italienare boende i Sverige, skild, två barn…. Trevlig, snygg…. Men så googlar jag hans bild och det visar sej att bilden föreställer en engelsk lite halvkänd sångare och att namnet som han säger att han heter, inte finns!

Tjohej, here we go again!

Näe, jag tror jag gör som jag länge tänkt: Flyttar ut på landet och ägnar mej åt en massa djur! Djur ljuger inte. Djur är sanna. Jag älskar djur.

Jag ska ha några hundar, några grisar, några får, några hönor….och kanske någon get. Plus kanske ett par katter – sphynx, tror jag. Det kommer att bli såååå mysigt!

För jag vill inte bli, eller vara, misstänksam! Hellre SANN (själv) och naiv och godtrogen, med rent hjärta, än någon som misstänksamt ifrågasätter allt och alla. Nä, fy och  usch!

”ALLA” säger att dom inte är avundsjuka, utan att dom UNNAR sina medmänniskor all godhet och allt gott.

Ha haaa! säger jag.

Ofta är det ju så att det jag tycker och tänker, känner många igen sej i, fast dom i Verkligheten säger Något Helt Annat, så nu ska jag ERKÄNNA: Jag lider av Avundsjuka! Svår sådan, av och till.

Däremellan kan jag glädjas åt andras framgångar och lycka OCKSÅ. Men ibland svider avundsjukan som en liten ettrig, sur och taggig…igelkott fästing faskilad i….hjärtat magen  hjärnan. Fy och usch och blä! Till absolut ingen NYTTA sitter avundsjukan där och fräser ilsket! Fi faan!

Ibland blir jag sådär ettrigt svartsjuk/avundsjuk på ALLA som har det bättre än jag. Och vem bestämmer vem som har det bättre? Det gör jag – alldeles FÄLV.

Avundsjukan är såååå onödig och dum! Den borde försvinna, opereras bort, terapias bort eller skrämmas bort! Jag hoppas den försvinner när jag får det BÄST av alla! Men dit kommer jag ju aldrig att  nå, för det finns alltid dom som har det ”bättre”.

Uhuuuuuuu!

Följande kan jag bli irriterat och ilsket (och absolut inte trevligt och snällt) AVUNDSJUK på:

• Alla som givit ut en bok.
• Alla som lever i parrelation.
• Alla som bor i hus
• Alla som bor i hus nära naturen.
• Alla som har många hundar.
• Alla som har döttrar.
• Alla som på ett självklart sätt får in träningen i Livet.
• Alla som är lyckliga.
• Alla som har pengar (och inte behöver bekymra sig över ekonomin).
• Alla som åker utomlands på semester.
• Alla som åker på semester.

1. Jag vill inte läsa din jävla bok, för jag är bara så AVUNDSJUK på att du givit ut en bok!
2. Jag vill inte träffa ER på PAR-middagen där alla ”hör-ihop-med-någon” (utom jag).
3. Jag vill inte se ert FINA hus nära naturen.
4. Jag vill inte träffa era  hundar, som är så underbara och fantastiska och kärleksfulla.
5. Jag vill inte höra att du blivit mormor/morfar!
6. Jag vill inte veta att du tränar måndag-onsdag-fredag och ”äter rätt” jämt! Och undviker socker och mjöl och bla bla bla….
7. Jag vill inte veta hur lycklig du är!
8. Jag vill inte höra att du köpt ny bil, åkt på semester och att du funderar på att köpa en lägenhet åt dottern…och att du skickat sonen till Australien…och funderar på att åka till Frankrike på skidsemester.

För jag är så AVUNDSJUK! Svart, äckligt, elakt, irriterande och taggigt avundsjuk!

Stick och brinn, har jag lust att säga!

Och fånga inga jävla dagar, och ”det du ger får du tillbaka” och ”det beror på hur man bemöter olyckan -inte själva olyckan i sej” och hela fadderullan.

…men det är  nog bara jag som känner så här.

