Kategoriarkiv: Uncategorized

Mitt första jobb var ovanpå någon affär, där jag skulle sitta i kontoret och stoppa papper i kuvert och koka kaffe. Typ. Jag var väl ca 15 år. Jag visste inte hur man ”kokade kaffe”. Jag drack inte ens kaffe själv! Jobbet tyckte jag var så trååååkigt så jag höll på att krevera efter en vecka. Jag jobbade i två. Veckor. Sen åkte jag med familjen på semester och därifrån skrev jag ett kort och sa upp mej. När jag kom hem hade Eva fått jobbet istället, och jag ångrade mej. Hon fick nu lön – inte jag. Orättvist, tyckte jag, fast jag själv satt mej i den situationen.

Mitt andra jobb var i en järnaffär (tror att det var samma som ovan fast I affären istället för ovanpå…), där jag skulle slå in paket inför julen. Ha ha ha! Jag. Slå in paket. Jag kan fortfarande inte slå in paket….. Say no more.

Mitt tredje jobb var på Restaurang Gillet i Sala. Det var Domus´ restaurang där alla gymnasie-elever hängde efter skolan. Där satt man och tog en kopp kaffe, rökte, snackade och tittade ut genom fönstret vilka som gick förbi. Jag minns att jag var LYCKLIG när jag fick det jobbet, och där jobbade jag på helgerna och loven när jag gick i gymnasiet. Jag plockade brickor från borden, torkade borden, hjälpte till i disken ibland, stod i kassan ibland…. Tanten i disken fick brickor med porslin utrullat på ett band varvid hon åt upp halvätna bakelser, rester etc. Sååååå äckligt!

Mitt fjärde jobb var på Sveriges Radio & TV:s personalrestaurang i Stockholm. Där jobbade jag en sommar. Jag, som egentligen tycker det är skittråkigt med mat och sånt! Det kryllade av kändisar och jag spelade ”cool” och lyfte inte på ögonbrynen ens när Lennart Hyland (tex) ville ha ”köttfärslimpa med potatismos”….

Sen stack jag till USA. Tjohej! Inget jobb där. Bara plugg.

När jag kom hem fick jag jobb på LÅNGVÅRDEN på Åkeshovs sjukhus. Då var jag ca 20-21 år. Shit bah! Jag visste knappt vad långvård var! Det var någon utbildningsvecka, eller dag – minns inte, där man fick lära sej bädda och tvätta sängar och sånt….

….och sen var det bara att kasta sej ut i VERKLIGHETEN! Den sorgliga verkligheten.

Jag minns den ilskna lilla gubben som hade eget rum just för att han var så aggressiv. Han kastade saker på personalen som kom in, så man fick huka, ducka och parera när man gick in till honom. Han snusade också – stora snuskokor i munnen. Sen blev det lite tokigt, för han bajsade på sig, och var rätt hård i magen, och sen blev det ingen ordning alls på vad som var snus och vad som var bajs….

Hej och hå! Jag gick in med löfte om att nästa gång någon kräktes skulle jag slippa, för kräk tyckte jag var URÄCKLIGT men bajs klarade jag av rätt bra, även om det var på gränsen när man skulle pilla bajs ur en ilsken gubbes mun….

Jag minns också den blinda gubben som inte hade några tänder och som bara låg raklång i sin säng och liksom ”väntade” (på döden?). Bredvid sängen hade han en skål med godisar. Om man gick in till honom och sa ”Vill du ha godis?” så gapade han och så stoppade man inte en godis, så smaskade han i sej den….

….och så fanns det en tant som hade haft kor och som varje kväll kallade in kossorna: ”Kossera-kossera-kossera-kom!!” ropade hon om och om igen, medan tanten i sängen bredvid höll på att få spel av irritation.

Jag minns också den lilla tanten som ville dö, och som vägrade äta och dricka för att hon bara ville dö. Men tyvärr får man inte dö när man vill – inte ens om man är 93 år och ligger på långvården….Dropp sattes in och hon överlevde sina svältförsök….

