Kategoriarkiv: Uncategorized

 

Jag funderar.

Speciellt bra funderar jag när jag promenerar i skogen, med hundarna. Jag löser bland annat Världsproblemen.

Idag funderade jag dock på Romantik. Romantiska scener, kontra hur det Verkligen känns.

Ett par ligger och kramas och kysser varandra i strandkanten. Vågorna slår fint över paret, solen skiner och vad man förstår så älskar paret när kameran (ja, för man har ju en kamera i närheten, fast ingen är ju egentligen bakom kameran, för paret är ju ensamma där….Näe, jag vet inte hur det går ihop…) zooooomar ut.

Men hur känns det att ligga där EGENTLIGEN? Tänker jag. Saltvatten i munnen. Uäck! *hostar* Saltvatten i ögonen. *sviiiider*. Hans tunga i min mun känns inte så mysigt när saltvattnet gör att allt bara smakar…salt! Och så kommer det in sand också. Med vågorna som slår in.  Salt och sand i munnen. *knaster*  Och ögonen. *sviiiiider* Uäck. Jag kräks nästan bara av att tänka på det. Vågorna slår över ”oss” så att vi måste hålla varsin hand mot sanden/marken för att hålla oss kvar, och inte börja rulla runt, runt, med vågorna. *håller eeeemot*

Sen ska ”vi” älska också. Oj oj oj. Sanden gnids emot huden. Sanden och saltet. Han får salt på k*ken, och den ska sen in i….Näe! Sand i stjärten också! Aj aj aj! Obehagligt. Det skaver och svider i ögonen, näsan, munnen, under armarna, i armvecken, fi**an, stjärten….Finns det NÅGONSTANS det inte svider, skaver och gör ont?!?

Näe, fy faan för romantik på sandstränder!

 

 

 

 

 

 

 

 

Erkänner

Guilty.

Jag tittar på ”Bachelerote… ”  Bachelor/#Bachelorette” och tycker det är underhållande.

Jag tittade på ”#Big Brother” (för hundra år sedan) och tyckte det var underhållande.

Jag har tittat på ”#Paradise Hotel”, och tyckte först det var rätt underhållande (första omgången iallafall), men nu är det bara fylla och sex, så det är inte kul längre. Men jag har iallafall försökt, och bildat mej en uppfattning.

Jag har tittat på ”#Judge Judy”, och tyckte först det var underhållande, men nu tycker jag mest att Judge Judy kränker de anklagade, men jag har iallafall bildat mej en uppfattning.

Jag har tittar på #dr Phil, och tycker ibland att han är lysande, ibland fläckvis lysande, men ibland bara korkad, men oavsett vad, tittar jag på det när jag kan.

Jag har tittat på ”#Spårlöst” (både svenska versionen, engelska och australienska) och grät varje gång dom återförenades i början, men nu har jag blivit härdad och gråter bara ibland.

 

Jag tycker om verkligheten, riktiga människor och det sociala spelet, även om det konstras till, ändras på och fylls med alkohol. Det är spännande!

Jag tittar inte alltid och inte varje dag, men jag gör det. Ibland. Och blir underhållen.

Till skillnad från ”alla andra” som ”aldrig skulle titta på sån skit”.

Jag tror faktiskt att  jag är ensam om att se/att ha sett alla dessa program, precis som jag var rätt ensam i många år om att gilla ABBA och titta på Schlagerfestivalen, men det gör inget.

I am me! And me is like that.

Courious, just crazy, intelligensbefriad…

….eller nåt.

 

Vi har hög musik på och jag diggar som värsta coola tjejen! Wohoooo! Jag känner verkligen hur coolt och läckert jag dansar; Yeah! Yeah! Jag studsar runt och viftar med armarna och vickar på min läckra rumpa.

Så råkar jag få syn på en halvfet urtöntig tant i spegeln. Eeeeh, va?!? Det kan inte vara sant?! Jag gör några av mina coola rörelser i spegeln, och va faan: Det ser ju inte alls coolt ut! Det ser ut som en fet kärring som FÖRSÖKER vara cool.

Grejen är ju att jag försöker inte – jag ÄR cool! Jag känner ju det i hela kroppen. Jag ser INTE lika larvig ut som min mamma och pappa gjorde när dom försökte vara coola och läckra när jag var ung, dansade runt och bara var pinsamma. Jag skulle aldrig bli så pinsam och töntig. Jag lovade mej själv det!

Jag tittar på Minsting som står och tittar på mej och lyssnar på mitt svärande åt spegeln:

 

 

”Men vafaan! Jag ÄR cool! Jag känner ju det i hela kroppen!” fräser jag och gör värsta coola grejen med armarna, känner coolheten och tittar i spegeln; ”MEH!?! Det KAN INTE vara jag?!”