I morse när jag satt och tittade på TV4:as morgonprogram tog dom upp det här med särbegåvade barn. Kring prat-bordet satt en mamma och hennes son, som var särbegåvad. Dom berättade om honom och det slog mej då att jag har en särbegåvad son! Visserligen har jag vetat det länge, men jag visste nog inte att det fanns ett ord för det.

Den särbegåvade pojkens mamma berättade att hennes son började skriva av hennes matlistor när dom skulle till affären vid 4 års ålder och att han lärde sej läsa i ungefär samma ålder. Dom visade papper där han skrivit långa haranger av bokstäver.

Min Äldste Son sa sina första ord vid 9 månaders ålder, och vid 1,5 års ålder pratade han som en 3-åring, med rullande RRRR – mycket tydligt och med långa svåra meningar. Vid 3 års ålder började han fråga om bokstäverna, och ville ”skriva”. Han fick ett litet block och en penna, som han bar med sej i en liten väska överallt, och i det blocket skrev han rad upp och rad ner med bokstäver. Till att börja med skrev han bokstäverna huller-om-buller, men efter ett tag började han bilda långa meningar, utan mellanrum mellan orden. Om man läste hans långa rader med bokstäver högt kunde man lätt tyda hans berättelse eller vad det var han ville skriva.

När han var 3 år åkte vi på en semesterresa till Mallorca. Där träffade vi bl a en pappa som var där med sin 7-åriga dotter. Hon hade gått ut ettan och skulle börja tvåan. När Äldste Sonen tog upp sitt lilla block och satte igång att skriva, började hon gråta, för hon hade inte lärt sej att skriva ordentligt än, och där satt en liten kille på 3 år och skrev och skrev…

När Äldste Sonen skulle börja skolan var jag MYCKET orolig, för jag var så rädd för att skolan skulle ta död på hans vilja att lära och kreativitet. Med mej fick han blomstra hur mycket som  helst, men i skolan ska alla vara lika…

Han tyckte väl inte skolan var sådär jättekul och han fick nog ”hålla igen” många gånger, men hans sätt att lösa ”problemet” var att rita rita rita. Han ritade gubbar och figurer och allt möjligt i alla matteböcker, svenskaböcker etc. Givetvis fick han ”bannor” för detta av lärare, men i samtal med lärarna bestämde vi ändå att han skulle få fortsätta rita sina gubbar.

Jag har förstått att många särskole  särbegåvade barn blir aggressiva när dom inte blir stimulerade på rätt sätt. Så var det inte med Äldste Sonen. Han hade, och har, ett hjärta av guld och har ALDRIG slagits – någonsin! Jag är så tacksam över det.

När Äldste sonen var 7-8 år började han göra tidningar. Han skrev allt för hand (och han hade en fantastisk handstil!) och klistrade in bilder, eller ritade själv bilder till sina artiklar. Dom första tidningarna hette storslagna namn såsom ”Allt om Allt”, ”Best in Games” osv. Han började samarbeta med en kompis och man kunde prenumerera på deras tidning som gavs ut en gång i månaden. Jag tror dom hade ungefär fyra prenumeranter… (jag, Äldste Sonens mormor, kompisens föräldrar…).

Långt innan jag förstod att datorerna skulle finnas i varje mans hem, fixade äldste sonen hem en dator till sej själv, och lärde sej programmering alldeles själv. Då var han ca 13-14 år. Därefter la han ut sin ”tidning” på nätet. Efter något år kontaktade en man honom och frågade sonen om han ville arbeta på deras site. Jag fick då förklara för mannen att sonen endast var 15 år! Mannen väntade sedan några år och vid 18 års ålder fick Äldste Sonen lägga ut sin site på mannens sida (kan inte dataorden för sånt här…) och började tjäna pengar på sin spel-site.

Skolan var nästan ”ivägen” i Äldste sonens väg genom livet, kan man säga. Han gick en termin på gymnasiet men hoppade av då han kunde börja försörja sej själv på sin spelsida. Sedan dess har han försörjt sej själv!

Nu gör han sitt första egna data (TV) spel! Fast egentligen gjorde han sitt första spel när han gick i femman då han gjorde alla gubbar till spelet och skrev ner historien och allt. Han sydde t o m figurerna på syslöjden!