….eller den stora tjocka tanten (svår att vända…pust!)  som hade diabetes och där jag råkade gå in med en kanelbulle och lämna på bordet för att hon skulle få eftermiddagsfika…och när jag insåg mitt misstag rusade jag in i rummet och tog bullen ifrån henne och bytte den mot en sockerfri. Hon blev så ARG! Och det gick inte att förklara för henne misstaget, för hon förstod inte. Därefter skrek hon ”DÄR ÄR TJUVEN!” så fort hon såg mej, och jag blev anklagad för att ha tagit hennes smycken, guld och allt möjligt…  😛

Året på långvården var otroligt lärorikt!

Kan rekommenderas.

Eller inte.

Jag har inte träffat så många flyktingar, med tanke på att det kommer tusentals människor hit till Sverige, men i alla fall några stycken. En del svenskar har faktiskt inte träffat någon.

En sak som jag blir arg över är svenska människor som oroligt tjoar: ”Dom får inte plats!” och ”Det är KRIS!” och ”Vi måste stoppa dom!” som om dom berördes. Det gör dom inte. Dom märker ingenting. Dom går upp på morgonen och dricker sitt morgonkaffe och berörs inte ett jävla dugg! Men dom målar faan på väggen! En stor jävla bild! ”Utifallatt…..”. Det är liksom lika bra att bli skräckslagen från början….

Men vet du vad många flyktingar flyr IFRÅN? Vet du hur deras väg hit sett ut? Vet du varför just dom kommer till Sverige? Har du träffat någon av dom? Tänker dom med samma hjärna?

Ja, en del kommer från fattigdom ”bara” och en del har haft en ”lättare” väg hit….En del är rika och en del fattiga. Några är välutbildade och några analfabeter….

Även vi känner oss trötta efter en resa, även om resan var till Thailand och vi bara skulle åka på semester….

Nåja.

Jag vill berätta lite om dom OLIKA pojkar jag träffat hittills för att klargöra att det är OLIKA människor, med OLIKA bakgrunder och olika historier, med olika beteenden och olika känslor och ALLT! Det är både sådana som kommer från rika och fungerande förhållanden och riktigt fattiga.

Det går inte att svara på HUR man ska bemöta dom, för dom är OLIKA!

Ofta tänker jag på hur det skulle vara om mina söner behövde fly till Turkiet eller något annat land, och hur var och en utav dom skulle beté sej. Jag tror inte dom bara skulle bocka och niga och vara snälla och tysta och lydiga. Var och en utav dom skulle reagera på OLIKA sätt, men dom skulle alla fyra sakna och längta efter MEJ! Och jag skulle gå sönder av längtan efter dom och oro över vad dom får uppleva.

Nåja.

Igen.

Pojke A strålar med sina glittrande ögon. Har cool frisyr och coola jeans och en t-shirt och även om han färdats natt och dag och slitit och bökat och utsatts och allt (vi vet ju inte!) så ser han glad och nöjd ut, försöker prata med mig, men det går ”sådär” för vi kan bara prata kroppspråket och jag vet inte om vi t o m har olika kroppsspråk i olika länder, för när han sätter fingrarna i öronen och viftar med händerna förstår jag ingenting.

Den här killen anpassar sig snabbt i sin nya familj, och har tur eftersom skolan kan ta emot honom rätt omgående, och med sina glittrande ögon och utåtriktade sätt får han snabbt kompisar i klassen och kommer in i samhället på ett bra sätt. Nu vill han bara lära sig svenska – fort!

Pojke B sitter ihopsjunken och tittar ner i bordet. Han drar med fingrarna över ansiktet och håret hela tiden och verkar orolig. Det går inte att få honom att berätta något om sin bakgrund, och det behöver han inte heller, nu. Det får han ta med migrationsverket sedan. Han har bara ”läst Koranen” med sin mamma i hemmet så skolgången är väl egentligen NOLL. Han är orolig och rädd och vet inte vad han kan vänta av Sverige och Livet. Han är Ny på Allt! Han behöver ledas fram. Han är som ett litet barn, fast han är 14 år. Utkastad i en Verklighet han inte ens visste fanns. Hur han kom till Sverige vet jag inte, men nu ska han börja leva. Via sin nya familj får han följa med till ett gym och det tycker han är jättekul. Där träffar han en kille från samma land och dom börjar prata direkt och blir kompisar. Skolan kommer igång rätt snabbt och han suger åt sej kunskaperna han får lära sej. Jag tror Livet just börjat för den här pojken.

