Kategoriarkiv: Uncategorized

Nytt igen.

Nytt boende.

Vandrarhemstiden är förbi. Nu bor jag i en liten stuga i Romme. Stugan hittade jag på på blocket. Jag kontaktade ägaren, han ringde tillbaka, jag åkte och tittade. Klart på två röda.

Något kontrakt tyckte han inte att det behövdes. ”Det har inte behövts förut”, sa han. ”Sätt bara in hyran på mitt konto, så blir det bra sen”. Han är den där typen som Litar på folk. Där det räcker med ett handslag. Om ens det.

Nu har jag en egen liten stuga, med litet kök,ett litet vardagsrum och ett sovrum ovanpå. Vi trivs där redan, jag och hundarna. Den är sååååå Perfekt för en ensam kvinna med ett par hundar. Lagom litet. En stor stuga hade skrämt. Det blir så mycket mörker i ett större hus. När man är ensam. I den här stugan blir det ”lagom mörkt”.

Det första hundarna gjorde var att sniffa runt i hela stugan. ”Godkänt!”, sa dom sen. Därefter rusade dom ut och fick syn på en katt! Hyresvärdens katt. Den jagar vi! tjoade dom och jagade upp katten i ett träd! Jättenöjda. Matte var inte lika nöjd. Ja, dom var kopplade, men jag släppte kopplen – livrädd för att ramla igen! Hyresvärden, som just kom ut ur sitt hus, alldeles intill, bara flinade lite och konstaterade att ”..så kan det gå”.

Vi åkte till flygfältet och gick en ”långis”. Hundarna lyckliga!

På kvällen satt jag uppkrupen i soffan framför TV:n och började fundera på VAR livet försiggår någonstans, egentligen. På något sätt känns det som om det inte är här. Men var?

DET funderar jag på nu:

VAR försiggår Livet (och varför stavas försiggår med två g??) ? 

Hon bär Världen på sin rygg

Bågnar under trycket

Utåt leende och snygg

Bär alldeles för mycket

När hon inte vill och orkar

Smyger undan gömmer svaghet

Undanskymd hon tårar torkar

Rakryggad utåt ingen vet

Andras bördor väger lätt

Hon kan bära mycket

Egen börda rätt och slätt

Faller under trycket

Riiiiiing, riiiiiiing, riiiiiing: ”Välkommen till Telia – for English press 8….Beskriv vad du vill ha hjälp med så kopplar jag fram dej…” säger en vänlig röst….

Jag bah: ”Eeeeeeeh, va?!?”

”….du kan också välja att knappa dig fram, tryck 1 för att…..”

Jag trycker 1 eller om det var 2 – det som jag tycker verkar ligga närmast det jag vill…typ.

”….tryck 1 för stabilt engagemang och 2 för nobelt avangemang och tryck 3 för snabela och tryck 4 för…..”

Jag bah….trycker! Jag vet inte om jag har ett fast eller jordat eller stabilt eller……

”….tryck 1 om du heter Örjan, tryck 2 om du har svarta skor, tryck 3 om du har ont i magen…”

Typ.

Jag chansar lite. Igen.

Måste det vara så jävla noga!? Kan man bara inte få prata med någon på TELIA, liksom??

”Ditt samtal är placerat i kö, du är nummer 18 i kön, väntetiden är beräknad till 13 minuter”.

Så jag väntar, och väntar, och väntar….och går under tiden. Promenerar. I skogen.

Till slut är jag nummer 1. Jippi! Jag orkade vänta! Give me five!

”Hej, det är Jenny Alvarsson på Telia, vad kan jag hjälpa dej med?” säger en vänlig röst. Jag berättar mitt problem. Hon frågar om jag har fast anslutning, eller vad det heter, eller trådlös.

”Jag vet inte”, svarar jag. Det är ju sladdar och grejer och ett par boxar….Näe, jag vet inte. Dom ser väldigt fasta ut. Hon ber om mitt personnummer och får det. Hon konstaterar att det inte är fast utan löst (?), nej jag minns inte! Ja, jag VEEEET – jag ÄR tappad bakom en vagn. Flera gånger!