Det ska bli såååå spännande att få se hans spel när det är färdigt! Jag tror nog inte jag kan spela det, för det är säkert alldeles för avancerat för en sån som mej, som knappt förstår i vilken riktning gubbarna går när jag ska röra dom med knapparna på datorn, men jag kan ju titta på när Storing, Mellan och Minsting spelar spelet!

Vi kommer att vara stolta så att vi spricker när spelet kommer ut!

Men oavsett spel, eller inte, så är jag oerhört stolt över Äldste Sonen. Han är inte bara smart och kreativ – han är otroligt godhjärtad och SNÄLL också. Dessutom är han generös och snygg!

Nu spricker jag:

”POFF!”

Ella och Simon sitter i sandlådan och leker. Dom brukar alltid sitta i just den sandlådan. Det är liksom ”deras” sandlåda, men sedan några dagar kommer det ett gäng bråkiga killar som stökar, kastar sand, tar deras spadar och hinkar och förstör deras lek – om och om igen. Ella och Simon är rädda för killarna, och när dom börjar slå Ella och Simon och kastar sten på dom, går Ella och Simon därifrån.

Dom går till sandlådan en bit därifrån, för dom vill fortsätta leka sin lek och dom trivs i sandlådan. Nästa sandlåda är helt full med barn, för alla barn som tidigare lekte i samma sandlåda som Ella och Simon har flyttat över till den här sandlådan. Ella och Simon får inte plats med sin lek där. Dom står och tittar en stund, men bestämmer sej sedan för att gå vidare, till en annan sandlåda.

Barnen i den andra sandlådan säger att det finns en jättefin och stor sandlåda bakom berget, och sedan finns det än ännu större och ännu finare sandlåda borta vid en liten skog, fast det är långt att gå.

Ella och Simon får egentligen inte gå så långt bort, men dom gör det ändå. För dom vill ju leka!

Dom går igenom en park, och där kommer en stor hund springande och skäller på dom så att dom får springa jättefort. Sen kommer dom till en liten bäck och där måste dom balansera över på en planka. Simon ramlar i men Ella drar upp honom igen. På andra sidan bäcken sitter det Fyllgubbar. Ella och Simon springer fort förbi fyllgubbarna, som skriker och tjoar och säger konstiga saker.

Nu är dom framme vid den fina sandlådan. Den är jättefin. Och stor. Där får dom faktiskt plats! Och det finns en massa hinkar och spadar som både räcker och blir över till alla. Det sitter några barn i sandlådan, men Ella och Simon får plats. Dom sätter sej där och börjar leka.

Då kommer en tant och säger att barn från Storskogsvägen inte får leka i den sandlådan. Den sandlådan är bara för barnen som bor på Rimfrostvägen. ”Men vi får ju plats!” säger Ella. ”Det spelar ingen roll! Gå tillbaka till er egen sandlåda!” fräser tanten. ”Men i vår sandlåda är det elaka killar som kastar sten och slåss!” säger Simon och har inte långt till tårarna. ”Om ni inte OMEDELBART går tillbaka till er egen sandlåda, så ber jag min man bära er tillbaka!” skriker tanten ilsket.

Ella och Simon vet inte hur dom ska våga gå tillbaka hela vägen, förbi fyllegubbarna, över bäcken balanserande på plankan och genom parken med den farliga hunden.

”Men…!” säger Ella.

”Inga men! GÅ TILLBAKA NU!” säger tanten. ”Vi vill inte ha barn från Storskogsvägen här! Ni får inte plats!”.

Simon och Ella tittar sej omkring. Sandlådan är den största dom sett och det sitter två barn i den och leker tyst för sej själva.

”Hur menar du ìngen plats?” frågar Simon tyst.

”GÅ!” säger tanten och knuffar iväg dom två små barnen, som med slokande huvuden börjar gå hela den långa och läskiga vägen tillbaka.

Tillbaka till den lilla sandlådan med dom elaka killarna som kastar sten och slåss.

