Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Läs mer →

Jag höll på att bli TOKIG på allt hår som fanns överallt hemma sedan jag skaffade hundar och katt som hårar. Fy faan! Jag förstår verkligen varför jag innan valde att ha hundar som inte hårade, dvs pudel-blandningar som jag haft tidigare.

Det ÄR jobbigt när strumporna är FULLA av hår under och när alla kläder är täckta av hår och det blir hår på skärbrädan, i maten, i sängen. Faan, vad jag borde njutit ÄNNU MER förut när jag hade hundar som inte hårade. Ibland har jag undrat om jag kommer att stå ut med dessa hårande djur.

Så kom jag på en kväll i december: Robotdammsugare! Klart jag ska ha en robotdammsugare. Då skulle jag/den kunna dammsuga varje dag!

Sagt och gjort. Jag kollade på nätet; En lagom billig dammsugare som folk recenserade som ”bra”. Fort går det när jag bestämmer mej och nu har jag en liten rund typ som snurrar runt hemma varje kväll. Sååååå skönt!

Jag har bestämt att hon heter Sugrid och hon vill att det ska vara upp-plockat från golvet innan hon suger för annars stannar hon och vägrar åka vidare. Jag tycker att hon är lite för intresserad av att vara med oss i vardagsrummet, men för övrigt är hon bra. Hennes lilla mage fylls på fort, så jag måste tömma henne en gång mitt i omgången då hon suger runt. Då får jag också ta bort borsten och plocka bort allt hår som snurrat in sej i den.

Hon FYLLS med hår, damm och grus VARJE dag! VARJE DAG. Fatta!

Man kan också trycka dit en del som moppar golvet. Då ska man fylla lilla magen/delen med vatten så moppar hon. Det har jag inte gjort än. Jag kan inte begripa hur golvet ska kunna bli rent med 3 dl vatten i lilla magen. Jag vet inte om det bara är 3 dl, MEN hon har en väldigt liten ”magsäck”.

Katterna var väldigt fascinerade i början. Nu ligger Bella kvar när Sugrid kommer så hon ”studsar” mot Bella och byter håll. Ännu har ingen satt sej på henne. Det kanske kommer. Matilda tycker att Sugrid är lite för PÅ, så hon lufsar sakta undan när Sugrid kommer. Elsa tycker att Sugrid är läskig och tror att hon ska hoppa upp i soffan när Elsa ligger där. Jag har försökt säga till Elsa ”ligg kvar. Hon kommer inte upp i soffan”, men Elsa litar inte på mej och springer iväg när Sugrid kommer nära soffan där Elsa ligger och jag sitter.

Jag är jättenöjd med att ha skaffat Sugrid. Hon hjälper mycket, även om hon inte kommer åt under och bakom vissa saker. Men oj vad det är rent under sängarna nu!

Ibland fastnar Sugrid i grejer, men då lyfter jag bara bort henne och så säger hon…nåt och sen suger hon vidare. Hon pratar engelska.

När jag blir rik ska jag skaffa en större och dyrare robotdammsugare med större mage. Men tills vidare är jag nöjd med Sugrid. Borde skaffat henne för länge sedan.

Jag fick jobb som Barnombud 2016 inom Stadsmissionen. Jag fick snart jobba med allt jag älskar: En dag i vecka var jag på den öppna tjejverksamheten där jag mötte tjejer från 13-20 år som hade det tufft på olika sätt i livet. När min fantastiska chef fick veta att jag också älskar småbarn, graviditeter och förlossningar, fick jag börja jobba två dagar i veckan på Öppna Förskolan för unga föräldrar samt vara med och leda Förlossningsförberedande grupp för Unga Föräldrar. När jag ett par år senare insåg att nyblivna unga föräldrar känner sig väldigt ensamma, startade jag Babygruppen som är en grupp för unga mammor (och pappor om dom vill) med nyfödda barn. Loved it!

Jag vill berätta vad vi gjorde på Unga Station Söder DÅ:

1. Öppen Förskola för UNGA föräldrar (upp till 23 år)
2. Förlossningsförberedande kurs/grupp för UNGA föräldrar.
3. Babygrupp för UNGA nyblivna föräldrar (grupp efter barnet kommit)
4. Samtal kring det som personen/familjen vill och önskar och behöver.
5. Nätverks-samtal med nätverksledare
6. Familjekvällar (där vi hade upp till 200 besökare/gång)
7. Läxhjälp för barn
8. Öppen Tjejverksamhet dit tjejer i åldrarna 13-20 år fick komma och hänga varje dag efter skolan.
9. Sommarkollon för familjer och barn/ungdomar.
10. Helgverksamheter där vi ordnade med utflykter till olika föräldrar/barn.
11. Ombudskap, dvs vi hjälpte till i kontakt med myndigheter etc att överklaga beslut, söka olika saker, ha kontakt med skolor, söka olika verksamheter – allt!
12. Matkasseutdelning
13. Julklappsbutik (där föräldrar fick komma och hämta julklappar till sina barn).
14. Delade ut presentkort som vi fått in från olika företag
15. Ekonomisk ansökningsgrupp/hjälp och stöd.

