”Jag förstår inte varför folk inte tycker om att gå till doktorn”, utbrister plötsligt Minsting. ”Jag tycker om att gå till doktorn!”.

Jotack, jag vet!

Knasiga unge!

Han har varit där några gånger, och snacka om lycklig kille….som när han för några år sedan fick blindtarmsinflammation:

Mitt i smärta och illamående log han nöjt, när jag sa att jag trodde det var blindtarminsinflammation, och att vi måste åka in till Astrid Lindgrens sjukhus. Och han njöt sej rakt igenom alla undersökningar, stick i armar och ben fingrar. Fast lite ledsen var han en stund när en nål satt lite knasigt så att en nerv kom i kläm, eller vad det var, för det gjorde så ONT (!), men däremellan:

Att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – i FOKUS. Det kanske inte är något man är van vid som lillebror, med tre äldre bröder.

Eller när vi trodde han brutit armen: ”AJ AJ AJ! DET GÖR SKITONT!” grät han och log och hoppades att den var bruten. Det var den inte. Som tur var för mej (för det är slitigt att vara mamma till ”ensombrutitarmen”. Det har jag ju provat på ett par gånger) , men tråkigt för Minsting, som säkert såg framför sej både operation och gips och hela fadderullan.

Ikväll kom han lufsande ut i vardagsrummet och såg hängig ut. Eftersom han dessutom är världens bästa illusionist hallucinationist hypokondrist vad-faan-heter-det ???:  ”en-sån-som-spelar-sjuk” så log jag bara lite överlägset lojt. Han rasade ner i soffan och suckade DJUUUUPT (en sån där suck som betyder ”fråga-mej-hur-jag-mår-för-jag-är-döende”). Eftersom jag inte sa något, utan började klia honom på ryggen istället (för det gillar han, precis som min mamma kliade mej på ryggen när jag rasade ner bredvid henne i soffan för hundra år sen…), var han tvungen att säga det själv: 

”Jag kan nästan inte svälja. Jag har jätteont i halsen!”.

”Drick vatten!” svarade jag sådär lite hurtigt.

Jag fick ingen kommentar tillbaka. Men så satte Det Dåliga Samvetet in hos mej, och jag kände att jag kanske skulle engagera mej liiite mer (han KAN ju faktiskt vara sjuk På Riktigt, även om han 100 gånger av 25…tänkte jag skriva…Dyskalkylin, igen. Nej, 97 gånger av 100 INTE är sjuk på riktigt). Så jag hämtade en liten ficklampa och bad honom gapa.

”Men HerreGud! Du är ju skitsvullen i halsen!”

Jag var tvungen att titta en gång till, och sen gå och titta mej själv i halsen för att jämföra. Och sen titta på hans hals igen. Usch, vad svullen.

Snacka om att han blev nöjd!

Minsting är sjuk.

Troligen halsfluss.

Och det är INTE synd om honom.

Han njuuuuter!

Ibland när jag sätter mej ner och skriver något, får jag en känsla av att jag skrivit det förut, och sannolikheten är ju stor förstås. Så om du som läsare känner: ”Nej inte nu igen!” så är det ju bara att klicka bort det. Jag vill skriva om det, trots känslan/intuitionen. Just idag får jag den känslan.

Det slog mej häromdagen, när jag fascinerades av en väldigt arg kvinna, att jag i hela mitt liv velat vara God och Snäll. Jag har alltid velat Väl – även när jag blivit riktigt arg och/eller besviken – så har jag någonstans längst in inte velat Göra Illa eller skada någon. När någon framfört till mej att jag sårat dem, eller menat att jag med flit skulle ha skadat någon, blir jag väldigt upprörd och förtvivlad, eftersom min grundinställning alltid är att vara snäll, rak och ärlig. Samtidigt har jag alltid försökt vara så rak som jag bara kan med vad jag själv står för och tänker.

HerreGud, det låter som om jag är någon slags Jesus-figur, och det kanske är därför det många gånger blivit så jobbigt och svårt, för det är knepigt att gå omkring och försöka vara ”rak, tydlig och ärlig kombinerat med snäll och god, och alltid vilja väl”. Ibland krockar det, och då har det varit svårt. Än mer svårt har det varit när den jag ”tampats” med själv inte haft samma grundläggande inställning, och trott att jag varit lika listig som den jag tampats med.