Minsting suckar:

”Det ÄR du och du ser SKITTÖNTIG ut! Inte ett dugg cool!”

Jävla spegel! Jag tror jag ska ställa in den i min walk in closet.

Tillsammans med Minsting.

Med en stor filt över.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fattig riddare.

För första gången på typ 50 år (!) har jag ätit fattiga riddare idag.

Wohoooo!

Dom var lika goda som jag mindes.

Mamma gjorde såna när vi bodde i Örnsköldsvik.  Hon använde vetebröd, minns jag. Ja, ibland minns man verkligen konstiga saker, men jag minns att jag tyckte att det var såååååå gott (!) och att namnet på maten var så konstigt och roligt. Jag undrade om fattiga riddare brukade äta såna ”förretiden”, men jag minns inte vad mamma svarade.

Idag kom Minsting och sa att han ville göra Fattiga Riddare. ”Ja, gör det du!” sa jag. Han tog min lap top (med receptet) och ställde på skärbrädan i köket, och sedan kom han ut i vardagsrummet då och då och frågade:

– Är det här mjöl? (ja, det är sant!)

– Vad betyder tsk?

– Vad betyder krm?

– Är det här en halv deciliter?

 

 

 

 

 

 

 

 

– Har vi smör?

– Hur ser gyllenbrunt ut?

– Vad ska jag vända dom med?

– Har vi socker och kanel?

Efter alla dessa frågor serverades jag två fattiga riddare med kanel och socker, och åååååh, vad gott det var!

”SWOOOSCH!” åkte jag 50 år tillbaka i tiden, till Örnsköldsvik.

Häftigt!

Dom Fattiga riddarna blev värsta Tidsresan!

 

 

Jag har en känsla av att jag skrivit om det här förut, men du som krääääks av att jag återupprepar mej, kan väl bara strunta i att läsa det här då?

I augusti 1983 blev jag mamma för första gången. Att vara mamma innebär att alltid finnas till hands, älska någon så ändainihelvete – alternativt ”to the moon and back”, fixa mat X antal gånger om dagen och så alla andra saker som man måste göra (uppfostra, lägga bla bla bla bla bla bla och etc osv mm).

Att dessutom vara ensamstående mamma, som jag var till Äldste Sonen i 10 år, och då verkligen ENSAMstående – eftersom pappan bara dök upp som gubben i lådan då och då, de första 7-8 åren –  innebar då att jag gjorde allt. ALLT ansvar vilade på mina små axlar.

När jag träffade dom tre övriga sönernas pappa, lättade trycket på axlarna så mycket att jag blev chockad över hur tungt det känts innan (!). Att vara två är inte dubbelt så lätt – det är hundra gånger så lätt!

Att få barn med stooora hopp emellan, innebär att man är Aktiv Förälder lääääääääääääääänge! Det är väl därför jag känner att jag ser fram emot att även Minsting ska bli 18 år, så jag slipper det där tjatet om att ”VAKNA!” och ”GÅ TILL SKOLAN!” och ”DUSCHA!” och ”KLÄ PÅ DEJ!” och sånt.

Då säger vissa föräldrar att ”Dom är inte vuxna för att dom är 18 år och dessutom tjatar jag mer än någonsin nu”. Då säger jag: ”Det är du det. Mitt tjat upphör vid 18 års ålder.” Därifrån är min inställning att sönerna får ta eget ansvar och får styra sina liv själva. Så var det för mej, och så har det varit för mina barn.

 

Jag har liksom ”tjatat färdigt” då, och dessutom har jag lagat mat varje dag, färdigt.

Många föräldrar fasar inför att deras barn ska flytta hemifrån, men då har dom kanske haft barn ”den normala tiden”, dvs ca 20  år, eller nåt. Men jag kommer att ha varit Aktiv Mamma i cirka 35 år när Minsting är flygfärdig!

Jag kommer att sparka ut ungen! Med huvet före! Stackarn!

 

 

 

Men jag kommer att pussa honom på rumpan innan den flyger ut, och sen kommer jag att ropa: ”Kom snart tillbaka!” (och kanske lägga till ”Men bosätt dej inte här då!”).

Om jag orkade skulle jag träna sönerna (dom två kvarvarande) att laga all mat, fixa i köket, städa osv utan knot. Jag vet bara inte hur man gör!

Under pistolhot, skulle jag kunna tänka mej, men dom skulle aldrig tro på att pistolen är riktig. Och OM dom skulle förstå att pistolen är riktig, skulle dom inte tro att den var laddad. Och OM dom skulle förstå att pistolen var laddad, skulle dom inte tro att jag skulle skjuta.

