Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Jag känner doften i trapphuset: Rakvatten. ”Jaha, nu kommer HON ikväll.” Jag suckar. Då blir det en orolig kväll för mej.

Först spelas det musik där inne. Alltid musikallåtar på hög volym. Ibland sjunger Hon med. Jättevackert. Jätteduktig.

Sen kommer det: Han vrålar något. Ilsket. Sen en dunk. Kanske ett ”krasch”. Tystnad. Han skriker nåt igen. Tystnad. Sen fortsätter det så 1-2 timmar tills hon ”kastas ut”. Eller KNUFFAS ut. Jag har sett det själv genom titthålet i dörren (när jag ville se vem som slår vem).

Genom titthålet har jag sett att HON verkar galen, och att HAN försöker värja sej.

Denna procedur går dom igenom varje gång dom träffas. Ibland träffas dom med lite längre mellanrum, ibland kortare.

Vad bråkar dom om? Varför fortsätter dom träffas?

Det är otroligt konstigt och otroooooligt irriterande och jobbigt. Och det knyter sej i magen av rakvattendoften…. för när jag känner doften i trapphuset vet jag hur kvällen och natten kommer att bli….

Jag tror jag ska skaffa hörlurar (nej, har inga) och använda dom BARA dom kvällar det doftar rakvatten i trapphuset…..

Jag blir så trött på mej själv…..

….när jag bokar tåg fel dag/datum. Fast det vet jag inte förrän jag kliver på tåget och konduktören pekar på datumet och säger att jag faktiskt bokade till IGÅR, och det är därför någon sitter på ”min plats”……  😦

Jag blir så trött på mej själv….

….när jag kliver på Roslagsbanan (som jag gör varje vardag) och åker med den, sitter och spelar spel på iPaden och hör att dom säger hållplatsnamn jag inte hört förut, och fast jag åkt fel förut reagerar jag inte direkt, utan låter tåget gå två stationer till och DÅ tänds ljuset i hjärnan: FEL TÅG! Igen!

Jag blir så trött på mej själv….

…..när jag åker tillbaka med nästa tåg och kliver av en station för tidigt och därför får vänta 25 minuter på att nästa tåg ska komma.

Jag blir så trött på mej själv….

…. när jag föreslår ett möte med en lärare (för en av tjejerna i tjejgruppen) en dag då min kollega (som också ska vara med) jobbar med Andra Saker och jag VET det, men det går så fort i min hjärna så att jag har bokat innan polletten faller ner och säger STOPP, och kollegan blir ”lite irriterad”…. Jag blir ÄN MER irriterad – på mej själv!

Jag blir så trött på mej själv….

….när jag blir super-osäker på mej själv och allt jag är, och när negativa tankar maler inuti och jag tycker själv att jag inte duger och alla andra är ”mycket-bättre-och-kan-allt-bättre-och-är-smartare-och-snyggare-och-coolare-och-åker/bokar-aldrig-fel-tåg-och-känner-sej-aldrig-osäkra-i-livet-och-kan-laga-god-och-cool-mat-och-är-sexiga-och….coola”. Och när jag känner mej som en bortkommen 13 åring, fast jag är något äldre och ”BORDE……” det ena och det andra.

Summa: Ibland är jag JÄVLIGT trött på mej själv.

Kan man liksom få byta en dag eller två? Pausa liksom? Vara Någon Annan bara några timmar?

Eller bara söva ner sej ett tag…. Tills Knaset/Det Negativa går över.

Liksom.

Jag har plättlätt för att uttrycka mej i skrift. Det är som om orden bildas på skärmen innan jag hinner tänka. Det känns såååå skönt att skriva – som om jag får utlopp för mitt inre. När jag inte skrivit på ett tag känner jag mej instängd och överfull. 

På jobbet behöver jag ibland hjälpa människor att överklaga olika saker. Det är Socialtjänsten vars beslut ska överklagas eller bara klagas på, eller någon Länsrätt där ett beslut ska överklagas, eller så ska något anmälas till någon nämnd eller instans. Det är brev som ska skrivas till läkare eller bostadsföretag. You name it!

När jag förstår att någon familj jag träffar behöver ovanstående hjälp så blir jag glad. ”Yes, I can!” och så slänger jag ihop ett brev eller en överklagan på några minuter. Med vänsterhanden. Nä nu skryter jag visst. Jag skriver absolut inte med vänsterhanden bara. Men det är rätt lätt för mej att ”få till det”.