Jag vill så löjligt väl.

Och så slog det mej häromdagen: Till vilken nytta?! Om 70-80% av alla människor hela tiden försöker skydda sin egen rygg, och att ljuga, hitta på och manipulera då ingår i sättet att vara, samt alla dessa otäcka härskartekniker som finns, och som en del behärskar till fullo….Hur mår de jämfört med mig? Har de över huvud taget något samvete?

Jag, som verkligen försöker vara schysst, blir om och om igen utsatt för ”dom oschyssta” – dom som vräker ur sej elakheter utan en tanke på vad som händer på andra sidan, med den/dom som blir utskällda. Det är ju oerhört vanligt att bara gapa och skrika på folk som man tycker gör fel, istället för att ”be snällt”, eller ”respektfullt säga ifrån”. Speciellt barn råkar ut för detta – ständigt!

”Folk” är så snabba på att döma. Är man brottsling så tillhör man ”the bad ones”. Punkt. Inte en tanke på varför, hur, vem personen är, hur hen ska kunna ”resa sej” osv….

”Sköt dej själv och skit i andra”.

Fast vi skiter inte i andra heller. Eller; många vill att andra inte ska skita i andra. ANDRA ska bry sej om dom svaga och fattiga och utslagna, men ”inte jag”. Hur blir man svag och fattig och kriminell och drogmissbrukare? Är det ett val, tror du?

Äsch, vad jag hamnade snett nu! Det var inte det jag tänkte skriva om. Jag tänkte skriva om att jag ska försöka bli ”tom i huvet” och dum/elak.

Jag har börjat lite smått genom att inte be om ursäkt när ”folk” skriker (elakt) åt mej att ”KOPPLA HUNDARNA!!” eller andra saker som handlar om mina hundar, som är jättesnälla och inte gör en fluga förnär och inte borde störa någon – inte ens dom hundrädda. Alla år jag bad om ursäkt…det hjälpte inte! ”Dom” bara fortsatte skälla. Människorna alltså. Så jag blev tyst. Säger numera ingenting, utom den gången då jag började prata ”afrikaans” eller den gången jag gjorde ”löjliga ljud” och grimaser som svar. En gång låtsades jag vara döv….Ja, det finns många varianter, men jag ber väldigt sällan om ursäkt nuförtiden.

För jag orkar inte vara snäll. Det hjälper inte, och det är en bra början på att bli Elak.

För det är liksom Dom Elaka som ”vinner”. När jag ser mej omkring är det ofta Dom Elaka, eller ignoranta och egoistiska, som  blir chefer, och sen när alla anställda mår dåligt, har dom inget dåligt samvete alls, och tror inte att  något beror på dom, utan det beror bara på att det är fel på dom anställda. INGEN som helst självinsikt.

En SÅN vill jag vara och bli. Det verkar rätt skönt. Och högre lön får man också….

För att vara snäll lönar sej inte.

Det är jag ett levande bevis på.

….av en mix av trötthet-ont-i-magen-ont-i-ryggen och lite annat gott-och-blandat.

Han ligger i sin säng och ser faktiskt rätt döende ut. Han stönar effektfullt också: ”Ååååååååååååh! Aaaaaaaaaaah!”. När det blir tyst undrar jag om han har dött somnat. Jag tittar på honom och ser att han fortfarande andas är vaken.

”Näe, nu slutar vi med det här förhöret och så går vi och lägger oss!” säger jag, slår ihop religionsboken och säger att det är ju bra att vi kommer i säng i tid NÅGON kväll iallafall.

Då blir han klarvaken:

”Men jag vill ju spela!”

”Meh, du är ju så trött så att du är svimfärdig”, säger jag.

”Det är ju bara när du förhör mej…när jag gör läxan…för det är så trååååkigt så att jag blir så här trött.”

”Men låtsas att läxan är ett spel då”, säger jag så fiffigt.

Minsting tycker inte att det är ett dugg fiffigt. Han tycker att hela kvällen är sabbad om han inte får spela – ja, nästan hela dagen är förstörd i så fall. Han kan t o m tänka sej att säga att hela livet är förstört utan att ha fått spela alls  en kväll.