Pojke C flydde från sitt hemland till Sverige med en kompis. Dom lyckades hänga ihop hela vägen, men när dom kommer till Sverige skickas dom åt olika håll. Pojke C skickas till en familj i Dalarna och hans kompis hamnar på ett HVB-boende för flyktingar. Dom saknar varandra. Pojke C frågar mej om han inte kan få hälsa på sin kompis. Det får han och dom kramas och pussas och pratar pratar pratar. Dom kommer att hålla kontakten och det känns tryggt. Pojke C är glad för han hamnar i ett familjehem där det finns andra som pratar  hans språk och han kan kommunicera från början. Att gå med sitt språk instängt är jobbigt och gör nästan ont! Att få PRATA är förlösande. Pojke C vill börja skolan, men i just den kommunen han placerades  är kön för att börja skolan lång. Han kommer att få vänta i 3 månader! En sådan väntan kan skapa depression, men han har tur för han har redan fått kompisar i sitt nya hem och är ute och cyklar och gymmar på dagarna.

Pojke D är liten och bräcklig. Han gråter mycket. Han tappade bort sin familj i flykten och vet inte om dom lever eller är döda. Han ”gråter varje dag” säger familjehemmet. Eftersom han vill lära sej svenska börjar han direkt när han kommer till familjehemmet och pekar och på alla grejer och vill veta vad det heter på svenska. Han kan vad alla fingrar heter efter en vecka i familjehemmet. Han försöker få reda på var hans familj är, men dom kan ju faktiskt vara varsomhelst i världen, eller vara döda. Ingen vet. Han är ensam i Sverige, i sitt familjehem. Även om dom är underbara, så gör det ont i en ung tonårings hjärta. Men nu har han börjat skolan och kan skingra tankarna lite grann.

Vaddå ”DOM tänker…..” och ”DOM tycker…..” och ”DOM är……”?!?

”DOM” är olika!

Och visst var det så att ”VI GILLAR OLIKA!”  ????

Varför FATTAR ni inte att människor från andra länder är MÄNNISKOR?!?  Dom är bara födda och uppvuxna i Ett Annat Land. Förutom det har dom kroppar och hjärnor, precis som vi!

Varför FATTAR ni inte att dom är lika olika som vi är olika! Vi är inte SAMMA och EN bara för att vi är svenskar! Jag tycker och tänker inte likadant som Anna och Pelle och Karin och Knut och Birgitta! Och jag vill inte bli dragen över en kam med ALLA svenskar! En del av oss är faktiskt idioter! Tycker JAG!

FLYKTINGAR (som DESSUTOM) kommer från OLIKA länder, vill säkert ÄNNU MINDRE bli dragna över en kam tillsammans med alla andra FLYKTINGAR. Det enda dom har gemensamt är att dom flyr ifrån fattigdom och/eller krig. Men dom tänker inte likadant, tycker inte likadant, har inte samma religion (och även om dom har det så utövar dom den inte likadant) etc.

Dom har alla HJÄRNOR och med dom hjärnorna tänker dom ; Ibland dumma tankar och ibland kloka tankar. En del tänker mer åt det dumma hållet och andra är lite mer klokare. Men det finns inte ens där någon Sanning, för jag kan tycka att den ena är klok fast du tycker att han är helt dum i huvet!

Det jag blir så jävla ARG över är att OM EN flykting inte vill kliva av bussen i Kiruna, Falun eller Kalmar så blir det ett jävla liv! ”HerreGuuuud! Dom borde ju vara TACKSAMMA! Dom får ju tak över huvudet och det borde väl vara bättre här i fred och med Goda Svenskar än i sitt hemland som dom flytt ifrån!!” Och så blir det STORA rubriker om att ”FLYKTINGARNA ÄR OTACKSAMMA!”.

