Jag fick mitt första barn, en son, 1983. Jag hade längtat efter barn sedan jag själv var barn. Det var som ett biologiskt inre skrik – en enormt stark längtan – inom mej i mååånga år: ”Barn! Gör barn! Skaffa barn!”. Det suget och det inre skriket försvann efter att min fjärde son föddes och det blev liksom FRID inuti. Det var skönt.
När första sonen föddes BÖRJADE mitt liv. Så känns det. Visst levde jag innan, visst fanns jag innan osv men TIDSRÄKNINGEN började när första sonen föddes. Mitt liv fick en MENING och jag lärde mej hur KÄRLEK kändes. Sådan djup kärlek som aldrig kan dö.
Jag satte alltid mina barn i första rummet. ALLTID i alla sammanhang. Dom var, och är, viktigast. Jag har velat vara Den Bästa Mamman Ever, men insett med åren att man är den bästa mamman bara genom att vara ens egna barns mamma och genom att SE dom, älska dom och respektera dom. Inte så himla svårt faktiskt. Och jättesvårt!
Att vara mamma är jättesvårt och jättelätt! Samtidigt. Det är så mycket känslor och så många beslut som ska fattas. Det är ett enormt och egentligen omänskligt ansvar, som man i bästa fall delar med någon, men gör man inte det så går det ändå. Mammor är fantastiska!
Pappor är också bra, men det finns fler svikare-pappor än svikare-mammor över jorden. Det finns såååå många otroligt duktiga mammor som kämpar för sina barn världen över. Oj oj oj!
Kvinnor borde hyllas som hjältinnor.
Istället våldtas vi, ifrågasätts, kränks, blir slagna och dödade, bråkade med etc. Inte alla. Men alldeles för många.
Oj oj oj, snacka om att spåra ur i tankarna!
Jag skulle ju skriva om att yngste sonen flyttade idag.
Gör om gör rätt.
Yngste sonen flyttade idag. Han är nu på väg till Helsjön, som ligger en bit sydväst om Göteborg. Han ska gå på folkhögskola där. Han ska bland annat lära sig Japanska och så småningom åka dit och kanske till och med bo där, men det är länge dit. Steg nr 1 har startat idag.
Det är stort för honom och jättestort för mej.
Dom andra flyttade; Plupp, plupp, plupp….”Hejdåååå! Lycka till!” Liksom.
Men nu….
Jag stänger boken om att vara aktiv mamma och blir en passiv mamma, eller vad det kan heta. Jag är ENSAM hemma (med två hundar och två katter) för första gången i mitt liv och går omkring och hoar: ”Ho ho!” för att se om någon svarar. Ingen gör det.
Usch, det är över.
Ja, det är över.
Nu kan jag inte göra mer. Jag har gjort allt jag kan för att dom ska kunna flyga ut själva i världen. Nu får fanimej världen vara snäll mot dom. Annars får dom med mej att göra! Fortfarande. Faktiskt.
Fast jag har märkt med dom andra sönerna att dom inte alltid uppskattar att mamma lägger sej i. ”DU kan väl inte säga till dom, det måste jag göra själv juh!”
Men jag VILL ju! Jag vill ringa deras arbetsgivare och säga hur BRA mina söner är! Jag VILL ringa deras flickvänner och säga ”Han ÄR bäst!”. När dom varit på arbetsintervju vill jag vara referent, men tyvärr får inte mammor vara referenter. Det borde ändras!
Jag vill att dom ska vara starka nog att klara allt själva. Typ. Och be om hjälp när dom inte gör det.
Men jag vill också att dom ska veta att jag finns här och jag kämpar för dom tills jag inte orkar längre.
Så är det.
För jag älskar dom till Månen och tillbaka.
Och jag älskar dom liiiite mer än alla andra älskar sina barn.
Just saying.
erviluca #mammatillfyrakillar 