För det skulle jag inte.

Förstås.

Jag älskar dom juh!

Till Månen och tillbaka! Nej, runt hela jorden faktiskt, fast det kanske är kortare….? Tar tillbaka.

Nej, till sooooolen! Fast då bränner man sej juh!

Puh!

Jag älskar mina söner. No matter what!

Liksom.

 

 

Fast ibland är jag rätt slut…..

Det var bara det jag ville säga.

 

….och går. Oj, vad jag går!

Egentligen borde jag väl ha en sån där stegräknare, för då hade jag kunnat vara stolt över att ha gått runt hela jorden, bara i Åkersberga!

I ”Mannen som pratar med hundar” säger hundägarna att dom går ”ungefär en promenad i veckan” med sina hundar….Oj oj oj! Jag går fyra promenader om dagen med mina. En lång, två halvlånga och en kort kissrunda. Däremellan går jag till affären och tillbaka en gång om dagen, och till jobbet och tillbaka, och om jag går hem på lunchen för att gå ut med hundarna går jag även hem och tillbaka ytterligare två gånger den dagen. Oj vad jag går!

Det händer att ”någon” säger ”Motionerar du inte?” eller ”Du borde börja gymma!” eller ”Du borde börja röra på dej!”.

Men hallååååååååååå!!!!

Jag går och går och går och går och går och går!

I fotriktiga skor.

Bilen är såld och cykeln är trasig.

Så oj, vad jag går.

Ibland känns det så himla segt, däremellan är det bara skönt.

Jag är nog beroende.

Av gåendet.

Och oj, vad jag går!

 

Jag kliver in i min Walking Closet  (ha ha ha; Vandrande garderob! Hur kunde jag tro att det hette så?!?) walk in closet och tittar mej omkring: ”Usch!” är min sammanfattning.

”Kasta! Kasta! Kasta! Kasta! Kasta” tänker jag när jag bläddrar bland blusarna.

Jag skulle gladeligen kasta ALLT jag har och börja om/starta nytt/köpa nytt!

Helst idag!

Fi faan vad jag är trött på mina kläder!

Och varför köpte jag ”den blusen”? Och den? Och den? Och den?

Fy och usch!

JAG HAR INGENTING ATT HA PÅ MEJ!

Jag kommer ut ur garderoben – naken!

Och nej, ni vill inte se mej naken.

Lovar.

Det får bli en filt.

Typ. 

😉

Igår var hela gänget hemma hos oss; Äldste Sonen, Storing, Mellan och Minsting. Me like! Det är sååå kul att diskutera allt från himmel till jord med dom. Och vi har precis samma humor också. Så det blir både roligt och djupt och galet och tokigt. Vi är en härlig samling. Tycker jag.

Vi pratade om att Ge, om att Vara God och varför man är det. Vi kunde konstatera att man  mår bra av att ge – av att vara God. Alltså är man egoistisk om man är väldigt god. Florence Nightengale måste alltså ha varit en superegoist, som bara gav och hjälpte och gav utan egen vinning. Vinningen var att Må Bra inuti.

Att hjälpa någon så att den kan växa, må bättre, köpa mat, bli frisk, sluta fred eller vad det nu kan vara, gör att den som hjälper mår riktigt bra. Man får faktiskt en Kick av att hjälpa. Nästan som en drogberusning faktiskt.

Alltså är det egoistiskt med godhet.

Var mer egoistiska!

 

Att väcka Minsting, och få iväg honom till skolan är….Mission Almost Impossible, och jag får både hjärnblödning och hjärtinfarkt samtidigt – varje morgon!

Jag tror inte det är nyttigt.

– Vakna nu! säger jag när jag går in till honom kl. 6.30.

– Mmmmm….svarar han

– Vill du ha the och mackor? frågar jag (för att få hans hjärna att vakna och tvinga honom att svara)

– Mmmmm….svarar han

-Vakna nu då! säger jag igen och går ut ur rummet.

Jag går in i köket och börjar göra iordning frukosten. Ropar då och då:

-Är du vaken?

– Mmmmmm……

Jag går in med frukosten till Minsting. Han sover djupt:

– Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz!

– Meh! Vakna NU! ropar jag. VAKNA!! Sätt dej upp!

Minsting rör på sej. Lååångsamt sätter han sej, men sitter som en ostkrok.

– Kom igen! Det finns frukost nu! Klä på dej!

– Mmmmmm….

Jag går och äter frukost, och ropar då och då:

– Är du vaken? Vakna!!

Jag går in i Minstings rum igen. Han sitter dubbelvikt och sooooover:

– Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz………….