”Jag kopplar dej vidare till avdelningen för lösa abonnemang (eller vad det var)”, säger Jenny vänligt.

”Hej, det är Anna Karlsson på Telia, vad kan jag hjälpa dej med?” Jag berättar återigen mitt problem, varvid Anna ställer lite frågor. Jag svarar så gott jag kan och så vill hon ha mitt personnummer. Hon får det. Återigen är det fel ställe jag kommit till för jag ska vidare till blättan blättan bläh! Anna kopplar mej vidare.

”Hej, det är Tobias Andersson, vad kan jag hjälpa dej med?”

Jag drar hela fadderuttan igen och säger att jag hoppas att jag nu kommer att få hjälp eftersom han är den tredje jag pratar med. Alla är väldigt vänliga och trevliga men ingen har hand om just den lilla detaljen som jag vill ha hjälp med, tydligen.

Tobias ställer lite frågor. Jag svarar så gott jag kan. Sen vill han ha mitt personnummer. Sen säger han att det är inte han som har hand om just dom grejerna och sakerna utan det är Någon Annan och nu ska han koppla mej vidare! Wohoooo! Jippi! Just vad jag önskade!

”Hej, det är Bettan Jönsson, vad kan jag hjälpa dej med?”

Fadderittanfittan och fadderullanlej. säger jag.

Och så får jag hjälp. Typ.

Slut.

1957 till 1991 brevväxlade mamma med sin kompis, Lilian, i USA. Dom träffades på Sophiahemmet, blev bästisar, men sedan träffade Lilian en amerikansk snubbe och flyttade till USA. Därefter brevväxlade dom. För något halvår sedan skickade Lilian alla mammas brev till Lilsis. Varför hon skickade dom till henne, och inte till mamma, vet jag inte, men så blev det.

När Lilsis kom förrförra veckan för att hälsa på här i Sverige, och ta hand om mamma ett tag, hade hon med sej breven. När jag kom till Sala förra veckan frågade jag mamma om hon läst breven. ”Ja”, sa hon sådär lite halvengagerat. Inte konstigt att hon var ”lite halvengagerad” kanske, eftersom hon mår så himla dåligt nuförtiden.

Jag var jättenyfiken på breven och frågade mamma om jag fick läsa dom, och om hon ville att jag skulle läsa dom högt. Det ville hon. Så jag började läsa, och läsa, och läsa….

Jag, 50+-årig dotter läser alltså brev för sin mamma 80+, som hon skrev till sin kompis, när hon var ca 22 år och uppåt…. Fascinerande! Det blir liksom ett litet ”tidshopp” på något vis.

Mamma, 22-23 år beskriver i breven hur hon känner det inför att min storasyster ska födas, och sedan berättar hon om hur det är och känns efter Storsis födelse och hennes första år. Hon berättar också lite om pappa, som alltså då är en ”liten skitkorv” – näe, hon skriver inte så, men jag tänker att han bara var 21 år när mamma blev gravid, och 22 år när Storsis föddes! Oj oj oj, vilken liten skitkorv! Vad kunde dom om Livet egentligen, dessa småskruttar och småskruttor?!

Pappa gick på Tekniska Högskolan och mamma var hemma med barnen, pluggade vidare på Sophiahemmet och fortsatte sedan ta hand om barn och hem. Pappa pluggade, spelade bridge och var mycket borta, vad jag förstår. Han levde liksom något slags ungkarlsliv på sidan om mamma och barnen.

Så föds jag! En glad skit, tydligen, som är ”lätt” och ”oftast glad”. Ett tag heter jag bara ”Lillan” och sedan blir det Anna ett tag och sen Eva. När mamma och pappa berättade om sina namnfunderingar för mej när jag var ung, sa dom att jag nästan fick heta Helena, vilket jag alltså alltid trott, men här har vi SANNINGEN: Jag höll på att bli en Anna eller en Eva!!

Puh, vad jag är glad att dom ändrade sej. Jag är sååå nöjd med mitt namn och har alltid varit! Tack för det!

Sen har jag inte kommit längre. När jag slutade läsa var jag alldeles ny här på jorden….