Men det var ju EN flykting eller t o m en hel busslast med flyktingar, men dom är ändå FÅ och varför skriver man då att FLYKTINGAR är otacksamma?!  Det är dom inte! Dom kanske inte är tacksamma heller. För dom är inget ”DOM”! Dom är olika, med olika bakgrund, tankar, känslor, reaktioner, åsikter, kön, uppväxt och med hjärnor som tänker på olika sätt – PRECIS SOM VI!!!

Så sluta tro att ”ALLA” är på något speciellt sätt och bemöt varje individ som den person som den är, och SLUTA DRA FLYKTINGARNA ÖVER EN KAM, och sluta tro att ”ALLA” är otacksamma, har pengar eller knark i fickorna, slår kvinnor och barn eller vad det nu är man tror.

INSE ATT DET ÄR MÄNNISKOR som kommer hit!

Människor som flytt IFRÅN något, och som bara vill landa lite grann här ett tag. Och låt varje människa få reagera som den vill och behöver, och bemöt varje människa därefter. Ja, en del kanske man behöver bli ARG på – för att hen beter sig idiotiskt – men hen är INTE ”alla flyktingars beteende” för det!

Blä vad många är kortsynta!

Av oss svenskar alltså. Eller vi kanske är det allihop?!

Utom jag.

Ett Facebookinlägg väcker ett minne i mej.

Jag var cirka 8 år och hemma hos Karin (som också var 8 år). Vi var i deras jättestora kök (förresten var ALLT jättestort när man var 8 år…. :P) och hon visade mej deras skafferi. Vi hade inget skafferi. Frågan är om jag ens sett ett skafferi! Man kunde gå in i det och så var det hyllor från golv till tak med mat och grejer överallt. MYCKET fascinerande för en liten 8-åring.

Det Karin ville visa mej var TÅRTAN. Troligen fyllde någon år. Jag minns inte. Men det stod en jättehärlig tårta där. Med grädde på, och jordgubbar, tror jag. På den tiden gillade jag inte ens grädde. Jag tyckte det var för ”tjockt i munnen”….

Karin tog en liten liten gräddklick på fingret och sa ”Smaka!”. Jag tvekade först, men smakade sedan en liten liten klick, så att det inte syntes …. Oj, vad gott det var! Att äta grädde med fingrarna var en ny upplevelse! Vi tog lite till och lite till….

….glömde liksom bort att man inte får, eller fick!

För det var ju så GOTT!

Vi grävde oss in i tårtan med händerna och åt och åt! Det gick inte att stoppa och att man inte fick, var bortblåst. Förresten hade ingen sagt att vi inte fick. Ingen hade sagt något….

Men EFTERÅT fick vi veta att vi levde.

Karins mamma var mäkta arg!

Och hon var ganska skräckinjagande. Säkert fick Karin något hemskt straff – som att gå och lägga sej utan middag eller nåt sånt.

Min mamma körde inte med straff…. 😉

Jag tyckte säkert det var jätteläskigt att bli utskälld. Jag minns faktiskt inte.

Jag minns bara att det var den godaste tårtan jag ätit, och i minnet sitter det inpräntat:

ATT ÄTA TÅRTA MED HÄNDERNA ÄR JÄTTEGOTT!

…..du varje dag gått till Vänster bakom hörnet. Du vet vart du ska och hur vägen ser ut och du vet Målet för dagen….Men en dag går du till Höger, och ingenting är sej likt efter det. Du tror du ska nå Målet, men allt ser Annorlunda ut och du måste tänka på Andra Sätt och ifrågasätta din tidigare väg och dina tidigare tankar, eftersom vägen skapar helt andra utmaningar.

Kanske du inte ens når Målet.

För det visar sej att det finns Andra Mål, som är lika viktiga.

Det finns inte Ett Mål – det finns Många.