Allt detta planerades och genomfördes av en Enormt Skicklig och Kunnig Arbetsgrupp. ALLA var otroligt samarbetsvilliga och snabba att hjälpa varandra så fort det behövdes.

ALLT med fokus på BARNENS väl och ve. Vi träffade ofta dom människor/familjer som inte ens får hjälp av Socialtjänsten. Dom som har det allra svårast i vårt samhälle.

2019 skedde en stor omorganisering inom hela Stadsmissionen och hela ledningen ändrades och byttes ut och min tjänst togs bort (”sist in först ut”) och jag fick välja mellan att söka en annan fast tjänst inom Stadsmissionen eller vara kvar och fortsätta på ett vikariat. Jag valde det senare och trodde i min enfald att allt skulle flyta på som vanligt och att det så småningom skulle bli en tjänst ledig.

Men så blev det inte.

När vi alla landat efter sommarsemestrar och hämtat upp lite kraft igen efter en turbulent år 2019 hade vi ett första APT-möte där vår nya chef över chefen dök upp och skulle berätta något ”i all hast”.

Vi trodde att hon skulle presentera sej, eftersom hon var ny chef över chefen för oss. MEN istället sa hon att hon ”legat och funderat i sin kammare” under sommaren och kommit fram till att hela vår verksamhet skulle förändras/omorganiseras. Hon visade några bilder och lite siffror och sa att allt skulle bli ”bättre” och ”mer effektivt” och framför allt ”rättvist”. För VEM eller VILKA det skulle bli rättvist hann vi inte riktigt uppfatta, för hon hade bara 45 minuter på sej att berätta detta och inte tid för några frågor. Sedan rusade hon iväg ”till nästa möte”.

Vi försökte på en olika sätt förstå vad det var som skulle hända, hur det skulle göras och vad vi skulle jobba med, hur det skulle påverka oss, vilka som skulle få vara kvar osv, men det var nästintill omöjligt att få några svar, och vår närmsta chef, som vi alla älskade, sa till slut upp sig efter att i flera månader blivit klämd mellan oss och dom nya cheferna (som hon inte förstod och därmed aldrig hade svar på dom frågor vi ställde via henne till våra nya chefer). Vi såg hur hon långsamt bröts ner tills hon inte orkade mer.

Vår älskade härliga och ständigt positiva, tydliga och glada chef gav upp och utan att ha nytt jobb (!) sa hon upp sej till vår stora förtvivlan och det tillsattes en ny chef (av chefen ovanför) som inte kunde vår verksamhet och som var helt oerfaren. Denna nya chefen hade sökt och fått ett helt annat jobb på vår arbetsplats – ett jobb vi tyckte hon verkade passa perfekt för – men plötsligt, från ena dagen till den andra, hade vår chef över chefen ”gjort en kullerbytta” (sa hon ordagrant) och bestämt att den nyanställa tjejen skulle bli chef över vår arbetsplats istället (trots att vi i vår grupp fått vara med och träffa två kvinnor som sökt chefsjobbet, och där vi tyckte väldigt mycket om den ena, som hade stor erfarenhet).

Därefter har person efter person sagt upp sig. Vi som var vana vid att få veta vad som händer på arbetsplatsen, få information, bli respektfullt bemötta, och som kände tilltro till chefen och organisationen fick lära oss att saker numera bestäms över våra huvuden och att allt sker från ena dagen till den andra utan förklaringar. Och det är bara att le och gilla läget (eller sluta).

Det togs också ett beslut, från ena dagen till den andra, att jag skulle ”erbjudas en fast heltidstjänst” på en annan arbetsplats, trots att det fanns både lediga tjänster och vikariat där jag jobbade. Så här gick det till:

Några dagar efter att min 16-åriga hund fått somna in, kallade min nya chef in mig på sitt rum, när klockan var tjugo i fem (och jag slutar fem). Hon frågade om jag tänkt på min hund under dagen och jag sa att jag är bra på att inte tänka på privata saker när jag jobbar, så nej, jag hade inte tänkt på honom, sen gav hon mig ett papper där det stod att jag fick välja mellan att få en fast tjänst som Barnombud på en ny arbetsplats (med drygt 1 timmes restid enkel väg från mitt hem, men det stod inte givetvis) eller sluta. Jag hade 3 dagar på mig att skriva på pappret.