Spännande fortsättning i nästa brev!

Young boy learning on computer

Om man ger ett barn en mekanisk grej, så börjar barnet undersöka grejen – trycker, petar, försöker, ändrar, snurrar, drar, tittar, UNDERSÖKER – och ”vi” vet att många tekniska apparater TÅL att bli undersökta. Dom går för det mesta inte sönder (om man inte tar fram en skruvmejsel och börjar skruva sönder grejen förstås). Barn lär sej genom att UNDERSÖKA och pröva och testa.

Jag minns när färg-TV kom, och fler kanaler och allt sånt. Det var FANTASTISKT, och för min mormor och morfar var det nästan som om ett rymdskepp landade i deras vardagsrum. Dom hade skaffat en FÄRG-TV och hade fått TVÅ kanaler. Det var på den tiden det inte fanns fjärrkontroll, utan MAN GICK FRAM TILL TV:n och bytte kanal genom att trycka på en knapp.

Jag satt framför TV:n med mormor och tittade på något, och alla människor på TV:n var tomatröda i hyn. Jag gick fram till TV:n för att ändra färginställningarna, då mormor tjoade: ”RÖR INTE TV:N!!”.

”Men människorna är ju alldeles RÖDA. Jag tänkte ändra färginställningarna…”, sa jag – typ. Jag minns givetvis inte ordagrant eftersom det här var ”för hundra år sedan”, men på ett ungefär.

”DU FÅR INTE RÖRA NÅGONTING PÅ TV:N!” deklarerade mormor MYCKET bestämt, så det var bara för mej att backa och fortsätta titta på tomat-människorna. INGEN fick röra mormor och morfars TV-apparat. Den kunde gå sönder.

När jag var hos min mamma häromdagen, hade hon köpt ny TV-box för ”mycket pengar”. Den var färdig-inställd. Jag råkade stänga av TV:n på ”fel sätt”, vilket innebar att mamma dagen därpå inte kunde sätta på TV:n på samma sätt som hon gjort förut. Detta gjorde henne mycket bekymrad och trots att vi fick på TV:n och allt blev som ”från början”, så rynkade hon pannan i djupa veck och förmedlade tydligt att det INTE var okey att göra på något annat sätt än att trycka på Rätt Knapp i Rätt Ordning. Annars kunde hela apparaten förstöras.

Utplånas, liksom. Möjligen explodera, med tanke på hennes bekymmersgrad. Typ.

Jag både förstår den där ”rädslan” för att ”förstöra” och inte. Jag vet att man inte kan förstöra en apparat genom att trycka på olika knappar. Eller, det borde i alla fall inte gå. Och jag VET att de inte kan explodera (…eller kan den det…? Who knows for sure?!).

Men ändå är det som om jag lyckas med det ÄNDÅ!

”Pröva dej fram!” säger folk glatt när man fått en ny mobil eller en dator. ”Okey”, tänker man (jag) och gör det.

Grejen är bara att när man/jag ”prövar sej fram” glömmer man bort hur man kom Till Det Rätta Stället, för vägen dit var så lång, och trixig, och sen vet man inte hur man tog sej dit, eller hur man tar sej tillbaka. Eller nåt. Och så dyker det upp små rutor här och där, som ser Viktiga ut och som säger att man ska ”uppdatera” och såna saker, och då är det som om man ska veta vilka saker man MÅSTE uppdatera och vilka saker man bara ska trycka bort.

Människor tycks FÖDAS med den kunskapen eftersom ”folk” liksom suckar när man uppdaterat fel saker, och säger ”Men den rutan ska du bara klicka bort! FÖRSTÅS! Det stod ju på din navelsträng i magen innan du föddes!!” Typ – verkar det som på deras sätt att säga det…Men på min navelsträng stod det…NADA!

Jag hittar inte tillbaka till Det Viktiga Stället i min dator, och ber om hjälp. Min chef sätter sej vid min dator och klickar och trixar och ”förstår inte vad som hänt” och ”vad har du gjort??” och ”varför kommer man inte fram här?” osv. Och tydligen har jag gjort något, och klickat på något och uppdaterat något (eller nåt sånt) som gjort att min dator är på ett Helt Annat Ställe i Cyberspace än den ska vara. ”Kom tillbaka!” liksom. Men hur?