Kära nån! Det är klart att barnet måste få spela.

En hel dag utan dataspel är nästintill en ”näradödenupplevelse”, förstås.

Det fattar ju jag med.

Eller inte.

…..när vi är ute och åker bil, Minsting och jag, och Minsting plötsligt säger att han kanske ska bli stridspilot när han blir stor!

Och sen fullkomligt vräker jag ur mej haranger av ord, för att få honom att omedelbart släppa en sådan galen tanke!

”Stridspilot!? Varför då???”

”Jamen, pappa säger att det är hans drömyrke, och han tycker att jag ska bli det…”.

”VILL du verkligen skjuta ihjäl en massa människor?!? Civila? Vanliga normala människor! Vill du DÖDA??”

Han svarar att om man jobbar som stridspilot i Sverige, där det är fred, behöver man inte skjuta någon alls. ”Har pappa sagt”.

Men HerreGud! Det är ju själva Grejen! Att utbilda sej till att döda. Oavsett om det fred eller krig. Näe, jag förbjuder det! ”Bli vad du vill, men jag förbjuder dej att jobba inom Försvaret.” Punkt.

Sen förklarar jag att regler och lagar kan ändras, saker förändras. Att plötsligt ska alla svenska soldater skickas till…..tjottahejti! Man vet aldrig. Och saken är ju den att är man soldat MÅSTE man lyda. Punkt. ”Bajsa här!” ”Aj, aj, kapten!” (oj, det var visst mer båtsnack, typ). Men själva grejen med att vara soldat är ju att INTE TÄNKA SJÄLV och BARA LYDA ORDER.

Och mina söner får inte bli soldater.

Jag är ju en sån där ”värsta 70-talshippie”, som verkligen tror på fred och frihet!

Sen har vi en lång diskussion om terrorister, om Afghanistan, Syrien och andra länder där det är, eller har varit, krig. Vi pratar om vem som ska bestämma i ett land, och hur det ska beslutas, om demokrati och makt och så berättar jag lite om när jag var i Sydafrika när det var Apartheid och vad det innebar. Och så lite prat om Nelson Mandela också.

Jag kan väldigt lite om allt, men tycker desto mer, och det blir ett häftigt samtal, vilket det ofta blir med Minsting.

Sen frågar jag:

”Ska du fortfarande bli stridspilot när du blir stor?”

”Men det kostar jättemycket att bli vanlig pilot, så då är det smartare att gå utbildningen för att bli stridspilot för det kostar ingenting.”

”Vem har sagt det?”

”Storing. Men jag ska nog inte bli stridspilot när jag tänker efter…”

Pust…

….men han vågar väl inte säga annat, med tanke på min reaktion….

😉

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18224106.ab

Men! Vad är det med MÄNnen i Indien?!

Jag trodde, med min naiva tro, att vi alla föds goda, och att vi är MÄNniskor först och främst…men tydligen inte i Indien, för vad får MÄNniskor att beté sej som MONSTER – att vara sån ONDA? Att 15 MÄNniskor kan ge sej på EN enda liten människa, som råkar vara kvinna, och använda henne som en SAK – utnyttja – man efter man på en lång rad….

Det är så obegripligt!

Det är så fasansfullt!

Själv skulle jag inte velat ha överleva ett sådant övergrepp. Jag hade önskat att jag hade dött, efter att ”bara” en, eller två, såna där Onda Djävlar hade förbrukat mej….

Näe, jag finner inte ord!

Hur orkar dom – kvinnorna/människorna – i Indien?

😦

Eftersom jag har fyra söner, varav tre….. nej två….som jag är ”aktiv mamma” till f n…eller kanske bara en, förresten…. Skitsamma! Det blir iallafall en massa kläder över. Jag rensar i deras garderober med ojämna mellanrum och får alltid ihop ett par kassar med fortfarande snygga t-shirtar och tröjor som dissats av Höge Herr Vederbörande. Och att ärva av Varandra i brödersskaran går INTE nuförtiden:

-”Jag kan väl inte ha den tröja som HAN haft fattaruväl!!” får jag höra medan Den Höge Vederbörande tittar på mej som om jag skulle sagt att vi ska äta bajs till mat idag.