Och ditt Mål är inte Sanningen och Det Rätta.

Det finns Många Vägar och Många Mål…..

Inga Rätt och inga Fel – bara Olika Vägar och Olika Sätt att se på vägen….

Möjligheterna att välja En Annan Väg och att tänka på Ett Annat Sätt tar aldrig slut.

Tänk på det!

Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Hur ska man någonsin VETA?

Det ena Beslutet leder till Det Ena Resultatet och det Andra Beslutet leder till Det Andra Resultatet, men det vet man inte före, eller ens efteråt, eftersom  man bara tog ETT beslut vid just DET tillfället, så man VET INTE vad Det Andra Beslutet hade lett till. Någonsin!

Ändå sitter det en massa jävla ignoranta människor och TROR sej veta Sanningen om Beslut andra människor tar i livet. Det är dom som inte har förmågan att gå i någon annans skor. Det är dom som levt Väldigt Instängt. Det är Dom Rädda. Dom som hatar (för att dom inte fått den kärlek dom behövde, som barn). Det är dom som inte kan känna empati. Det är dom som vi andra, som kan allt ovanstående, borde känna förståelse för, och förklara Livet för (men som ändå inte lyssnar….eller förstår….eller ens vill förstå), men det är också dom som är otroligt svårt att känna empati och förståelse för. Men man ”ska vara mot andra såsom man vill att dom ska vara mot en själv” och man ska ”vända andra kinden till”.

Fast det är svårt. Ibland omöjligt.

Men det går.

Mina ”Rätt? Fel?”-tankar startade för några veckor sedan när jag gick och tänkte på det här med att Fiona troligen skulle må bättre av att få byta hem. Troligen skulle jag också må bättre av det, tänkte jag. För stressen och Det Dåliga Samvetet höll på att förtära mej. Hundarna satt i bilen hela halva dagarna vissa dagar, för att jag jobbade och jobbade och jobbade. Visserligen fick dom alla sina promenader och flera skogspromenader nästan varje dag, men ändå; Att sitta/ligga i en bil och vänta är väl inte ett liv för en hund? Eller? Eller? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Jag vill bara hennes bästa, tänkte jag. Men vad är hennes bästa? Är det att vara med mej, no matter what? Eller är det att byta hem och bo i ett hem där dom har TID med henne? Är det som för barn? Barn bör få bo med sina biologiska föräldrar, no matter what – NÄSTAN! – men är det så för hundar?

Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Sen tänkte jag att jag inte orkar fatta en massa VIKTIGA beslut i mitt liv. Det är ett för stort Ansvar.  Jag vill att Någon Annan ska fatta besluten. I alla fall ibland…..För det är tungt att bära allt ansvar och fatta alla beslut FÄLV! ”Vill inte!”. Och vill.

Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Sen började jag tänka på flyktingarna (som tycks ha en del i min hjärna hela tiden….precis som hos många andra just nu….), och på alla dessa svenskar som sitter med armarna i kors och sniper å munnen och säger: ”Dom får inte plats!” eller ”Hur ska vi försörja dom?” eller ”Dom tar våra jobb/bostäder/pengar!” eller ”Dom luktar illa!” eller ”Dom byter ju inte kläder!” eller…..

Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Och jag tycker INTE man har RÄTT att putta iväg en enda människa så länge man själv skulle vilja ha hjälp i samma situation! Jag tycker det borde vara förbjudet!

Många utav oss tycker om USA. USA består till 80-90% av INVANDRARE och FLYKTINGAR! Det är en salig blandning! Alla pratar inte ens engelska! Och en del duschar inte varje dag! Herre Guuuud! Hur klarar dom det ”over there”?

Ja, Sverige är ett mindre land, men har du rest runt i Sverige? Det är myyyyyyyyyyyyyycket plats! Och har du kollat alla lediga stugor, hus och lägenheter? Dom finns! Ute i landet! ALLA BEHÖVER KANSKE INTE BO I STOCKHOLM, och Sverige består av lite mer än Stockholm, Göteborg och Malmö….

DOM FÅR PLATS!