Dom förstår ingenting. Varför får dom inte leka i sandlådan där det finns plats, och där inga elaka killar bråkar med dom?

Vuxna är konstiga.

Varje kväll somnar jag i sked med Milton. Jag bakom, han framför.

Varje kväll hoppar han upp i min säng, snurrar några varv och lägger sej tillrätta med rumpan uppåt. Varje kväll vänder jag på honom, eftersom jag föredrar att han hans huvud uppåt (av någon underlig anledning…tycker han antagligen).

Han är inte så smart min lilla kille.

Ibland händer det att han snurrar runt, ställer sej en stund, och jag ser hur han TÄNKER med sin lilla hjärna: ”Det var något hon ville….vad var det nu???” och så får han till det och lägger sej med huvudet uppåt. Då är det ett litet Hallelujah-moment – både för mej, som blir stolt över min lilla korkade kille, och för Milton som känner sej stolt när jag berömmer honom.

Jag är så van att somna sked med Milton så jag knappt kan somna utan honom numera. Han är min lilla sked-liggare.

Det finns många vårtecken. En del är så självklara så att dom liksom är ”allas”; typ vårblommor, solen och värmen. Men det finns andra härliga vårtecken – kanske har vi var och en, våra egna som vi njuter av och fylls med lycka av?

Två av mina vårtecken är:

1. När gator och trottoarer sopas. Det har jag skrivit om förut, så det ska jag inte göra igen. I år är jag dock liiiite besviken det har sopats så tidigt. Jag brukar alltid längta efter det, gå i gruset och irritera mej och tänka ”När ska dom egentligen sopa?!” men i år sopade dom innan jag hann tänka så. Antingen är jag sen med längtan, eller så är dom tidiga med sopningen. Jag ska kolla med mina tidigare inlägg hur det är med det.

1. När människor kommer ur sina hus och FINNS utomhus. Dom som kommer ut först är BARNEN – iallafall på vår gård – och det är helt underbart! DET ska jag skriva om nu:

”På vår gata i staaaan” (som Stina i Saltkråkan alltid sa) bor det en massa barn i alla åldrar och från alla möjliga länder. Så fort det börjar bli liiiite ljusare på kvällarna börjar dom leka på gården mellan husen. Och OJ vad dom leker! Och OJ vad många dom är! Och OJ vad det blandas med åldrar och kön och nationaliteter! Den yngsta ser ut att vara 2-3 år och den äldsta är 14-15!

Det är en underbar samling som tjoar och räknar hög: ”ETT två tre fyra fem sex…..” och ”DU ÄÄÄR!” och ”DU blev tagen!!” och ”AKTA!!!” och allt möjligt annat. Dom HÖRS och SYNS (när dom inte gömmer sej, men då syns dom också – iallafall från balkongen) och dom har så KUUUUL!

Ibland blir dom osams, men att höra dom lösa sina meningsskiljaktigheter är också underbart.

Det är en lycka att höra tjuten och skratten och skriken från gården varje vår och sommar!

Ett HÄRLIGT vårtecken!

Han berättar om sin upplevelse när han var hos en läkare som kränkte honom, och trots att det är en för jävlig berättelse, så berättar han den på ett sätt så att jag börjar gapskratta. Det var länge sedan jag skrattade så! Jag skrattar så att jag gråter, och jag har ganska nära till gråten, för jag grät nyss – av ilska och frustration. För jag kommer precis från en läkare som behandlat mej som SKIT, som något katten släpat in, och det är därför jag får det här stödet ifrån en som upplevt något liknande.

Tack Gode Gud för alla stöttande människor på internet! Utan dom, idag, hade jag varit en liten blöt fläck.

Nåja.

IF

Han berättar att läkaren frågar honom om han ”…har något hor på sjöööön”. Läkaren är inte svensk och ”…kan troligen bara FEM ORD på svenska”, säger han. Han står där framför läkaren och undrar varför läkaren undrar vad sjön har med hans mående att göra. ”Frågar han om jag varit på sjön?” och vaddå ”hor?”, tänker han. Liksom.

