”Han är prepper”, säger Storing när vi pratar om vad hans pappa har för intresse nu. Han har haft många intressen som han gått in för till 100% och jag frågade om han fortfarande cyklar mycket. Det gör han inte. ”Han är prepper.”
”Vad är det?” frågar jag och får förklarat för mej att det är såna som förbereder sej för katastrofer genom att spara grejer som man behöver vid en katastrof.
Jag såg ett inlägg på TV för ett tag sedan som handlade om att det finns såna – ”preppers” (ett p, kanske?) – och tänkte att jag inte visste vad jag skulle tänka. Bra eller dåligt? Galen eller vettigt? Jag vill inte ”skratta först”…. Det kanske är superbra – vad vet jag (?) eller någon?! Men nu är ju inte jag en Planerare av särskilt stora mått och jag lever väldigt mycket NU.
Hela tiden får man höra (och se) ”Carpe Diem” och man skriver och hör om det överallt och alltid. ”Fånga dagen”. ”Lev NU – i morgon kan det vara för sent.”
Jag har alltid levt så, men kanske lite för mycket, eftersom jag inte planerat för Framtiden (som man också ska göra): Leva nu, men planera för framtiden (i form av pensionssparanden och en massa konton med pengar till barnen och resor och stugor etc). Jag har levt NU.
Nåja.
Igår när jag var ute och gick med hundarna mötte jag ett par i 25-30-årsåldern. Dom var ute och gick/sprang och jag hörde killens röst på långt håll – han UNDERVISADE henne på engelska – och när jag kom närmare såg jag att hon var klädd för att jogga medan han var mer klädd som om han skulle ut i skogen och….skjuta älg (utan gevär dock) eller nåt. Han hejade kort på mej när jag gick förbi och plötsligt blev jag väldigt NYFIKEN på vad han ”undervisade” henne om, så jag gick väldigt långsamt förbi….
….och det är inte svårt när man har Matilda i koppel för då protesterar hon genom att gå sååååå långsamt bakom en….det är en protest mot att vara kopplad, för så fort man släpper henne lös kan hon både springa och skutta).
”In worldwar three there is dead people everywhere and…..bla bla bla” babblade han på och han sa att det var döda människor överallt och människor blev opererade runtomkring. Det var en massa blod och dom måste skynda sej iväg….bla bla bla…” Han babblade på oavbrutet och hon stod med armarna i kors och lutade sej på ena höften och såg måttligt intresserad ut – om hon vågat hade hon säkert gäspat stort och fråga ”Är du klar snart?”, men jag fick en känsla av att deras relation var rätt ny….
Jag fick en känsla av att dom träffats på Tinder och att hon kom från Gambia eller Kongo och han från Sverige och att dom chattat och ringt varandra ganska länge och till slut hade hon kommit till Sverige till denna ensamstående kuf som är en prepper av värsta sort och nu hade hon bott hos honom i ungefär en månad och det var två månader kvar och hon tänkte intensivt på hur hon skulle ta sej ur den här situationen, men hon spelade med i ”kriget” för att slippa tjafs och bråk.
Hon funderade dygnet runt på om det var värt att vara med honom för att få leva i ”västvärlden” eller om hon skulle åka hem efter 3 månader och göra slut, eller om hon skulle göra slut NU och åka hem direkt….. Hennes hjärna gick i 180 dygnet runt och hon skämdes lite när jag gick förbi för att hon var tvungen att spela med i det här kriget. Å andra sidan fick hon lite träning, för dom sprang snabbt uppför backar för att komma ifrån krypskyttar och allt vad det var.
Jag har massor av fantasi och den går igång när jag träffar människor (över huvud taget). Någon gång kanske jag får veta om jag fantiserat rätt….men den här gången får jag inte veta det.
Dom kanske var ett engelskt prepperpar på semester i Sverige och tränade backrusning och hade varit gifta i 5 år och hade två barn hemma.
Vad vet jag?!
Men hennes kroppsspråk sa ”TA MEJ HÄRIFRÅN! NU! Jag är såååå uttråkad.” Och han fångade INTE upp dom signalerna. Det gjorde däremot jag, som bara gick förbi.
erviluca #mammatillfyrakillar 