Och vi kommer att fixa det!

Om vi hjälps åt!

Om vi välkomnar dom, förstår att dom inte är svenskar från början och därmed har andra kulturer och andra sätt att se på vardagen och livet, och ger dom lite tid och tålamod, och en massa förståelse och kärlek.

Sen blir vi lite mer blandade. Och det är härligt! För det skapas förståelse och vi kanske blir mindre inskränkta och plockar åt oss av det som ”dom” har som är bra!

Så låt oss välkomna ”dom” och ge dom tid att bli ett ”oss” med oss!

DET är RÄTT! Och inget annat!

För cirka 1 månad sedan krockade jag med bilen. Sedan dess är det lite läskigt att köra bil. ”Det-händer-inte-mej” är helt borta, och har ersatts av ”Det-kan-hända-när-som-helst”. Det är en läskig känsla.

”Jamen jag har koll på trafiken, liksom. Jag känner mej trygg när jag kör. Jag vet hur man gör!”

Säger ”folk”.

Hej och hå!

Många förare tror att dom har FULL KOLL.

Hur faan kan man ha FULL KOLL på ANDRA människor?!

Och hur faan kan man ha full koll på mörkret, halkan, regnet och dimman?!

VA?!

När jag osäkert, med händerna hållandes hårt i ratten, försöker fokusera på Hela min omgivning, kör alldeles för långsamt för vad skyltarna säger, betyder inte det att jag är dum i huvet eller att jag är tappad bakom en vagn – det betyder bara att jag är rädd och att jag VET att DET KAN HÄNDA! Det kan hända mej, dej och alla andra!

Det var en Smått Chockartad Upplevelse att hämta grejerna i min krockade bil på Skadeverkstaden….Där stod kanske HUNDRA KROCKADE bilar i olika konstiga former. Min bil var en utav dom som var MINST krockad. Jag nästan KÄNDE all sorg och rädsla som alla krockade bilar skapat – för att inte tala om alla skadade kroppar, och smärtan, som många som suttit i dessa bilar upplevt. Var är alla dessa människor nu? tänkte jag.

Finns dom på vägarna, som jag, skiträdda för att dom lärt sej att ”det kan hända vem-som-helst”?

Eller är det bara jag som osäkert framför min bil?

Jag blir GALEN på mannen (alltid män!) som kommer bakifrån på motorvägen i 180 knyck, när jag precis kör om en långtradare på den fyrfiliga vägen, och så kör han så nära mitt (bil-) arsle att om jag kunde skulle jag släppa ”stans största mök” för att få honom att släppa lite på gaspedalen. Jag blir rädd! Tänk om jag måste bromsa till! Då är det bara mos av både honom och mej! Och alltid har ni/dom en NY bil, av ”värsta sorten” (dvs BMV eller en mercedes). Har ni liksom Egna Regler i trafiken??

Eller när jag kör i mörkret….SKITLÄSKIGT! Jag SER ju inget! Och tänk om det kommer ett rådjur eller en älg! Då kommer Mr Merca upp i mitt arsle igen, för jag kör ju för LÅNGSAMT! Men ärligt talat kör jag precis så fort som jag vågar, och precis så fort att jag håller mej kvar på vägen och svänger i dom kurvor som finns….

….men Mr Merca vill att jag ska flytta på mej!

Hallå Mr Merca: Jag KAN INTE flytta på mej! Och jag vill inte köra fortare. Kan inte. Vågar inte.

Jag vill komma fram nämligen. Levande.

Kan du tänka dej, kära herr BMV, att kärringen som sitter och trycker i bilen framför dej är rädd! Du kanske tycker att ”såna” inte borde vara ute i trafiken, men jag måste. Det är en del av jobbet. Och dessutom kanske jag kör fortare om 1 år, eller 2…när jag blivit mer van, eller mindre rädd, eller så kommer jag att fortsätta ”krypa” på vägen…..

Och det är bara för dej att stå ut med mej i trafiken. Jag måste ju stå ut med dej!

Men snälla du:

Sluta nosa mej i arslet! Det är skitläskigt!