När jag ser hur andra anstränger sej, pratar Formuleringar och fixar och trixar och har MÖTEN tillsammans där dom försöker komma på vad dom ska skriva och hur dom ska skriva, så blir jag alldeles Förundrad: ”Det är ju bara att…..”.

För MEJ är det ”…bara att”. Och jag vill helst göra det själv, utan någon som försöker få ihop formuleringar. Såna möten hindrar mej i mitt flöde.

Häromveckan träffade jag och en kollega en kvinna som blir illa behandlad av Socialtjänsten. Jag förstår verkligen inte varför hon hamnat i detta ”krig” med Soc. Visserligen ”krigar” inte hon, för hon ORKAR inte, men dom skickar bomber och granater ifrågasättande brev till henne hela tiden. Vi träffade helt enkelt en ”våt fläck”. Helt slut, deprimerad, sönderstressad, sliten, förtvivlad.

Hon la upp en HÖG med papper/brev från Socialtjänsten, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och läkare. Vi sorterade och försökte fundera ut vad som skulle göras och NÄR. Hon var alldeles för trött och slutkörd för att orka själv.

När vi till slut fått ordning på allt och förstod vad som skulle göras och när, var det dags att överklaga, skriva brev och ifrågasätta hit och dit.

”Jag gör det!” sa jag och gick in i ”mitt” rum (som jag delar med tre andra). En timme senare hade jag skrivit ett brev, en överklagan och en anmälan. Jag la det på min kollegas bord för att hon skulle tycka till och skriva under.

Hon kom in till mej och skakade på huvudet och sa: ”Du är som en ROBOT, eller en MASKIN som spottar ur dej brev och överklaganden sååå snabbt! Och som du skriver! Och uttrycker dej! Herregud! Får jag visa dom för XX?! Jag sa till henne att jag är alldeles imponerad och hon ville se.”

”Åh, TACK!” sa jag och blev glad.

Men ärligt talat är det SKITENKELT för mej att producera dessa brev och grejer och I like it! Det är kul!

”Jag skulle vilja titta in vad som händer där inne i ditt huvud”, sa min kollega sen. ”Hur det liksom snurrar runt där inne….. Jag fattar inte att du MINNS allt som du skrev om NN?? Har hon sagt allt det där??”

”Ja, jag minns inte folks namn, men fanimej att jag minns ALLT ANNAT dom berättar. Jag fattar inte själv hur det får plats i hjärnan, men så är det”, svarade jag.

Ibland har jag själv blivit förundrad över att jag minns hur ”Annas moster hade ihop det med hennes kusin och hur farbrorn åkte till Italien och sålde skor till fattiga”, eller vad det är som poppar upp i huvudet när jag får en ledtråd. För nuförtiden behöver jag ledtrådar. DET behövde jag inte förut. Då poppade det upp ändå när jag såg folk.

Men namn är jag helt hopplös på att komma ihåg.

Och så har jag inget lokalsinne.

Som en ett underbart filmklipp sitter kvällens avslut i mitt huvud, och spelas upp igen och igen, och jag finner mej själv sitta i tunnelbanan och le av lycka över att få dela och uppleva dessa ögonblick med dom härliga tjejerna.

Vi  hade en rätt vanlig kväll med tjejerna igår. Dom droppade in en efter en under eftermiddagen, kramade om oss och varandra och frågade ”Hurmåru?”. Som vanligt.

Dom satte på musik, dansade lite när dom kände för det (dom som vågar), vi spelade lite kort, snackade och sen kom läxhjälparna: Två volontärer. Tjejerna hade skrivit upp sej på läxhjälpslistan och fick hjälp i tur och ordning. Som vanligt.

Vi lagade mat och åt en härlig middag ihop, och jag förundrades över vilka mängder dessa småskruttor kan äta. Som vanligt.

Så hade kvällen gått, och det var dags för att stänga och låsa, och tjejerna stod i hallen och väntade in varandra när dom satte på sej skorna. En började sjunga en sång som går typ: ”Åk hem!…..”. Av vad jag förstår är det nåt klipp på nätet där det är en sån sång/rapp med hänvisning till vad SD tycker. Alla tjejer i hallen hakade på och sjöng glatt: ”Åk hem!….”, i stämmor och med ”doa-doa-kör”.