Jag vet inte hur den hamnade där, även om det var jag som tog dit den. Liksom. ”Du är Väldigt Kreativ!” säger min chef glatt och säger att hela datorn måste ”om-bluttan-blättan-grejs”.

Barn klickar sej fram och LÄR SEJ. Varför gör inte jag det? Varför trasslar jag bara in mej mer och mer? Och varför hittar jag inte ut igen?

Navelsträngen förstås! För gammal. Född på 50-talet. Då fanns inte…navelsträngar färdigmonterade data-hjärnor…Typ.

Nu verkar det som om jag har raderat allt jag kört sedan den 7 augusti med ”min” Volvo, fast jag egentligen försökte komma till startpunkten för att klicka i om det var privata resor eller resor i jobbet? Hur jag gjorde det? Vet inte. Sorry. Men informationen är plötsligt borta. Cheferna visade mej häromdagen hur man klickade i små cirklar ”Privat” eller ”Arbete” – lätt som en plätt. Jag gjorde det, och sen kunde jag inte ”rullar vidare” på nästa sida, typ, och då…… *raderat*

Pust.

Snart kommer min chef att ångra att han anställde mej….

…om han inte redan gjort det.

Grejen är alltså den att det verkar som om man KAN förstöra tekniska apparater genom att ”undersöka” och ”testa sej fram”….och man BÖR vara ”försiktig och lite respektfull” och kanske t o m ”rädd”. I alla fall om man är av en något äldre årgång.

Detta gäller dock inte barn och ungdomar, av någon underlig anledning! Väldigt orättvist! 😦

Jag förstår ingenting!

Och jag vågar inte berätta att all data om hur långt och vart jag kört med min Volvo sedan den 7 augusti tycks vara borta…I alla fall inte idag.

Känner mej lite trött och har huvudvärk, nämligen…

😛

Hur ska man kunna hålla allt i huvudet, när man dessutom ska fungera på jobbet?

Det gäller att vara sådär som MÄN är – såsom Mark Gungor ”Tale of Two Brains” beskriver – att dela upp varje grej i en enskild box i hjärnan, utan att boxarna rör varandra….Det skulle vara skönt att vara sån. Jag skulle vilja ha en box för varje grej just nu. Men tyvärr är jag kvinna och har ett virrvarr av trådar och tankar i hela hjärnan och ALLT är sammankopplat till ALLT. Jättebra ibland, men skitjobbigt andra gånger. Som nu.

Varje tanke leder till en annan tanke som snurrar iväg till en tredje som sammanblandar sej med den fjortonde. Och över allt detta vilar Känslor. Precis som Marc Gungor beskriver! Se den och förstå dej själv, eller din partner.

Just nu är det både oro över Viktiga Människor i Mitt Liv, samt försök till att hålla oron över pengar (eller snarare förlusten av dom) stången, glädje över Pennan samt försök till att fixa Nya Jobbet så bra som möjligt, som trängs i huvudet i en enda röra. Ibland kan jag fokusera på EN sak, ibland inte. Att INTE ha pengar skapar bekymmer och problem, kan jag lätt erkänna. Och att ha sådana problem är otroooooligt piiiinsamt! Det är nästan värre än att erkänna att man har syfilis (!) eller nåt sånt (det har jag inte).

När jag riktigt går igång kan jag oroa mej över allt, allt. Jag kan ha såna stunder. Dom är inte så många, men dom är intensiva och skitjobbiga. Då bekymrar jag mej till max, och i kubik en stund, och tänker att inget kommer någonsin att lösa sej, sådär otroligt effektivt och nytänkande, och under den stunden fångar jag inga dagar alls, ser inget hopp och vill bara gå och hoppa i sjön.

Tur att jag är sån badkruka! Minst 25 grader ska det vara.

I min ålder (och kanske i andra åldrar också….beroende på vem man är) VET man att ALLT går över och efter den här dagen kommer en till, och sedan följer en massa dagar till, och plötsligt har det gått 10 år och det man bekymrade sej för just den här dagen är ett minne blott, om ens det.