– Meh! VAKNA! KLÄ PÅ DEJ!!

– Okey….sluddrar han sömnigt.

Jag står och stirrar på honom och säger flera gånger att han ska VAKNA, KLÄ SEJ, KOM IGEN!!!

Men jag måste också ta tag i mitt eget; fixa till mej själv och gå ut med hundarna.

– Nu får du klä dej och äta frukost, så går jag ut med hundarna under tiden!! säger jag.

– Okey! svarar Minsting.

*går ut med hundarna*

När jag kommer in ligger Minsting och….soooooover!!!

– Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz………..

– VAAAKNAAAAA NU DÅÅÅÅÅ!!! Jag har varit ute med hundarna redan och nu MÅSTE DU VAKNA!!!!

– Okey….

Stressen kryyyyper i mej. Jag har inte tiiiid att BARA tjata på honom, vakta honom och hålla på!

– Jag har inte tiiiid att bara tjata på dej!!! GÅ UPP NUUUUU!!!

– Okey….

Han sitter upp, rör på sej, tittar på kläderna….

– KLÄ PÅ DEJ!!!!!

– Okey….

Efter en stund tittar jag in i rummet igen. Minsting har klätt på sej och sitter och äter frukost. Wohooooooo!

Efter ytterligare en stund tittar jag in i rummet igen. Minsting sitter och stirrar rakt fram. Frukosten är slut men han har liksom ”fastnat”…..

– GÅ OCH BORSTA TÄNDERNA! NU!

– Okey….

Minsting går in i badrummet. Fastnar. På toaletten.

– ÄR DU INTE FÄRDIG SNART?!? ropar jag genom dörren.

– Okey….

Klockan tickar.

Och tickar.

Stannar aldrig.

Jävla klocka!

Jävla tid!

Minsting kommer ut ur badrummet.

– Borstade du tänderna?

– Typ…..

Jag SER på honom att han ljuger.

– Nej, det  gjorde du inte! Gå och borsta tänderna!

Minsting går i badrummet och boooorstar täääänderna låååångsamt….

*stress*

Minsting lufsar ut ur badrummet in i sitt rum och sätter sej på sängen.

….tick tack tick tack tick tack tick tack…

– Vad gööööör du?

– Okey….

– Nej, VAD GÖR DU??

– Eeeeh, va?!

– Vad gör du??

 

 

– Eeeeh, jag trooor jag har gympa idag….

Klockan går.

– Meh! Ååååh! Jag frågade dej ju igår!! Var är dina gympakläder då??

– Vetne…

– VET du inte?!?

– Näe, jag hade dom här typ nyss…eller igår…eller nåt….

*letar*

*letar*

*letar*

Gissa om hjärtsnörpen är långt borta?!

Ingen gympapåse. Den är troligen hos pappan.

Fixar annat: Hittar gamla gympabyxor, tar en t-shirt, lånar gympaskor av Mellan (fast utan att fråga: Säg inget till honom!!!!). Mellan har redan gått till skolan. Of course! Klockan är MYCKET!!!

– Gå nu!!

– Okey….

Minsting lufsar ut i hallen, sätter på sej jacka….

……går in i vardagsrummet, lägger sej i soffan och gullar med Milton (!).

– Meh! Klä på dej nu! Du har inte tid med det där!!! fräser jag.

– Okey….

Minsting lufsar ut i hallen, sätter på sej en sko…..

– Var e den andra skon?

*letar*

Den ligger i Fionas korg. Hel. Puh!

Minsting sätter på sej den andra skon, lägger sej i soffan och gullar med Fiona.

– Meh, Minsting!! Du har bråttom!! Jag får hjärtsnörp och hjärnblödning! Du måste gåååå nuuuuu!

– Okey….

Minsting lufsar ut i hallen.

– Var e gympapåsen?

– I ditt rum antagligen. Jag hämtar den!

Jag vill INTE att han ska röra sej från hallen igen!

När jag hämtat gympapåsen är Minsting inte i hallen längre. VAR ÄR H AN??

 Han ligger i soffan och gullar med Fiona!!!

– KOM IGEN NURÅ!!!! skriker jag.

– Okey…säger Minsting och reser sej lååååååååååångsamt….. och lufsar ut i hallen.

– Var e mina vantar??

*tittar på hatthyllan*

Dom ligger överst. Helt synliga.

– Där! säger jag och tar ner dom till Minsting som har ögonen i hatthyllehöjd. Förståååår inte att han inte såg dom!

– GÅÅÅÅ NUUUUU! säger jag vänligt och leeeer.

Till slut går han, och jag är HELT SLUT!

 

 

 

 

                                                                                                                        

 

Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak

och de kloka så fulla av tvivel