Där och då bildas filmklippet i mitt huvud: 7-8 tonårstjejer från världens alla hörn (ja, även s k helsvenska) står och sjunger tillsammans en sång som ska vara EMOT dom, och dom gör det men sån styrka och glädje att det blir som en käftsmäll mot alla rasister. Jag önskar dom kunde se…

Det är Sally från Eritrea, Habib från Kongo, Zarah från Afghanistan, Georgia från Georgien, Nasra från Bangladesh, Malin från Sverige, Maha från Turkiet, Aisha från Mongoliet, Isa från Italien och Matilda från Sverige – två med sjalar, resten utan – som tillsammans bildar glädje, omtanke, styrka och Världsfred i hallen på mitt jobb, Unga Station.

En del har bott i Sverige hela livet, andra några år – några kom nyligen. En del pratar flytande svenska, andra kämpar på med sitt nya språk….

En del vet att dom får stanna här för alltid, andra lever i ett ”vet-ingenting-om-framtiden”, eller nuet.

Någon har upplevt misshandel, andra har genomlevt otäcka färder över höga berg och mörka hav, våldtäkter och övergrepp….

….en del har ingenstans att bo och flyttar runt, andra bor med hela sin familj i ett rum och några bor med hela eller delar av sin familj i en vanlig lägenhet.

Men idag står dom alla här i vår hall och sjunger ”ÅK HEM!” med bara den styrka en människa kan göra som klarat av motgångar och kriser och som just nu orkar ta ett steg till mot en ny dag imorgon, med ett litet hopp om en framtid.

Tjejerna stärker varandra och ger varandra mod och hopp. Och vi gör vad vi kan för att dom ska trivas och må bra i vår oas – Unga Station.

Igår fick vi en extra kick av styrkan, glädjen och gemenskapen som bildades i hallen av dessa Fantastiska Tjejer.

Och jag känner mej sååååå tacksam över att få dela deras liv en kort minut.

…………….………………………….

OBS. Alla namn och länder är fingerade.

Ett Speciellt datum: 9.9-18. Ska Något Speciellt hända? Något Speciellt BRA eller Något Speciellt Dåligt?

Mina söner säger: ”Oroa dej inte! Nazisterna KAN INTE ta över igen. Vi har ju social media med ALL information – vi KAN INTE bli lurade igen (som tyskarna blev)!”

Är dom naiva eller är jag onödigt orolig?

”Dom säger att vi ska åka hem”, säger en ung tjej på mitt jobb. ”Men VILKA ska åka hem och VAR är mitt hem i så fall? Ska alla med mörkare hudfärg ’åka hem’? Ska isåfall Bianca åka hem – hon som bott i Sverige sedan hon var 2 år och aldrig varit i sina föräldrars hemland? Hon är ju hemma här! När dom säger ”Åk hem!” , ska hon då åka till Tensta?”

Alla skrattar, men det är allvarliga frågor.

Vart ska Sally åka? Och Zarah?

Vi ska rösta för FRAMTIDEN, men framtiden för vem och vilka? För oss alla som bor här i Sverige? Eller för ”oss = min familj”, eller för ”oss=jag”, eller för ”oss=#jagochminavänner, eller för ”oss=alla=vita-svarta-onda=goda=kvinnor=män=barn=ALLA”?

Jag tror (tyvärr) många röstar så långt näsan räcker, och många har väldigt små näsor. Många tänker ”jag-och-mitt” och lyfter inte blicken utanför sin egen lilla näsa  värld.

Men alla som faktiskt går runt hörnet och ser vilka som finns där, alla som är NYFIKNA på främlingar (oavsett om främlingen är vit eller svart, pratar svenska eller tigrinja)…..

….alla som är Öppna och orädda för det som är lite Annorlunda än det man är van vid….

Jag hoppas att alla vi röstar för ALLAS GEMENSAMMA framtid i fred och frihet idag.

Amen. 🙏🏼

Jag minns hur kroppen kändes när jag hade kontroll på (nästan) varje muskel. Och jag minns lyckokänslan i kroppen när jag dansade runt till härlig musik. Jag minns känslan av att orka och vilja röra mej, hoppa och dansa hur länge som helst utan att bli trött och hur lätt jag kände mej.

Jag vill känna så igen.

Kanske går det inte när man kommit upp i åldern….

…men jag VILL!

Idag har jag varit på mitt andra Yoga-pass (Ashtanga-yoga). Efteråt känns det härligt i kroppen, men under själva passet kändes kroppen otymplig och trög, tjock och stel.