Sedan förstår han att läkaren frågar om han har något hår på könet, för läkaren ber honom dra ner byxorna för att studera könet, och medan mannen drar ner byxorna funderar han på vad denna undersökning kan ha med något att göra.

När han står där med byxorna vid knävecken ska läkaren studera ”sjöööön” väldigt närgånget och när han (läkaren) sedan ”tappar” instrumentet han ska undersöka ”sjööön” med, och ”råkar” stöta ihop med ”sjööön” när han sträcker sej efter instrumentet, så drar mannen upp byxorna och går därifrån.

Jag hoppas han anmälde detta till Patientnämnden, eller vad det heter.

Och mitt i allt gapskrattar jag. Det är sorgligt och för jävligt (!) men jag liksom hör hur  läkaren låter när han frågar ”har du något hor på sjöööön!” och så ser jag mannen framför mej, hur han förvånad står och fundera på vad sjön har att göra med allt, och så skrattar jag så att jag gråter.

Fast han tycker inte att det gör något. Han ler. Jag tror han är glad för att jag blev glad igen, efter att ha varit både arg och ledsen efter mitt besök hos en IDIOT till läkare idag. En ARROGANT JÄVLA ÖVERSITTARE som var iskall och elak och helt dum i huvet!

EN riktig skitläkare, som jag slösade 400 kr på!

Piss!

Detta tids-flyttande! HerreGud! Man är ju trött innan liksom, och så ska man flytta på tiden och så blir allt ur led. Ännu mer!

Jag flyttade på allehanda visare på klockor på väggar och golv , och allt som var dataanslutet flyttade på sej själv.

Så skulle jag och Minsting åka till IKEA för att inhandla två bockar. Jag tittade på klockan och sa: ”Kom nu!” Svaret blev det klassiska….. GISSA!……. ”Inte NU! SEN!” Jag sa att ”SEN” inte finns idag, utan då blir det en annan dag. Minsting drog då till med ”…om 10 minuter”, vilket jag sa ja till, och så passade jag på att diska i 10 minuter – eller om det blev 20…nåja. Sen åkte vi.

ALLTID när jag ska till IKEA åker jag VILSE. Det går troll i detta. TROTS att jag laddade GPS:en så körde jag vilse. Minsting var med så han är VITTNE på att man KAN köra vilse TROTS GPS.

Men fram kom vi. Det gör jag alltid.

In på IK…..NEJ! Först gick vi in på Stadium, för Minsting anser att han behöver en ny mössa. Och när han önskar något nytt i klädväg – även om det bara är en mössa – så öppnar sej himlen och Jesus kommer ner. Nästan. Iallafall en ängel.

Så vi köpte en mössa.

Bevis:     

Sen gick vi in på IKEA. Där skulle man följa pilar på golvet. Minsting sa till mej att jag INTE fick titta på något annat! Vilken PLÅGA! Fast jag VET ju….Jag har inte råd. Men ååååh, vad jag skulle vilja ha en massa pengar och bara gå och plocka på mej grejer! ALLT jag har hemma är fult. ALLT. Och gammalt. Och fult. 

Minsting gick framför mej och plötsligt gick han liksom som ett lok: Tuffade framåt utan att titta åt något håll – följde bara pilarna. Vi bockade av två bockar (ha ha ha!) och sedan gick vi till Lagret och hämtade dom. Minsting plöjde vidare, med kartongerna med bockarna. Han blev något irriterad när jag bara skulle titta i fyndhörnan, men han gick muttrande med på det när jag sa att ”Tänk om det finns extra billiga bockar där!”.

Sen betalade vi och gick mot bilen.

Då säger Minsting något av sina bevingade uttryck (han är så underbar med sina tankar och uttryck!): ”Mamma, märkte du att jag liksom hamnade i någon slags….eeeh…FOKUS, eller typ Nirvana – där allt omkring bara försvann och jag bara gick framåt…”

”Ja, det märkte jag”.

”Man kan liksom säga att jag blev som en MAN då. Jag blev en MAN!”