Jag blev chockad och stammade fram mina förvirrade frågor: ”Vem ska vara på Öppna Förskolan? Vem ska hålla i Förlossningsförberedande gruppen? Vem ska hålla i Babygruppen?” eftersom det just då bara var jag som skötte detta. Min nya chef sa att jag ju bara skulle byta arbetsplats och fortsätta vara Barnombud (som om man kan lyfta någon från en arbetsplats till en annan utan att det spelar någon roll). Jag förklarade att dom på den andra arbetsplatsen inte har öppen förskola eller öppen tjejverksamhet och att dom inte jobbar med unga föräldrar, och det är just dom här sakerna jag älskar att jobba med. Hon svarade inte. Hon hade aldrig svar på något, troligen för att hon endast genomförde sin övre chefs beslut.

Sakligt uttryckt hade jag ett vikariat som gick ut den sista december 2020. Därefter blev jag erbjuden en fast tjänst på en annan arbetsplats (inom samma organisation) eller så måste jag sluta. Ingen gjorde något fel.

Ledningen behöver inte lyssna på sina anställda, enligt lag, och kan flytta på personer dit dom vill – bara det är liknande arbetsuppgifter. Chefer behöver inte fråga sina anställda vad dom själva vill och önskar och kan bestämma hur en arbetsplats ska utformas.

Chefer kan, och får, förändra (förstöra) en arbetsplats helt utan att det är något fel i det. Chefer kan bete sig som fullkomliga idioter och göra fel och styra fel, köra härskartekniker, bryta ner personal så det står härliga till utan att det händer något. Och då säger jag inte att någon gör det, men det går att göra så. Om man som personal inte står ut, kan man välja att sluta. Att försöka påvisa ovanstående är ingen idé. Chefer har alltid rätt. Och chefer håller varandra om ryggen. No matter what.

Vår arbetsplats, som flutit på som en väloljat maskineri med en verksamhet som hjälper familjer på alla möjliga sätt slutade fungera – både på grund av allt som hände och verksamheterna blev därmed underbemannade/utan personal, plus att personalen mådde dåligt (men också på grund av Corona med alla restriktioner som följde). Personalen på arbetsplatsen var vana att jobba under svåra omständigheter med dom människor som har det som tuffast i vårt samhälle, så vi/dom borde ha klarat Corona-perioden galant om inte det samtidigt gjorts denna (märkliga) omorganisation.

Stadsmissionen har en bra och fin värdegrund och en av anledningarna till att jag verkligen ville arbete just där var att den dåvarande chefen sa på anställningsintervjun hur viktig värdegrunden var och att man verkligen försökte följa den. Det visade sej sedan vara helt sant: På den arbetsplatsen jobbade man verkligen efter den värdegrund Stadsmissionen har och hela tiden påminde vi varandra och oss själva om den. Vår tidigare chef hade värdegrunden i sin ryggrad, levde efter den och förmedlade den med värme och stolthet.

Jag tappade förtroendet för ledningen för Stadsmissionen, tyvärr, eftersom jag ansåg att dom nya cheferna inte följde värdegrunden. De lyssnade inte på sin personal, vissa körde med härskarteknik, svarade inte på frågor man ställde – alternativt ”svarade”, men inte på det man frågat- samt att vissa kom med påståenden/anklaganden/antaganden som var helt befängda och tagna ur luften. Dom fattade beslut utan att ha en aning om, eller bry sej om, hur besluten påverkade dom anställda och/eller verksamheten, och besluten som fattades skulle genomföras nästintill omedelbart.

Vid ett tillfälle till exempel, sa jag till den nya överchefen att ”Om ni fortsätter fatta såna här beslut över våra huvuden, utan att ens lyssna på oss, så tappar vi tilliten till er”. Den nya chefen fick då ett utbrott och skrek: ”Du hotar mej!”. Det gjorde jag inte. Jag sa bara som det var. Själv tror jag att det var en av anledningarna till att hon/dom ville flytta mej till annan arbetsplats.

Alla möten som bestämdes, skulle ske ”i morgon” och det som var inbokat i personalens kalendrar togs det ingen hänsyn till: ”Boka om”.