Jag FÖRSTÅR att jag måste träna upp den igen för att, om möjligt, få uppleva ungefär samma känsla av kontroll som jag gjorde när jag var yngre, men vad irriterande det är att ha en kropp som inte lyder – en kropp där lemmarna är stumma och det ”tar emot”.

Eller när hjärnan inte förstår vad kroppen ska utföra och det blir TILT i skallen.

Fifan!

Just nu sitter jag och eftersvettas och ben och armar darrar av chocken över att glömda muskler vaknat igen….

Stackars lilla kroppen. Jag måste börja ta hand om den igen.

Idag.

I morgon kan det vara för sent.

På söndag ska vi välja åt vilket håll Sverige ska gå. Ska allt förändras eller ska vi bibehålla det vi redan byggt upp?

Ilskna röster fräser att ”Sverige är på väg åt fel håll” just nu med våld och alla möjliga hemska saker, och så ska vi förstå att det är flyktingar och invandrare som förstör och härjar, men det stämmer inte. Vi har det bra. Vi är ett av dom länder som har det bäst!

Jag vill att vi ska fortsätta vara bra och fortsätta må bra.

Av hat mår man inte bra.

Med inställningen ”DOM” (…är fel) och ”VI” (…är bäst) kommer man ingenstans. Hat föder hat. Att ”skicka ut dom” gör bara att flytta över problemet till någon annan samtidigt som dom man ”skickar ut” mår sämre.

Att tro att ”dom andra” (icke-vita) är fel är så dumt så att klockorna stannar. Man måste vara oerhört KORKAD för att tro att vi är olika bakom skinnet. Vi har vuxit upp i olika sammanhang, ja, och har därför olika sätt att bete oss, men ALLA är förändringsbara. ALLA. Till och med nazisterna.

Tyvärr har nazisterna fått ett SAMMANHANG där dom trivs tillsammans med andra som hatar. I Sammanhanget/Gruppen är dom ett VI och i det VI:et trivs dom. För INNAN dom blev ett VI hatade dom åt alla möjliga håll – sådär lite spretigt. Troligen för att dom inte fick den kärlek och omtanke dom behövde få som barn. Hat föder hat, som sagt. 

När VI hatar nazisterna är det som att göda dom. Då får dom liksom ”tillåtelse” att slåss, bråka och hata, tillbaka. Då blir vi ett tydligare ”Dom” och dom blir ett tydligare ”VI”. Det är härligt att få Höra Till och ingå i en grupp. Och en grupp bli starkare när dom har motståndare.

Jag vet inte hur vi ska kämpa emot dom onda krafterna. Men det jag vet är att vi måste. Och alla som är emot Ondskan måste höja sina röster.

Egentligen skulle jag vilja ta varje liten nazist i handen och föra henom till ett land där människor lider. Där skulle hen få komma nära familjer, hjälpa utsvultna barn och höra människors olika historier. Han skulle få kärlek. Det är jag övertygad om. Och han skulle vara tvungen att släppa sitt hat, och han skulle förändras.

Men jag hinner och kan inte.

Därför tänker jag att alla vi som INTE hatar andra. Alla vi som är ”godhetsknarkare” som en nazist ilsket fräste åt mej att jag var (”Åh, tack!” sa jag). VI måste höja våra röster och vi måste rösta på söndag.

För Godhet. Emot Hat.

Ingen vill säga att den är pessimist. Alla vill vara optimister.

Ingen vill säga att den är negativ. Alla vill vara positiva.

Dom flesta människor vill vara den som tycker att glaset är halvfullt, och tror att dom är det.

Men ärligt talat KRYLLAR det av negativa pessimister. Överallt! Såna som oroar sej, säger att det ”kommer aldrig att gå”, hittar problem i allt, bekymrar sej, tänker på #vad-som-kan-hända (=faror), funderar, argumenterar, sorterar, planerar – tänker ut alla problem som skulle kunna inträffa innan dom ens vänder huvudet åt det håll dom kanske eventuellt skulle vilja gå.

Många funderar, tar ett steg framåt, ställer sej och tänker igen: ”Vad för NEGATIV sak skulle kunna hända OM jag tar ett steg till? HUR ska jag då bemöta denna NEGATIVA sak som skulle kunna hända?” Och så funderar dom på LÖSNINGAR på det som SKULLE KUNNA hända. Sen, när dom funderat länge på OM det kan hända och VAD dom ska göra då, så tar dom ett steg till, varefter dom stannar upp och gör om hela ”funderar-processen” igen.