Jag VET att det finns människor i vårt samhälle som inte har råd att köpa nya kläder, och som skulle bli överlyckliga över en cool  collegetröja och några snygga (ej urtvättade!) t-shirts, så jag sparar kläderna i påsar, för att fundera på VAR jag ska lämna dom, eller TILL VEM.

När jag frågade sönernas pappa häromsisten vad han gjort av alla kläder som Mellan inte ville ha längre (FULL FUNKTIONSDUGLIGA och SNYGGA tröjor, byxor och t-shirtar), för plötsligt blev dom liksom ”fel” – sånt som kan hända när man är en (bortskämd?) tonåring – så svarade han att han SLÄNGT dom!

Slängt snygga funktionsdugliga kläder !? En del med såna där viktiga märken på! Slängt?!? Varför då? Det finns ju stora klädmojänger utanför vart och vartannat bostadsområde där man kan lämna kläder man inte vill ha längre, och som går till folk som behöver.

SLÄNGT?!?

Faan, jag hade lust att sparka karln, men det gjorde jag inte. Man ska inte sparkas. Jag visade inte ens min upprördhet: Jag la band på mej. Jag sa bara lugnt: ”Nästa gång du rensar ut kläder så kan du väl ge dom till mej, så kan JAG ge dom till folk som behöver?”

”Okey”, sa han, som säger att han är Miljömedveten. Eller han SA det iallafall – förritiden. Det kanske har gått över.

Nåja.

I morse gick jag förbi vårt ”Ensamkommande-flyktingbarn-boende” där det bor ett gäng tonåriga killar (för i Verkligheten ÄR det ju faktiskt bara killar som kommer ensamma till Sverige….Tjejer får ju inte ens gå utanför husknuten ensamma, i deras länder.), och så ringde jag på och lämnade in två stora kassar med killkläder till personalen som öppnade. Oj, vad glad hon blev! Och oj vad hon tackade!

”Får jag ditt namn så vi kan tacka ordentligt!” sa hon. Men jag kände inte att det behövdes, för jag blev glad av att hon blev glad, och det kändes bra i hela mej att veta att kläderna kommer att komma till användning och kommer att göra ett gäng – eller iallafall några stycken, eller Någon kille – glada! DET känns som tack nog.

Så kära Alla Mina Medmänniskor:

Gör en God Gärning idag! Det känns jättebra. Inuti.

Den soffan som du inte längre vill ha; släng inte den, utan annonsera ut att du gärna skänker bort den till någon som inte har en soffa, och kör gärna hem den till dom, för dom kanske inte har bil….

Det där köksbordet som bara står och samlar damm i förrådet: Ge det till en familj som sitter och äter på golvet! Dom skulle bli jätteglada! Sätt upp lappar om det, eller annonsera på blocket.

Kläderna, som barnen vuxit ur; Lägg dom i den där containern för uppsamlade kläder, eller skänk dom till någon ensamstående mamma som kämpar med sin ekonomi.

Vi kan göra mer än vi tror. Ofta är vi bara lite lata och korttänka.

Goda gärningar är ju också att säga något snällt till någon – vemsomhelst! ”Snygg jacka!” kan man säga, eller bara LE åt någon. Visserligen kan dom tro att man är en galning, men det får man ta då. För NÄR det spritter till i Någon Annan pga Ditt Beteende så känns det så jättebra.

PLUS att Goda Gärningar smittar.

🙂

Min grundläggande Naivitet kommer en vacker dag att fullkomligt golva mej. Men jag kan inte något annat. Så är det. Antingen är jag JAG med den naivitet jag är född med, ELLER så går jag och lägger mej och kliver aldrig mer upp. Jag KAN INTE vara som ”folk är mest”….men ibland önskar jag att jag var det.

Jag önskar ibland att jag var mer Misstänksam, Ifrågasättande – att jag oftare utgick från att folk luras och hittar på ,och att jag misstänksamt avvaktande Nästa drag, istället för att som nu Hoppa in i, eller utgå ifrån att det som dom sa, och gjorde, var Sant.