Senare fick jag veta att man medvetet splittrar vår arbetsgrupp för att cheferna ansåg att det var ”oro i arbetsgruppen” och då vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Oron i gruppen startade med att det klev in en ny chef över chefen som körde över oss alla och som inte var intresserad av att lyssna på oss, eller ville ta reda på hur vi jobbade och hur det fungerade på vår arbetsplats. Oron i gruppen handlade helt om den nya chefen över chefen och hennes beteende. Vi fungerade fantastiskt bra tillsammans innan den nya chefen klampade in.

Efter att vi ifrågasatt tillräckligt mycket och länge och inte ansett oss få svar på någonting, tillsattes det en Utredare utifrån av chefen över chefen och den Utredaren kom fram till att den nya chefen blivit utsedd till syndabock av oss. Stackars henne. Vi kände inte igen oss i den beskrivning hon gav. Visserligen hade troligen alla klagat på den nya chefen över chefen och berättat att vi inte blev lyssnade på av henne, att vi blev överkörda av henne etc, men vi hade ju hoppats på att bli tagna på allvar och få till ett seriöst samtal med vår nya chef tillsammans med utredaren för att vi skulle komma vidare. Jag vet inte, för vi pratade inte om vad vi sagt till utredaren. Av denna s k ”utredning” blev det ingenting, trots att vi blev lovade en uppföljning.

Vi var en mycket välfungerande arbetsplats innan, helt utan skitsnack och med en mycket proffsig och duktig personal som bröts ner av Den Nya Chefen. När vi framförde detta blev det synd om henne, och den chef som blivit klämd och slutat för att hon inte stod ut (och trodde det var fel på henne, för så blir det när man utsätts för härskartekniker) fick inte ens vara med vid utredningen, men vid genomgången fick vi vetat att problemet kanske låg i att hon (som slutat) missuppfattat och inte kunnat vidarebefordra det överchefen sagt, och att det pga detta blivit rörigt och konstigt för oss. Ingen kände igen det som Utredaren kommit fram till, men överchefen var nöjd och gick. Därefter fick vi veta att vi skulle få ”jobba ihop oss som grupp”, trots att arbetsgruppen var en av de bästa arbetsgrupper jag arbetat i – vi arbetade ihop som ett ”väloljat maskineri” och alla gillade alla och ställde upp på varandra.

Jag vill avsluta med att berätta att jag haft några fantastiska år på Unga Station Söder där jag fått arbeta med det jag älskar mest, dvs att hjälpa människor med precis det som dom önskar få hjälp med, med fokus på BARNEN.

Jag har fått arbeta med dom proffsigaste människor jag någonsin arbetat med i en grupp där alla varit otroligt duktiga, snälla, kloka, proffsiga och omtänksamma.

TACK alla ni som jobbade på Unga Station Söder 2016-2019: Ni är alla fantastiska människor och var och en utav er har givit mej något fint och/eller lärorikt att bära med mej i livet.

Jag är en människa som har otroligt svårt att le och ”spela med” när jag blir illa behandlad. Jag kan inte gå på möten och ”låtsas att det regnar” när jag vet att huset brinner. Därför har det varit otroligt svårt för mej att vara kvar på arbetsplatsen och ”vara stark” efter det här. Jag har inte riktigt kunnat vara ”jag” och det har hänt att jag brutit ihop i tårar eller gjort knasiga val. Jag har i min kris tappat ord, känt mej stressad, inte orkat med saker, gråtit, glömt saker, glömt möten och saker jag ska göra och ofta känt att jag bara vill fly. Jag förstår faktiskt inte hur människor gör när dom ”spelar med” i tokigheter som chefer och andra människor utsätter dom för. Jag klarar det inte.

Jag är i princip aldrig elak och säger sällan saker som sårar eller gör andra illa, iallafall inte medvetet. Aldrig slag under bältet. Jag talar om vad jag tycker så rakt jag bara kan. Och jag önskar samma behandling tillbaka. Jag är öppen för andras åsikter om dom är kloka och vettiga, men när dom bara är ”rewind – play” om och om igen med ”goddag yxskaft”, så ger jag upp och går. I alla fall efter ett tag. Så får man dock, som anställd, inte behandla sina chefer, vilket gör att jag måste lämna arbetsplatsen när jag har haft Psykopat-chefer (narcissist-chefer) som kört Härskartekniker till fulländning. Tyvärr har jag upplevt fler än en sådan chef i mitt liv.

OVAN skrev jag i slutet av 2020.

………………………………………………………………………………………………………………..

I januari 2021 började jag på den nya arbetsplats där jag blivit erbjuden fast tjänst. Resvägen blev återigen lång (drygt 1 timme) och man arbetade inte likadant på det nya stället även om personalen var underbar även där.