Och kanske man inte ens förstår hur man kunde oroa sej eller bekymra sej. Det behövdes ju bara lite TID. Typ. I alla fall ibland. Eller nåt.

Fast ibland behövs det pengar också….

Så var vi där igen.

Jag pratar rätt ut i luften, i bilen. Så är det i moderna bilar. I alla fall i Volvo. I alla fall i min Volvo.

Man kopplar ihop sin mobil med datorn i bilen på nåt vänster och sen – VOALA! – så kan man prata rätt ut i luften när mobilen ringer. Fast först måste man trycka på ”OK-knappen”, men det går skitlätt! Sen sitter man där och skriker rätt ut och får svar from above. Liksom. Viktigt är att inte prata Hemligheter om man har en passagerare…

Man kan också trycka på en knapp där det är en man i profil som har öppen mun. Sen kan man säga något rätt ut. Idag sa jag: ”MOBIL” (eller sa jag ”TELEFON”? Minns inte). Då dök alla människor jag har i mobilen upp i en rad på displayen och sen var det bara att rulla fram till rätt person och klicka på ”OK”. Okey-rullknappen sitter på ratten. Ifall du undrar.

Jag ringde Mellan, för han hade SMS:at mej att han fått tid för sin FÖRSTA anställningsintervju (HÅLL TUMMARNA ALLIHOP!) i morgon. Vi pratade lite om det och jag gav lite råd på hans ofrågade frågor. Tyyyypiskt mammor (och pappor)!

Sen frågade han var jag var och när jag skulle komma hem. Jag tyckte det var en lite´konstig fråga eftersom jag varit i Dalarna nu varje vecka sedan första veckan i augusti, men jag svarade ändå att jag var i Dalarna.

Han var tyst något längre än vanligt – som om han tänkte – och sen sa han: ”När kommer du hem då?

”På fredag, som vanligt!” svarade jag.

Sen var han lite extra tyst igen och så sa han:

”Jag trodde du var i Borlänge, typ….”

”Ja, jag är i Borlänge i DALARNA!” svarade jag.

”Jahaaaa! Ligger Dalarna i Borlänge?” sa han och lät överraskad.

Ja, han har gått 10 år i grundskolan och 3 år i gymnasiet.  Jag lovar!

”Eeeeeeh, Borlänge ligger i Dalarna, precis som Falun och alla andra ställen jag åker runt till nuförtiden på mitt nya jobb… Jag jobbar i DALARNA!” sa jag förklarande.

”JAHA!” sa han, som om det gick upp ett ljus plötsligt. Sen la han till: ”Det är ju LÅNGT bort!!”

”Eeeeh, ja, jag vet!” sa jag och sen sa jag ”God dag Yxskaft!” NOT! ”Det är därför jag är här hela veckorna och kommer hem på fredagar”, förklarade jag.

”Jahaaaaaa!” sa han.

Ja, han är väldigt mycket ”uppe i det blå” och ”någon-annan-stans-än-vi-vanliga-dödliga”….men ändå! Det tog alltså 1,5 månad för honom att fatta att jag jobbar i Dalarna nuförtiden….

Jag undrar om han vet vad jag jobbar med…. 😛

Fotnot, typ

…………………………………………………………………………………………………………………..

För er som inte känner till mej och min familj: Mellan är MIN SON och har bott med mej dom senaste….19 åren! Och, ja, jag pratar med honom. Och ja, jag har berättat för honom om mitt nya jobb – när jag fick det, och inför att jag skulle börja, och varje helg sedan jag började.

NU gick det alltså upp för honom VAR jag jobbar.

MEN….vet han med VAD???

Det blir spännande att höra!

To be continued…..

Jag VISSTE det!

Jag VISSTE att han skulle säga ”rätt” saker och få mej att ”hitta rätt” inuti.