Helt underbart! För detta beteende har jag märkt många gånger med just män; Att dom liksom fokuserar framåt och glömmer allt omkring och bara har ett MÅL i sikte.

Igår blev Minsting Man.

När vi kom hem upptäckte jag att klockan som jag tittat på, och följt, hela dagen, som satt på armen, inte hade flyttats fram! Eeeeeh, va?! Jag hade ändrat och flyttat på alla möjliga klockor, men inte den på armen!

Thats me in a nut shell! 

Vi sitter framför TV:n och slö-tittar på ”Millionaire Matchmaker”. Ja, jag vet; vi (jag, för Minsting liksom bara ramlade ner i soffan bredvid mej en stund) har väldigt avancerad och god smak gällande TV-program… Det är en miljonär/man på 48 år som dejtar en 30-årig kvinna.

”Oj, han är ju 18 år äldre än henne!” konstaterar Minsting. ”Ja, men hennes förra man var ju 57 år!” säger jag, och Minsting börjar räkna i huvudet: ”….27 år äldre!!” säger han upprört. ”Ja, det är ju så i världen – att män får – och bör – vara äldre än kvinnan”, suckar jag….och lägger till: ”….och det är skittråkigt! Jag ska alltså dejta, eller vara ihop med någon som är typ 70!! Och det vill jag inte!”

Min erfarenhet från att nätdejta är att män som är alltifrån fem till tjugo år äldre gärna vill dejta mej. Och jag är ju inte GAMMAL! Jag är ju…JAG! Jag vill inte ha en…gubbe! Förlåt alla gubbar, men jag vill inte det! Och jag vill inte vara 60 när min man är 80! Men ursäkta då!

Sen finns det ju varianten av UNGA män som vill dejta en ”äldre kvinna”…Pust! Man (jag) får massor av beundrande mail ifrån 20 till 27-åringar. Även där säger jag ”Nej tack!”. Jag är ingen ”äldre kvinna” som vill ”leka med” en yngre man. Mina söner är ju i den åldern! Herre Gud! 

Då får jag det härliga rådet av Minsting:

”Go lesbian!”

Vi lever i ett fritt land. Den friheten är livsviktig – lika viktig som luften vi andas. I ett fritt land får man tycka och tänka vad man vill, och man får också uttrycka det. Man får säga ”rätt saker” och ”fel saker”, och man får tycka ”högt” och ”lågt”.

Inget är fel eller rätt. Så länge man inte gör någon illa. Riktigt illa.

Men det händer hela tiden. På nätet.

På nätet får man tydligen skriva riktigt elaka saker. Man får kränka och skada och förfölja. Utan repressalier.

Det är som om ”fegisarna” passar på där på nätet. Dom ”skriker” och gormar och bär sej åt. Säger elaka saker, skriver att kvinnor borde våldtas och sprättas upp så fort man andas åt fel håll. Även killar blir illa utsatta, om dom säger fel ord.

Jag trodde man FICK säga ”fel ord” i Sverige. Jag trodde vi levde i ett fritt land!

i

Man borde få tycka att VISSA människor är knäppa utan att vilja avrätta, eller våldta, dom. Att skriva att ”jag tycker att XX gör fel när han…..” borde vara okey. Och då ska det gälla vem-som-helst. Alltså måste man få tycka att även den afghanska killen gör fel utan att bli stämplad som rasist. Precis som man kan tycka att den svenska killen gör fel.

Men det är som om man inte får det.

Och OM man kastar ur sej något tokigt, och sedan ångrar sej, BORDE man få göra det – ångra sej alltså. Orden man säger (eller skriver) är ju inte sagda (eller skrivna) i sten. Man BORDE få säga ”Oj, förlåt! Jag tänkte mej inte för!” Vi är ju MÄNNISKOR och människor gör fel. Vi har våra fel och brister – allihop!

Så varför är ”ni” så snabba att döma, så snabba att ”halshugga” eller ”vilja våldta” eller fördöma För Evigt?!?

Om man fördömer på det sättet är man ju inte bättre än dom som stenar någon för ett litet misstag, som hen kanske inte ens begått!

”Låt den som är utan skuld…..”