Jag fick inte längre arbeta med Unga Föräldrar och Förlossningsförberedande, ej heller Öppen Förskola för unga föräldrar (eftersom det inte finns här). Någon tjejverksamhet för tjejer 13-20 år finns inte heller.

Jag har trivdes med kollegorna, men det skavde att jag visste att samma ”överchef” – och cheferna över huvud taget ”där uppe” – finns där och bestämmer saker hela tiden ”över huvudet” på personalen och det min nya fina chef var den som fick vara mellanhand och försöka förmedla (ibland knasiga) beslut på ett vettigt sätt.

Allt ska omorganiseras och när jag började begripa vart övercheferna ville att vi skulle gå, tycktes det som om dom ville att verksamheten ska bli såsom den förra verksamheten var från början. Dom visste bara inte hur vi jobbade, och lyssnade inte på när personalen ville beskriva den. Nästan alla som KUNDE verksamheten har dock slutat och ny personal har tillkommit som ska ”uppfinna hjulet igen”.

Jag klarar inte av att se fantastisk verksamhet förstöras och personal brytas ner och tvingas sluta, så trots att jag tänkt jobba inom Stadsmissionen tills jag går i pension, ger jag upp och söker mej vidare.

Jag har arbetat på Den Bästa Arbetsplatsen Ever och det kan ingen ta ifrån mej. Denna arbetsplats besöktes av socialarbetare från när och fjärran. Vi hade ständigt någon grupp människor hos oss på studievisning som gick runt och vi i arbetsgruppen turades om att berätta om hur vi jobbade, vår värdegrund etc. Vi var mycket stolta över verksamheten och människor var mäkta imponerade över att vi både hjälpte så MÅNGA människor, men också att vi kunde hjälpa med allt från det rent praktiska – ”Jag behöver ett par vantar” eller ”Jag är hungrig” till ”Jag mår skit”. Vi kunde både hjälpa till med att skapa kontakter, nätverk, samtala om/kring kriser, parsamtal ibland, barnsamtal, hjälpa till med presentkort på mat ibland, överklaga konstiga och orättvisa beslut, ringa myndigheter och hjälpa människor att prata för dom och förstå, eller klaga…. Vi gjorde ALLT! Fy, faan vilken bra verksamhet Unga Station Söder var!

Efter 10 månader på den nya arbetsplatsen lämnade jag Stadsmissionen helt och tog klivet tillbaka till Socialtjänsten. Där jobbar jag nu som familjebehandlare/familjeterapeut igen. Det är spännande och kul och jag har kommit till en ny fantastisk och proffsig arbetsgrupp.

Men sorgen över att jag tvingades bort från Unga Station Söder och att hela den fantastiska arbetsgruppen splittrades kommer att finnas kvar i mej, som ett ärr – alltid – tror jag.

….och när jag läser känslorna jag skrev ner kring det som hände då, gör det ont i hjärtat. Fortfarande.

Men, men that´s life.

Jag är omkring 11 år och börjar få bröst. Det värker och gör ont och bröstvårtorna har svullnat. Att dom svullnar är det första som händer och jag tror först att det är någon farlig sjukdom, typ cancer (förstås!), för jag är så öm. Mamma tycker att jag ska fråga skolläkaren, vilket jag gör, och hon säger att det är vanligt att man känner så när brösten börjar växa.

Sen växer dom utan att jag tänker på det så mycket, blir lite större, är ömma, men livet pågår. Det jag INTE gillar är när människor påpekar att jag börjar få bröst. Det vill jag inte. Då vill jag bara gömma dom. När pappa kallar mej ”tutt-lisa” vill jag bara döööö. Det är sååå pinsamt.

Jag är noga med att alltid ha en extratröja ovanpå tröjan, så att knopparna/brösten inte syns för mycket. När vår danslärare säger att vi endast får ha gymnastikdräkt på oss på uppvisningen känner jag mej blottad och tycker det är pinsamt, men säger inget. Känner mej naken.

Min kusin, som är ett år äldre, har fått större bröst än jag, och hon är väldigt stolt över sina bröst och vill gärna visa dom. ”Titta!” säger hon när vi träffas och drar upp tröjan. Hon berättar också att killarna i hennes klass tar på tjejernas nya bröst. Jag ryser. Om det hade hänt mej hade jag inte gått till skolan mer tror jag. Min kusin bor i Stockholm och jag tänker att dom kanske är så ”tuffa” i Stockholm, men så är dom inte i Sala. Ingen försöker ta på tjejernas bröst i min klass.

