En modig tjej /erviluca

Hon föddes i Ett Annat Land där Patriarkatet styr alla av kvinnligt kön. Men hon beskriver sin uppväxt som bra och fin eftersom hennes föräldrar var ”snälla” och mamman var ”kärleksfull”. Hon hade flera äldre bröder och en storasyster. När hon var ca 13 år dog hennes föräldrar när en bomb detonerade i närheten och plötsligt var hon föräldralös. Hennes bröder, och hennes syster, som var alltifrån 20 år och uppåt, var redan gifta och levde sina familjeliv, så dom bestämde att även hon skulle giftas bort.

”Till och med i vårt land är det förbjudet att gifta bort så unga tjejer, men dom fixade bara ett födelseintyg där det stod att jag var 10 år äldre och så giftes jag bort med en man som var 20 år äldre. Det hade aldrig hänt om mina föräldrar levt!”

Hon berättar att hon inte ens fått sin mens när hon giftes bort och att hon både blev våldtagen och slagen från dag ett. ”Jag kunde ingenting! Jag kunde inte ens koka ett ägg! Och han krävde givetvis att jag skulle laga mat, och slog mej när jag inte kunde. Det var ett helvete!”

Hon rymde till en av sina bröder, som bara skickade henne tillbaka hem. Att hennes man slog henne spelade ingen roll. ”Förbättra dej, så han slipper slå dej”, fick hon till svar. Hon rymde igen, till sin syster, men skickades omedelbart hem igen trots att hon var sönderslagen. ”Bättra dej”, sa hon bara.

Hon fick sin första mens när hon var 14 år (vilket hon inte ens visste vad det var…hon trodde hon var döende och att misshandeln gjort att hon gått sönder inuti…) blev gravid, och vid 15 års ålder födde hon sitt första barn, en liten pojke som fick namnet Mohammed (men hon berättar att hon ville inte att han skulle heta det, men hade ingen talan). Hon älskade sin lille son, men for väldigt illa i äktenskapet. Till slut stod hon inte ut längre och eftersom hon försökt rymma till sina syskon tidigare insåg hon att ingen skulle hjälpa henne, så hon lyckades manipulera sin man att tillåta henne att åka med sonen och hälsa på sin moster som bodde med sin rike man i Dubai.

När hon kom till Dubai hade sonen hunnit bli 2 år. Mostern var en god och klok kvinna och lät henne leva fritt inom hemmets väggar i Dubai, dom shoppade och hade det fint tillsammans och hon berättade om sitt liv i hemlandet. Mostern blev arg och gav henne en summa pengar så att hon kunde ”känna sej lite fri”. När mannen hörde av sej efter några veckor och krävde att hon skulle komma hem igen, köpte hon en enkel biljett till Thailand tillsammans med sonen. Hon tänkte INTE åka tillbaka!

Väl i Thailand kunde hon leva fritt med sin lille son och hyrde en Bungalow och levde ett härligt liv, långt ifrån eländet i hemlandet. Så träffade hon en man, som kom från samma land som henne och dom blev kära. ”Det här är den mest fantastiska tiden i mitt liv”, berättar hon och ögonen strålar. Han var en fri själ och dom levde tillsammans som ett par och hade en väldigt fin tid. ”För första gången i mitt liv upplevde jag äkta kärlek och kunde också njuta av sex, vilket jag inte ens visste att man kunde och fick!”.

Så blev hon gravid och livrädd för hur framtiden skulle bli. Hon var gift i sitt hemland, mannen hon levde med i Thailand hade ingen fast inkomst och behövde återvända till hemlandet av olika skäl, så hon kontaktade sin syster och bad om råd hur hon skulle göra. Systern kontaktade bröderna och dom hade möte med mannen som ”förlät” henne för att hon rymt (men givetvis visste han inte att hon hade varit med en annan man) och dom bestämde att hon skulle åka tillbaka till hemlandet.

Väl tillbaka blev hon återigen misshandlad och våldtagen av sin man och detta fortsatte som vanligt tills det blev vardag av det och hon fann sej i detta och försökte ”bättra sej”. Efter en tid föddes en dotter, vilket gjorde mannen besviken eftersom han ville ha söner. Som tur var var dottern väldigt lik henne, vilket gjorde att ingen misstänkte något.

Hon fick två barn till efter detta och levde i kaos och elände med krig och hot utanför hemmet och misshandel och kränkningar i hemmet. Så bestämdes det att dom måste fly. Allihop. Bröder, syster och hela familjen flydde. Dom hamnade efter flera månader i Sverige.

Hon insåg ganska snabbt att i Sverige fick kvinnor vara fria och bestämde sej för att utbilda sej till undersköterska, så hon sökte utbildning i smyg och tänkte gå den, men stoppades och fick inte för sin make. Istället tog han (!) den utbildningen som hon sökt och kommit in på och utbildade sej till undersköterska. Då var måttet rågat och hon ansökte om skilsmässa. Därpå följde en ny lång och svår tid, då hon måste stå upp för sej själv i tid och otid inför mannen, syskonen och faan och hans moster (eller om det var Mohammed och Allah – vet inte…). Bråk och tjafs och eländes elände.

På något jävla sätt lyckades hon få till det och när jag träffade henne för första gången hade hon levt som ensamstående kvinna i Sverige, med sina fyra barn, i ungefär 4 år. Hon strålar! Man skulle ALDRIG kunna gissa att hon gått igenom Helvetet x 4 eller 10. Det lyser i hennes ögon och hon har ett så vackert leende!

”Hur mår du?” säger hon alltid när hon kommer. Och så lyser det ur ögonen och hon leeer.

Hon kastade sjalen ”långt åt helvete” så fort hon kunde, hela släkten hatar henne, men hon strålar. ”Det är inte lätt alla gånger”, säger hon, ”…men vad kan jag göra? Jag har blivit fri för mina barns skull. Förhoppningsvis kommer dom att leva som fria själar”, säger hon.

Så berättar hon att hennes skilsmässa inte är godkänd av Imamen, eller vad det heter, och att mannen då och då dyker upp och säger att han vill ha mat, varvid hon lagar mat och medan han äter sitter han och fräser åt henne att hon är värdelös och förkastad och all skit han kan. Jag säger att hon kan polisanmäla honom och att hon absolut inte behöver släppa in honom. ”Men barnen då? Då får inte dom träffa sin pappa!” säger hon. ”HAN får se till att träffa barnen. HAN får bjuda hem dom till sej. Du ska inte behöva bli kränkt och det är INTE bra för barnen att höra hur han behandlar dej och att du bara tar det”, säger jag.

Hon är fortfarande inte helt fri. Det tycks som om det tar minst en generation innan man hittar nya vägar här i livet…

Men faan vad hon är bra! Och oj vad lätt hon är att tycka om.

”Fast jag har det jobbigt inuti”, säger hon när jag säger hur modig och bra jag tycker att hon är. Hon är dessutom numera utbildad undersköterska.

Jag är sååå imponerad av denna kvinna och tycker att hon varit såååå MODIG och STARK.

Heja henne och alla andra kvinnor som får och fått kämpa i motvind igenom helvetet!

Heja!!