Ändå är jag den av ALLA människor jag träffat i mitt liv, som menar att ”ALLA människor ljuger”, och ”Det finns ingen Sanning”. För alla småljuger lite hit och dit om allt och inget nästan jämt. Det GÅR INTE att alltid säga Sanningen. Då blir man asocial. Eller osocial. BARN kan säga sanningar, som ”inte passar”, men det är ändock Sanningar – sånt som dom känner och tycker, rakt ut.

Vuxna säger inte Sanningen. Och ändå håller vuxna på att tjata på sina barn att ”Alltid Tala Sanning”. Men va faan; Det går ju inte! Fatta det! ALLA småljuger lite jämt. Punkt, liksom.

Och trots att jag påstår ovanstående, och inkluderar mej själv (givetvis) i denna ”sanning”, så blir jag om och om igen förvirrad, irriterad, upprörd, ledsen, besviken på att människor medvetet, eller omedvetet (?), ljuger om viktiga saker, bara för att ”hämnas” eller ”ge igen” eller ”jag-ska-minsann-visa-dom”…..

….och så sitter man där och ska Kämpa för Det Goda! UTAN hämndbegär. Och blir helt….förvirrad, förtvivlad, upprörd, ledsen, besviken, arg….men det enda man/jag kan göra är att ”bita mej i läppen” eller i tungan eller kinden, och svälja förtreten eller ilskan eller vad det nu är som väller upp.

Ibland tänker jag att jag är helt utan förmågan att ”finna mej i” saker, och jag tänker ”SER dom inte??” eller ”FÖRSTÅR dom inte??” eller ”Varför har dom INGEN FÖRMÅGA ALLS att gå i Dom Andras skor?? Varför handlar det just nu bara om HÄMND (troligen) eller att VISA MAKT?” I slutänden blir vi ju alla Förlorare, när ”vi” inte har förmågan att släppa Prestigen, och bara försöker hålla kvar någon slags Maktbevis.

Jag kanske helt enkelt inte klarar maktspel.

Jag är så ”simpel” så att jag helt enkelt vill ha raka puckar i olika sammanhang.

”Hon ska minsann inte få tro….” eller ”Dom ska inte komma här och tro att….” osv.

Men HerreGud, hur gamla är ni, liksom??

Eller är det för att jag är terapeut, som gör att jag har en Unik Förmåga att SE och FÖRSTÅ saker som andra inte ser och förstår?

Jag kan inte göra så mycket åt saker ibland, för jag har inga MAKTMEDEL. Jag bestämmer inte. Jag skulle ibland vilja vara chefen, men jag skulle då behöva assistenter, eller vice-chefer som är bättre på det här ”spelet” och som är mer misstänksamma än jag, och som kan ljuga bättre (utan att förstå det själva, för vad jag förstår är det lättare att ljuga om man tror att man talar sanning….), som hjälp…..

Att vara chef verkar heller inte vara speciellt kul, för då ska alla som är ”under en” tycka och tänka om en, och så ska man ta en massa skit som egentligen hör hemma någon annanstans. Visserligen tar jag en massa skit ändå, men den är inte min.

Människor har helt enkelt inte förmågan att se sin egen del/sin roll i olika sammanhang, spel och vid konflikter. Eller?

För när vi sitter där och Han säger att ”Johooodå, det går!”, så ramlar jag nästan av stolen: ”GÅR det?? Det gick ju inte förra månaden!?! Jag trodde det var kört för alltid.”

Hade jag vetat att deras ”STOPP!” bara var ett spel för galleriet så hade jag kanske kämpat mer, men å andra sidan hade DOM makten på sin sida, och när man inte VET hur det förhåller sej, utan bara spelar ut sina kort rakt och tydligt, så åker man ju dit. Fast det var ju inte mej det drabbade. Men skitsamma! INGEN ska behöva drabbas av maktspel och hämnd. Och min roll är ju faktiskt att slåss för Dom Svaga. Den rollen sitter så ingjuten i ryggmärgen så jag vet inte vad.

Fast jag har å andra sidan svårt att slåss för MEJ SJÄLV. När JAG är svag. Då finns det ingen. Inte ens jag själv.

Men att slåss för ANDRA är jag en jävel på, även om det har mattats av något med åren….för det är jobbigt att vara den som STÅR UPP, om och om igen, med allt det innebär av att vara ”jobbig”, eller inte få dom fördelar (på arbetsplatsen) som ”dom fega och lydiga” får.