Man SKA säga att man inte vill ändra något i sin bakgrund/historia, och man SKA känna att allt man gjort varit bra och att man inte ångrar något….

….men ibland tänker jag ändå att ”Jag borde ha…..” (…eller ”Jag borde inte ha….”)

Jag borde…:

• ha tänkt efter före många gånger
• inte haft så bråttom
• inte hoppat på ALLA tåg som gick…
• ibland låtit Tiden fått verka – istället för att Skapa Förändringen själv. På studs, och på Känsla.

Det verkar som om det är rätt bra ändå att tänka först, planera sedan och därefter agera – i alla fall ibland – och att vänta ut skit och piss och se om det blir bättre av sej själv – ”på andra sidan”….eller att ibland i livet bara stå ut, och se tiden ann. Fast det har jag ju också gjort. Faktiskt.

Ibland bara BLIR livet.

Och en sak är jag rätt säker på: ”Det blir som det blir”.

NÄr man är Ung har man Hela Livet framför sej och man TROR att ”Jag ska minsann inte….” eller ”Jag ska först…..och sen ska jag….”……

…… och: ”….om jag någonsin gifter mej/köper hus/får barn så ska jag…..” eller ”Jag ska minsann bli Något Stort och tjäna massor av pengar/åka runt hela världen/vara snäll mot mina barn/vara världens bästa mamma/pappa…..”

…och så står man där och Livet liksom bara kom, och var, och gick, utan att man fattade att man var mitt i det hela tiden!

Och fast man fortfarande är där – i livet – så är det som om det ändå kommer att ske ”i morgon”, eller som om det ”skedde igår”, men man fattade det inte – då!

Jag hade väldigt bråttom och ville LEVA IDAG hela tiden….Men också väldigt mycket ”….i morgon kommer det/vi/dom/allt att……”.

Och jag kan inte låta bli att förundras över dom som kanske aldrig ens fick välja själva. Till exempel den thailändska kvinnan jag träffade som fick sig tilldelad sin första make, fick tre barn med honom, men det blev inget bra äktenskap (berättade hon)….och jag undrar i mitt stilla sinne hur det är att ha sex med någon man inte älskar….vilket många många utsätts för dagligen….

Hon skilde sej och blev sedan ”infångad” av en svensk man och flyttade till Sverige flera år senare. Hon berättade att familjen levde så fattigt i hennes hemland så att hon fick ta på sej att rädda familjen, via denna man.

”Nej, jag älskar honom inte. Men han är snäll och generös…”, berättar hon.

Tänk att om och om igen ”offra sej” för att ”det ska vara så” eller för att ”traditionen säger så” eller helt enkelt för att överleva.

Och här går jag och tänker att jag kanske borde ha valt annorlunda eftersom det hade påverkat mina söners liv på ett annat sätt….och mitt med för den delen.

Men grejen är ju att TROTS att jag är KVINNA har jag fått göra helt egna val livet igenom, och det har jag gjort – med råge!

Oj, vad jag gjort Egna Val…rakt av och rakt igenom! Många gånger har jag inte ens bett om råd. ”Kan själv!” Liksom.

Så jag har bara mej själv att skylla. Rakt igenom. Typ.

Och det tjänar ingenting till att ångra sej, för det förändrar ju inget.

Det är som det är och det blir som det blir!

Det kanske räcker. För vissa.

Inte för mej, för jag är ”bortskämd” – född och uppvuxen i Sverige och har fått lära mej att vi är jämställda och att jag har en massa rättigheter. Säkert 90% av världens kvinnor har aldrig ens fått tänka sina egna tankar, eller känna sina egna känslor.

Blir man mer ödmjuk då? Eller mer bitter? Eller mer lydig?

Eller lite gott och blandat?

Eller så blir man som man blir, när man gör som man gör.

Dom är som oss – killarna som flytt. I alla fall dom jag träffat.

Jag träffar ett par varje vecka, eftersom dom kommer åkande med tåg från någon flyktingmottagning i Sverige, kliver av på någon station i Dalarna, varvid jag hämtar dom, och sedan åker vi vidare till deras nya hem.