Många tjejer döljer sej allt vad dom kan i omklädningsrummet när vi ska ha gympa, men det gör inte jag. Jag glömmer hela tiden bort att jag har små bröst och när dom blir större vill jag ömsom dölja dom, eftersom killar tycks bli lockade av dom (och jag vill inte locka killar med mina bröst), och ömsom glömmer jag bort dom. Dom finns där, växer och ”funkar”. Dom skumpar irriterande mycket när jag dansar och springer, så jag skaffar en bra bh. För övrigt tänker jag inte så mycket på dom faktiskt.

Mina bröst har funkat bra. Jag har aldrig tänkt att dom är fel eller konstiga eller för små eller för stora. Mina bröst har bara varit lagom. Jag har aldrig haft behov att att ”visa upp dom” eller trycka upp dom under hakan eller ha en djup klyfta för människor att kika på, eller för att ”det är snyggt”, utan jag har tänkt att blir killar tända på mej så blir dom det för att jag är jag och inte för hur mina bröst ser ut.

Jag förstår verkligen inte tjejer som stoppar in silikon i tuttarna, puffar upp dom så det är dom man ser först och mest, och sen säger att dom inte förstååår varför dom bara träffar män som ”bara vill ha sex”? Eller varför dom blir sura och irriterade när folk tittar på deras bröst. Det är ju dom som sitter längst fram och dom visar upp dom på ett sätt så man inte kan låta bli att titta (och undra vad dom sänder ut : ”Vill du ha sex?”). Man ser ju oftast om det är äkta eller silikon. Jag förstår det det inte.

Jag kan förstå om man vill stoppa in lite silikon om man är helt platt (även om jag personligen tycker det är rätt snyggt, och praktiskt, att ha väldigt små bröst) som tjej. Men inte varför man vill ha jättetuttar. Det är mest bara opraktiskt.

Eller ank-läppar OCH silikontuttar. Varför? Det är svårt att ta någon på allvar och tro att den har en seriös och djup sida när det tycks som om utsidan är omgjord och tillgjord och konstgjord. Samma sak gäller för män som fixat till sin utsida så att man undrar om han har en insida och om hans största intresse är HAN SJÄLV.

Tänk om män stoppade in silikon i sina pungkulor och lät dom puta ut på sidan för att det var snyggt (låtsas vi att vissa tycker) och så fick man ändå inte titta dit. STORA pungkulor som putar ut på sidan om snoppen så att dom knappt kan gå, men ”titta inte”.

Eeeeh, va?!

Detta blogginlägg låg i ”utkast” och är skrivet innan jag flyttade våren 2019. Jag fixade till lägenheten för att den skulle ”duga” för Akelius för nästa hyresgäst. 

Men alltså va? Jag visstere. Jag visste att jag skulle kunna och hinna. Jag har gjort det förut och nu gjorde jag det igen, inte helt själv, men nästan.

Jag började med att tapetsera rum 1 med en mesigt beige tapet. Jag trodde den var vit, men den var mörkbeige. Upp på stolen , stryka på klister, ner från stolen, hämta klister, upp på stolen, styrka ut på väggen, ner från solen, ta tapetrulle och lägga rätt, sätta upp tapeten, jämna ut med handen och sen med tapetgrejen, ner från stolen…… Upp på stolen, sätta upp tapet, smeka tapeten, dra över tapeten i evigheters evighet. Amen. Benen får träning, rumpan likaså, armarna kämpar. Svetten lackar. Hej och hå.

Rum 1 avklarat. Dags för rum 2. Andra, sladdrigare tapeter. Dumma tapeter. Billiga ”Ta-er-i-brasan–tapeter” . Kämpar på. Vissa fel blir det. Tapeten är dum. Bakom rör, trix och fix…… ”Hoppas ingen ser”….

Läs mer →

Jag funderade på det då och det kommer upp igen när Fayme – #faymeelmen – tar upp det på sin instagram och undrar varför maken/pappan till barnen aldrig någonsin fotar henne, med eller utan barn, om hon inte säger till.

Är det alltså en manlig grej det där att inte bry sej om att fota sej och sin omgivning?

Min ex man jobbade som fotograf (!) dom år vi var tillsammans. OM han fotade oss så gjorde han det när jag krävde det och nästan bråkade mej till att han skulle fota oss tillsammans, tex inför jul. Vi ställde upp oss ”fint”, enligt konstens alla regler – eller snarare enligt Pappa Fotografens regler – under bråk och stoj och så togs Årets Fotografi av Familjen. Slut. Han fotade oss aldrig ”in action”.