Å andra sidan skulle jag kanske också välja att höja ”dom fega och lydiga” om jag var chef….för dom som är som jag, blir kanske jobbiga i längden. Såna som SLÅSS för Rättigheterna. Och som inte står ut med Spel och allt som sker ”bakom kulisserna”. Såna som Kliver Fram och säger Sanningen (som alltså egentligen knappt finns…).

Pust!

NU skrev jag verkligen av mej.

Blev det något vettigt och blev det begripligt?

JAG vet iallafall vad jag menade.

Det får räcka så.

Såja.

In med alla julsaker i garderoben. Stänga dörren fort, och en upp med en lapp: ”Öppnas inte förrän 1 december 2014”.

Jag bestämde mej för att inte böka ner alla saker i källaren igen. Det är ju sånt jävla slit – både att böka ner allt och sen med att få upp allting därifrån varje gång.

I november varje år tänker jag att ”i år ska jag vara ute i GOD TID med att sätta upp alla julsaker!”….och så kommer Motståndet (mot att gå ner i källaren) och Tiden ivägen. Varje år.

Men detta år kommer det att gå! Allt ligger i garderoben. Det är bara att öppna, så rasar allt ut. Klart!

Tiden går ju så fort, så julen 2014 är snart här! Dags att börja förbereda….

Stackars barn har inte fått uppleva en Första Advent på Rätt Sätt på flera ååååår. Jag får sätta in mer pengar på ”Terapikontot” till dom, helt enkelt. Det blir inte ”10 gånger” – det blir säkert uppåt 1 åååår för var och en utav dom. Näe, inte Äldste Sonen. För honom är det redan kört. Fast han fick ”dubbelt upp” i många år istället. Hoppas han har det i ryggraden, för minns gör dom ju inte, har jag insett:

”Minns ni när vi tände adventsljusen tillsammans när ni var små, och hur mysigt det var att bygga pepparkaksborg och ställa ut alla små figurer?” *ler stolt*

”Nääääääää?!”

”Minns ni när vi hade påskris varje påsk med små prickiga ägg på, och när ni fick leta efter era påskägg i trädgården?” *njuter av minnet*

”Näääää?!”

”Minns ni när jag la en kärleksgåva på tallriken när det var Alla Hjärtans Dag förritiden?” *stolt*

”Näääää?!”

”Nämen, va faaan! Vad är Meningen med att göra sej till hit och dit när ni inte minns något!?! Minns ni att jag sjöng för er varje kväll när ni skulle somna? Jag sjöng mej nästan hes, och ni sa: ”En till! En till!”

”Näääää?!”

”Äh, skit på er!”

Hon har huvudet mer UNDER snön än ovanför när vi är ute och går. Eller ”går” är väl inte rätt ord direkt för henne, utan mer ruuuuuuuuuuuuuuuusar och skuttar och snor runt och sprätter!

Vi kommer till en kulle, och Fiona tvärnitar och säger: ”VOFF!” uppmanande. Jag tror hon säger till Milton att han ska leka med henne. Då hör vi ett:

”Voff!”

…tillbaka. Det ekar! Just där ekar det. Men det vet ju inte Fiona:

”VOFF??” säger hon.

”voff??”   

…svarar ekot, men Fiona tror säkert att hon startat ett samtal med En-som-är-likadan:

”VOFF!!”

”voff!!”

”VOV-VOV!”

”VOV-VOV!”

Wohooooo! Skitkul! Fiona snor runt – upp för kullen, ner för kullen, tvärnitar, lägger sej ner, sätter sej och:

”VOV!!”

”VOV!!”

Wohoooo! Snööööö-attaaaaaaaaaaaaack! Tvärnit. Ligga:

”VOV-VOV!!”

”VOV-VOV!!”

Milton står still och tittar rätt ut i Tomma Intet. Det är han bra på. Han ser helt nollställd ut. Det brukar han göra när Fiona får tokspel eller när jag står och pratar med någon. Han ställer in sig på ”Mode Zero” liksom.

Fiona har jättekul. Jag njuuuuter. Det är så njutningsfullt att se sin hund få tokspel och vara överlycklig.

Sen vandrar vi vidare.

Mot nya mål.