Tack, Pennan! 🙂

Sen ringde Lilsis. Hon är hos mamma den här veckan och förra. Mamma är sjuk. Väldigt dålig. Hon åker in till akuten varje vecka – ibland flera gånger. Där träffar hon en ny läkare varje gång, som ändrar medicineringen och så skickas hon hem igen. Därefter mår hon dåligt. Igen. Ungefär samma likadant, fast kanske lite annorlunda ibland, men ändå skitdåligt. Skit – skitdåligt! Så dåligt att hon bara ligger på rygg och koncentrerar sej på att andas. Och så är det så i några dagar och så står varken hon eller Lilsis (eller vem det nu är som är med henne för tillfället) ut längre, och då blir det en färd till akuten igen. Och så börjar man om.

Ska det vara så?

Tydligen.

Vi systrar ska träffas på lördag, hos mamma, och prata om vad och hur vi ska göra. Hur kan vi hjälpa mamma på bästa sätt och ändå fortsätta med våra liv, s a s? Dessutom ska vi umgås, och speciellt kul är det givetvis att träffa Lilsis, som i vanliga fall befinner sej i fantastiska Florida, i sitt fina hus, med en pool, vid en kanal där deras båt ligger, och där dom också sitter på kvällarna, tittar på solnedgången i värmen och tar en drink eller två, med grannarna…och bara lever ett härligt liv!

Nu är hon i Sverige, med en sjuk mamma, i grått väder, instängd…. Hej och hå!

Vi bestämde att gå promenad när jag kommer till Sala, med hundarna! Vi pratade om hur HÄRLIGT det är att gå långa promenader med hundar och ”bla bla bla…..”. Sen kom jag på det: ”Meh! Jag har ju en fraktur i knät! Jag går ju på kryckor!”

Shit, det glömde jag liksom.

Men då sa Lilsis att HON kan gå promenad med hundarna! Skönt (för dom). Jag kanske kan låna en Segway av någon och åka med….?  😉

I morse vaknade jag tidigt. Typ 4. Förstod inte varför. Jag brukar sova tills klockan/mobilen surrar. Då fick jag ett SMS. Det var från Storing, som tagit hand om hundarna nu i 2 veckor. Det var kris. Och jag hade det på känn. Storing är ju faktiskt allergisk och det märktes redan när jag hämtade honom på Arlanda för fyra veckor sedan….

Ändå ställde han upp och tog hand om hundarna, när jag inte kunde ha dom (pga frakturen i knät)! Han har nyst och hostat och det har kliat i ögonen och han har haft svårt att andas. Men han har kämpat vidare. I natt fick han nog! Han orkade inte och ”kastade” ut hundarna ur sitt sovrum. Hundarna blev förtvivlade och började ”låta”! Storing blev sur och arg – både på hundarna (!), på Mellan (som inte tog över) och säkert på mej också, som lämnat honom i denna situation. Dessutom skulle han upp och jobba idag. På ett nytt jobb. Of course! Stackarn!

Han är en hjälte – Storing. En kämpe! Puss på dig min älskling! ❤

Hundarna mår nu inte bra. Dom längtar efter mej (och jag efter dom). Dom beter sej inte så bra, utan skäller och gnäller och bajsar inne. Det är ett tydligt tecken på att det inte är bra. Nu vill jag bara åka hem och hämta dom, och aldrig mer lämna dom. Typ. Och snart åker jag. Ska bara jobba lite först.

Helgen blir lika intensiv som alla andra helger varit sedan jag träffade Pennan, två barn blev vuxna (gick ut skolan fullkomlig) och arbetslösa och jag började på Nya Jobbet i Dalarna. Näe, lite mer intensiv faktiskt, eftersom jag ska svänga över till mamma också (vilket jag i o f s gör ändå en gång i veckan, på väg till, eller från, Dalarna).

Snacka om skillnad!

För ett halvår sedan satt jag i soffan och glodde på TV hela helgerna. Näe, inte HELA hela, utan halva hela helgerna gick jag långa promenader i skogen. Men resten.

Nu står min soffa där hemma helt tom. Och ensam. Och övergiven.

Men inte jag! 🙂

Känslor kan ändras snabbt. I morse: Bra. Lunchtid: Bra. Nu: ARG. Om en timme: Troligen bra.

Det är för mycket på en gång. Det blir som om allt trängs i en liten box inuti och ska sorteras, och fixas, samtidigt och ordningsamt och vettig av mej. Bara mej. Och det känns som om jag slits itu.