Vid något tillfälle när vi tittade i album (innan mobilens tid) frågade barnen varför jag aldrig var med när dom gjorde saker. HerreGud! Det var ju jag som fotade! Jag var ALLTID med. Det är lite sorgligt att dom i framtiden kommer att tro att jag aldrig var med, utan när det är foton med en förälder med, så är det deras pappa som är på fotot. Då kommer minnet att ”pappa var alltid med oss” att matas in i hjärnorna, fast det var jag som alltid alltid alltid fanns där.

”Fota mej! Jag vill också vara med på bilder/i minnena!” sa jag till maken. Han suckade. Orkade inte. Brydde sej inte. Eller nåt.

Jag säger till mina numera vuxna söner: ”Fota din omgivning. Fota din tjej. Fota livet. Det är kul att ha senare.” Gör dom det? Nope. Fotar dom mej? Nope.

Om jag dör kommer det inte finnas en massa foton på mej. Bara några få, som jag själv tagit, eller som jag bett någon ta, för att jag ska få vara med. Inte för att jag är speciellt snygg eller vill förevigas av den anledningen, utan för Minnets skull – för att det ska synas att I WAS THERE.

ERVILUCA WAS HERE.

——————————————————————————————

#fota #fotografera #varförfotograferarintepappor #varförfotograferarintemän #familjen #fotograferadinabarn #fotograferadinfru #fotograferadinmamma #fotadinmamma #erviluvah #instagram #mammatillfyrakillar #minnen #fotonärminnen #uppgraderaminnet

Jag erkänner direkt: Jag lider av den fruktansvärda åkomman AVUNDSJUKA. Den hjälper ingenting utan gör mej bara sur, arg och låst och jag drabbas av känslor som ”Vad ORÄTTVIST!” och ”Varför kan/får HON när inte JAG får!?”.

Känslan är oftast orättvis (mot den jag känner avundsjuka emot) eftersom den som har fått något, eller gjort något som uppmärksammats, är VÄRD det som den fått eller har. Och i vilket fall spelar det ingen roll – det är ju som det är.

Det kan vara någon som vunnit något, eller fått en bok utgiven (det gör mej så avundsjuk att jag inte kan komma över det…förrän jag själv får en bok utgiven), som har en varm och fin relation som den berättar om, någon som ska åka på den tredje resan det året (fast jag egentligen inte är så reslysten) eller någon som bor på landet och har en fin man och en massa djur.

Jag vill bara ställa mej och sjunga/ropa: ”AAAAVUNDSJUK, jag är så AAAAVUNDSJUK!!!”

Avundsjukan tar kraft och gör att jag tjurar som en trotsig tonåring (inuti) och det är fruktansvärt irriterande. Jag skulle vilja känna genuin omtanke och lycka för DENS skull, men gör inte det. Är bara AVUNDSJUK.

Jag skäms jättemycket över att erkänna det, men man måste kanske göra det för att bli av med det? Typ: ”Ja, jag är Avundsjuk.” Precis som alkoholister måste erkänna ”Ja, jag är alkoholist.”

”Hej, jag heter Erviluca och är Avundsjuk.”

Någon som känner igen sej?

#avundsjuk #avundsjuka #relationer #människor #ervilucah #erviluca #mammatillfyrakillar #instagram

Ibland liksom tittar jag på mej själv och säger:

”Men vafaan!? Du har TVÅ hundar och TVÅ katter och är singel. HUR? Varför?”

Jag undrar inte varför jag är singel, men jag undrar varför jag skaffar en massa djur när jag är ensam om att ta hand om dom.

Jo, förresten, jag undrar ibland varför jag är singel OCKSÅ, men det är ett helt annat blogginlägg. Eller en bok.

eller

”FYRA söner och ensamstående mamma till alla, Och sen skaffa en hund och sen låta den få valpar – inte bara en gång, utan två! Och sen spara en valp och sen skaffa en hund till…. och jobba med något riktigt krävande.”

Eeeeh?!?

”Köpa radhus, fast jag inte kan nåt om hus – eller ekonoomi – och bo där själv med tre söner och två-tre hundar och jobba nästan heltid med något riktigt krävande och viktigt.”

Eeeeh?!?

”Ha tre vädurskaniner, en till varje son, samtidigt ha hundar och tre söner OCH stoppa alla i den lilla gröna bilen (pytteliten grön Hundai) plus väskor till alla, för att åka på semester till Arboga utan att veta var och hur kaninerna ska ”förvaras” när vi kommer fram, och bara utgå ifrån att det löser sej.”

Eeeeh, va?!?

Det löste sej. Det löser sej alltid. Jag litar på att jag alltid hittar lösningar. På allt.

”Åka ENSAM med FYRA pojkar i åldrarna 12, 11, 8 och 7 år i bil och bo på en camping på semester nära ett vattenland.”

Var hundarna med också? Minns inte.