Såna människor BEHÖVS! Såna människor gjorde så att vi klarade oss förr – när vi bodde i grottor och aktade oss för björnar och vargar och sånt.

Såna som jag dog när vi sprang ut ur grottan utan att se oss för. Å andra sidan kan såna som ”NI” ha stoppat mej och sagt: ”Vänta tills jag har kollat om det finns björnar utanför!”

Tur att jag lever. Men såna som jag förde också utvecklingen framåt. För såna som jag sprang ut ur grottan UTAN att tänka så mycket, för att vi var så NYFIKNA på vad som fanns bakom nästa berg. Såna som jag blev kanske ibland uppätna, men förhoppningsvis fanns det några till såna som jag, som kanske hittade lösningar på vägen: ”Oj, en varg! Jag klättrar upp i trädet!” Och såna som jag klättrade högt upp i trädet och där fick vi UTSIKT och SÅG långt! Och såg en sjö! 

Såna som jag klättrade ner när vargen tröttnat på att vänta, och såna som jag gick till den där sjön och insåg att där kunde vi hämta vatten…. Såna som jag behövs också! 

Uj uj uj, vad livet är fullt av faror. Det lurar en fara bakom varje hörn, i varje tanke, om man tänker så.

Och ingen vågar ens säga det den EGENTLIGEN tänker för ”tänk-om-dom-tycker-annorlunda-än-jag” och ”tänk-om-dom-tycker-att-jag-är-knäpp”…..

…och ingen vågar #varaprivat.

Att vara Privat är tydligen förenat med livsfara.

Många vågar knappt säga att dom har en familj, på jobbet. För det är ”för-privat”.

Men ”det-privata” är ju det som är LIVET – DET RIKTIGA LIVET.

Jobbet är bara ”på-sidan-om” – ett sätt att försörja sej. Eller hur? Eller är arbetet för dej DITT RIKTIGA LIV, och det privata är ”på-sidan-om”?

Förr, när endast MÄN arbetade, var det som om ARBETET var det viktiga för MÄNNEN, och hemmet och familjen var ”något-på-sidan-om”. Sedan kvinnorna klev in på arbetsmarknaden har det förändrats. Förr pratade aldrig män på jobbet om att dom hade barn, att barnen var sjuka, att dom hade problem med sin fru.

Jag tror dom gör det nu….men är inte säker. För det är fortfarande lite ”för privat” och ”på sidan om”.

Och när någon dör, skrivs det nästan alltid endast (i tidningen) om ARBETET som hen genomfört och UTBILDNINGAR hen gått, men inte om FAMILJEN (som faktiskt är den som finns kvar och sörjer och som har den privata bilden av människan kvar i sitt sinne).

Så varför är det Det Privata Hemligt?

Jag förstår att SM-lekar, och det man gör i sovrummet, är privat. Men Det Vanliga Livet. Det är väl bara….vanligt – ATT man har barn, är singel, har en hund eller en papegoja. DET borde väl vara rätt oprivat?

Eller?

Eftersom det är så lätt att lova saker nu inför valet för alla partier, så tänker jag att jag startar ett eget parti och lovar mycket och jättebra saker.

HUR allt ska genomföras verkar inte alls spela någon roll – ej heller NÄR. 

Det viktiga är att man lovar saker har jag förstått. Och helst ska man lova såna saker som MÅNGA håller med om – lite luddigt sådär. ”ALLT ska bli bättre”, typ.

Så jag lovar:

Skolan

• Alla barn ska ha rätt att gå i skolan.
• Ingen mobbing ska förekomma i skolorna. Alla barn ska må jättebra och alla barn ska ha minst godkänt i skolan.
• Det ska finnas minst en kurator på 600 elever i skolan.
• Rörelse ska införas på schemat i skolan varje dag. Och musik.

Sjukvården

• Det ska finnas sjuksköterskor och undersköterskor och läkare så att det räcker.
• Inga vårdköer.
• Alla ska få bra lön och arbetstiderna ska vara okey.
• Ingen ska arbetar övertid.

Fängelser

• Alla fångar ska rehabiliteras/behandlas/få utbildning/få terapi.
• Det SKA finnas efter-fång-vård för ALLA fångar, som varit i fängelse längre än 2 år,  efter fängelsetiden.