Det är fina killar.

Första gången trodde jag att jag skulle hämta en trasig och ledsen själ, men icke! En pojke med strålande ögon satt på en bänk på stationen och väntade på att bli upphämtad. Jag frågade med kroppspråket hur länge han varit på flykt och om han förstod vad jag frågade, och om jag förstod hans svar rätt så var det ett par månader….

När vi kom fram till familjehemmet tog vi fram mobilen och använde oss av en telefontolk, och vi fick veta att hans pappa var död och att han tappat bort sin mamma och sina två yngre syskon ”någonstans i Iran”….Han fick tårar i ögonen och ville inte prata mer om det.

14 år och fylld av både förvirring och hopp, och med en massa minnen från krig och flykt, som han just då bara ville glömma.

Han blev informerad om familjen, Sverige, God Man, Socialtjänsten och en massa andra saker som säkert bara blev ett sammelsurium i hans huvud. Han hade nog fullt upp med att bara ”landa” och inse att han var i Sverige.

Eller visste han ens det?

Nåja, killarna jag träffar varje vecka är jättefina mysiga killar med Hopp i ögonen!

Bara så du vet!

Sverige står i lågor.

Vi bombas ifrån alla håll. Några Onda Makter vill att vi ska Försvinna!

Vi är livrädda!

Vi flyr för våra liv!

Vi lämnar hus och hem hals över huvud, om det finns något att lämna, för allt bombas.

Det är livsfarligt att gå ut – det ligger krypskyttar i varje hörn. Dom skjuter ihjäl folk utan urskiljning; Din man, din granne, dina barn….

Alla drabbas!

Hjärtat bultar av skräck dygnet runt. Du är så rädd att du tror du ska få hjärtstopp, men du måste visa dej stark, för barnens skull.

En del orkar inte utan skriker rätt ut. Blir galna.

Många dör.

Lemlästade människor ligger på gatorna. Vi lever i Helvetet.

Vi älskar vårt land, men vi måste lämna det, för vi orkar inte leva i Helvetet, och vi vill åtminstone att våra barn ska få växa upp – bli vuxna, gå i skolan, få ett Liv!

Om vi inte orkar själva, skickar vi våra barn…ut i Tomma Intet. Vi vet inte vad som väntar dom, men vi vet att om dom blir kvar dör dom.

Vi kämpar oss fram, gåendes, bärandes på våra barn, möjligen väskor med några få klädesplagg. Vi får skavsår, ont i magen av hunger, ont i huvudet av utmattning och törst…..

Vi går och går och går….Vi fryser, blir blöta och fryser ännu mer….

Vi bär på våra barn, som gråter, sover, hänger på våra ryggar och axlar….Dom undrar vart vi ska och när vi ska sluta gå, men vi kan inte svara. Vi går tills vi kommer fram. Vi vet inte var ”fram” är….Vi går tills vi inte hör bomberna längre….tills vi finner Trygghet.

Var finns Tryggheten och Freden?

Vi hör rykten om Landet A och Landet B: ”Dit kan man gå! Men först måste vi passera Landet G och där bor Dom Elaka!”

När vi kommer till Landet G stoppar dom oss, knuffar oss, skriker och hotar oss med vapen. Vi försöker säga att vi bara vill gå igenom deras land, men dom lyssnar inte….

Några tar sej igenom Landet G, trots allt…..

…så kommer vi till gränsen i Landet F: Där har dom rullat ut taggtråd runt hela gränsen: INGEN får gå in i deras land! ”GÅ RUNT ELLER DÖ!” skriker dom. Om vi går runt deras land dör vi, för det kommer att ta åååår, om vi går igenom landet ändå, dör vi….

Vad ska vi göra?!?!?

Ryktena går att i Landet där Friheten finns bränner dom ner dom bostäder som skapas för oss som flytt…..

Sprider sej Helvetet på jorden, eller varför finns det inte plats för oss någonstans – vi som bara vill leva i fred och frihet??