Jag måste vara och finnas för alla.

Jag känner mej som en 3-åring och vill skrika ”Jag vill inte!” och stampa med fötterna i golvet. Och sen vill jag bara lägga mej ner och blunda och låta någon annan fixa och bestämma. Fast en del grejer VILL jag. Men saken är den, att när man är vuxen handlar det inte bara om ens egen vilja och ens egna känslor. Typ nästan aldrig. Eller nåt.

Eller?

”Lyssna på din intuition”.

Okey, då vet jag.

Jag vet vad jag VILL och jag vet vad min intuition säger, men både känslorna och intuitionen säger DET ENA och Luther säger det andra.

Inte bara Luther, för den delen….

”Nnnnnngggghaaaaaaaa!”

BOM! PANG!

Nu exploderade jag.

Nej, jag INPLODERADE! IMPLODERADE! Hur stavar man?

Pust!

http://www.svt.se/opinion/article3450231.svt

Henrik Fexseus skriver i en artikel om en man som skriver en artikel om….att människor ljuger och varför människor ljuger.

Jag anser att man inte behöver forska kring det här egentligen, för det är rätt enkelt: Människor är sociala varelser och som social varelse MÅSTE man ljuga lite här och lite där och lite nu och lite då, för att kunna leva och fungera i det sociala spelet. Människor som inte KAN ljuga, klarar sej inte. Människor som säger SANNINGAR. Dom funkar inte med andra. Det blir fel.

Vi ljuger.

Inse det.

Föräldrar säger till sina barn: ”Man får ALDRIG ljuga!!” men om barnet säger SANNINGEN – alltid – så blir det HELT FEL, och det märker barnet rätt tidigt, och lär sej att man måste ljuga liiiite, för att annars blir dom vuxna sura och arga.

”Tyckte du om leverstuvningen?”

”Nej!”

”Såååå får du inte säga! SOM jag har jobbat med maten! Fy vad ledsen jag blir!”

Lärdom: Ljug!

”Vilka FINA sockor du fick av moster Anna i julklapp!”

”Näe, dom är fula och stickiga! Jag vill inte ha dom!”

”Nämen fyyyy så otacksam du är! Såååå får man inte säga! Nu får du gå till ditt rum (!) och skämmas! Tänk vad moster Anna kommer att bli ledsen!”

Lärdom: Ljug!

Malin gör slut med Malte för att hon tycker att han gått upp så mycket i vikt och verkar inte vilja göra något åt det. Malin tycker att det är äckligt med Maltes fläsk runt midjan:

”Jag vill inte vara ihop med dej längre. Du har blivit för tjock. Jag tycker att du är äcklig med allt ditt fläsk!”

”Uhuuuuuuuuuu, vad du är taskig!”

Lärdom: Ljug!

Karin kommer till jobbet med en ny blus. Den är i knalliga färger.

”Tycker du att den är snygg?!?” frågar Karin.

”Näe, fy faan! Den sitter alldeles för tajt och du passar inte alls i dom där färgerna!!” svarar Lena.

”Fy, vad taskigt sagt!” tjurar Karin.

Lärdom: Ljug!

När Stina är på väg hem från skolan stöter hon ihop med sin pappa. Han bjuder på fika och dom sitter och snackar en stund. Föräldrarna är skilda och ”hatar” varandra.

”När kom du hem idag?” frågar mamma när hon kommer hem.

”Typ vid 17-tiden”, säger Stina sanningsenligt

”Varför så sent?” frågar mamma.

”Jag träffade pappa och vi tog en fika och satt och snackade en stund”, svarar Stina.

”Men jag har ju sagt att………….låååååång utläggning med skrik och gråt och allehanda svordomar samt skitsnack om pappan.

Lärdom: Ljug!

Eva frågar Kalle:

”Är jag snygg i den här klänningen?”

”Nej, du passar inte alls i den. Varenda valk syns ju!”

”Fy faan vad du är taskig! Att man aldrig kan fråga dej om råd….bla bla bla bla….”

Lärdom: Ljug!