Barnen

• Barnen är vår framtid. Därför ska allt som handlar om barn prioriteras.
• Barn ska bli trodda när de berättar om övergrepp, och bevisningen för övergrepp ska inte behöva bevisas i absurdum.
• Det ska finnas Barnahus i alla större städer och där ska det arbeta människor med olika befattningar som helt fokuserar på barn och KAN barn. I Barnahusen ska det finnas lekrum samt också några rum där föräldrar/barn kan bo tillfälligt, om det behövs för att komma ifrån en svår situation.
• ALLA barn ska kunna ha fritidssysselsättning. Om föräldrar inte har råd med en avgift ska avgiften sänkas alternativt tas bort för den familjen.
• Läxor ska begränsas och eventuellt helt tas bort. Fritid ska vara fritid för barn. Barns fritid är också ett lärande.

Kriminalitet

• Det SKA vara kort tid mellan den kriminella handlingen och straffet.
• Människor som hotar vittnen SKA anhållas och sitta i förvar ca 1 månad och under den tiden SKA de få behandling/terapi för att lära sig hur samhället fungerar OCH komma till insikt i varför de själva hotar/bråkar/har hamnat snett.

Socialtjänsten

• Hela Socialtjänsten ska ses över. ALLT inom Socialtjänsten ska förändras. Inställningen till hjälpbehövande ska förändras. Mindre kontroll – mer hjälp. Samt bättre hjälp till självhjälp.
• Polisen och Socialtjänsten ska ha ett nära samarbete och träffas regelbundet och i många fall följas åt i arbetet.
• Socialtjänsten ska också ha ett nära samarbete med skolan.

Försäkringskassan

• Hela försäkringskassan ska ses över, regler ändras och personalen ska om-utbildas.

Flyktingar/invandrare

• Migrationsverkets regler ska ses över. Främlingsfientliga får inte arbeta på MI.
• Utbilda MI:s personal mer.
• Alla nazister/främlingsfientliga ska skickas till ett u-land i en månad och umgås med/hjälpa människor som har det svårt.

Bostäder

• Det SKA byggas bostäder. Mycket bostäder. Hyresbostäder. Till ALLA.
• Alla ska ha en bostad.
• De som har svårt att bo någonstans ska kunna bo i tillfälligt boende någonstans.

Arbete

• Alla som vill arbeta SKA arbeta.
• Alla ska ha en lön som dom kan leva på. Höj lönerna för vissa – sänk dom för andra.
• Alla arbeten ska vara viktiga.
• Arbeten som innebär ansvar för människor på olika sätt ska ha högre lön.

Kultur

• Ska vara viktigt.
• Alla barn ska bli erbjudna att spela ett instrument tidigt i skolan.
• Alla ska sjunga tillsammans. Varje dag. I skolan.

Nu vill jag inte bestämma mer.

Slut.

Man får barn, ger dom mat, kärlek, omtanke, gränser, regler, upplevelser, närhet, följer dom nära genom livet……

….peppar, fyller med ännu mer kärlek, bråkar med, uppmuntrar, tjatar på, ifrågasätter, kämpar för, gråter över och med, tröstar, förundras över, förskräcks över, funderar över, är stolt över, grämer sej över…..

…..så plötsligt en dag säger dom: Nu är jag klar att flyga. Nu flyger jag!

Så lämnar dom boet. Och man har gjort sitt jobb. Det är färdigt. Nu ska dom flyga runt själva där ute i stora världen. Krocka med livet, ramla omkull, trösta sej själva eller tröstas av andra…..

…..helt enkelt STÅ PÅ HELT EGNA BEN.

Och man hoppas att man givit dom ALLT man kan för att dom ska klara av Livet Någorlunda helskinnade. Man VILL att dom ska dansa fram på gröna ängar ständigt glada och lyckliga…..

….men man VET att det inte kommer att bli så.

Jag har gjort ALLT JAG KAN för att dom ska bli vettiga vuxna och för att dom ska klara av livet. Jag kunde inte bättre.

Och igår lämnade Mellan hemmet för att Klara Sej Själv Resten av Livet.

STORT!

FANTASTISKT.

Och det var dags. Så jag är nöjd.

Och han är nöjd. Än så länge.

Tror jag.

Och jag säger som alla andra säger: Det gick sååååå fort: Baby – tonåring – vuxen – hejdå!