”Åka ENSAM med samma fyra pojkar till Dalarna och bo på en anläggning nära en äventyrspark och ”göra äventyr” där med dom på semestern.”

Var hundarna med där? Minns inte.

Jag har gjort så många saker – oftast rätt spontant – som jag nu i efterhand tänker ”WTF?!?” kring/om.

Jag har också målat om/tapetserat om vart och vartannat hem jag bott i – ibland 5-6 rum!

En gång målade jag om ett golv i knallgrön färg med mörkgröna löv på. Skit-coolt! Ett annat rum målade jag ljusblått och en massa fiskar på.

SJÄLV. Och fort har det gått. Varje gång. Och då har jag ändå flyttat rätt ofta….av någon VIKTIG och betydelsefull anledning.

På riktigt.

På riktigt viktig anledning alltså.

….och skulle troligen göra om allt igen, om jag orkade.

Fast jag kan nog hitta på nya saker som är sådär:

”Eeeeh, va?!?”.

Pust!

Jag har stött på honom vid flera tillfällen. Nej, inte STÖTT på, utan stött PÅ. Tillsammans med hans hund Boy. Det är en tjuuuusig hund som ska ställas ut och få en massa medaljer och rosetter är det meningen. Men det bryr inte husse sej om. Han och hans fru är fodervärdar och efter X antal faderskap blir Boy deras. Tror jag. Så brukar det vara iallafall.

Första gången vi träffades var i hundparken. Han var där med Boy, som då var unghund/valp. Jag var där med mina hundar givetvis. Vi började prata och han var såååå trevlig. Han berättade om hur han och hans fru låtit bygga ett hus på 80-talet och att dom hade två vuxna barn, en av varje sort (tror jag) och när vi stod där och pratade ringde sonen från Holland, där han bor (tror jag). Eller om det var dottern som bodde där. Minns inte.

I vilket fall som helst är han såååå trevlig. Det är inte så ofta man träffar så sociala och trevliga människor, tycker jag. Iallafall inte jag. Jag startar nästan alltid samtal med folk när jag är ute i det fria (!) och många svarar exakt bara på det man frågar, eller visar inget intresse tillbaka. Det gjorde Boys husse.

Varje gång vi därefter stött PÅ varandra på hundpromenader ropar han på långt håll ”Åh, HEEEJ! Vad kul att se ER!!” och så ler han med hela ansiktet. Det är så trevligt! Jag känner mej verkligen uppskattad.

Igår hamnade vi på samma promenadslinga och gick tillsammans en lång stund. Jag berättade något för honom när hans mobil ringde: ”Ursäkta, men jag måste ta det här”, sa han och svarade. Vi gick vidare och han pratade med ”Lotta” eller vad kollegan nu hette, som jag förstod att det var. När han tryckte av mobilen, sa han ”Ja, du berättade om X….och att du skulle bla bla bla” och inuti mej blev jag helt Flabbergasted (heter det så? Jag tyckte ordet passade här)….alltså jag blev så förvånad över hans genuina intresse och att han både hade lyssnat på vad jag sa, och ville veta resten.

Jag tycker så ofta jag blir avbruten av allehanda saker när jag pratar med folk, och sen är det som att det jag sa innan jag blev avbruten inte spelar någon roll. Och jag inser att dom inte är speciellt intresserade/inte har lyssnat.

Denne man visar ett genuint intresse, lyssnar intresserat och ställer följdfrågor. Såna människor växer inte på träd kan jag säga. Iallafall inte i min värld. I min värld är det alltid jag som frågar och jag som är intresserad av andra. Det är nästan så att jag kommer av mej när någon frågar något om mej och mina hundar.

Så ovanligt är det.

Just saying.

Akelius har renoverat våra hus på utsidan. De började för ungefär 1 år sedan. Vårt hus började dom renovera i augusti har jag för mej. Det blev klart i december 2021. Under tiden bytte vi värd. Akelius sålde husen till Heimstaden.

Nu är husen jättefina och fräscha och så var det bara uteplatserna kvar att fixa för oss som har såna.

Jag såg framför mej hur vi skulle få nya fina staket och nytt plank och hela fadderullan. Sedan skulle dom lägga på ny jord och så nytt gräs. Åh, vad fint det skulle bli!

Så såg jag att grannens GAMLA staket satts upp – det fula bruna staketet. Och det GAMLA planket, som är halvruttet och trasigt och ska vara vitt, men är mer….gråskitigt. Jag tänkte att gubbarna måste ha fattat fel – dom kan väl inte sätta upp dom gamla spruckna och skitiga staketen kring det här nya fina fräscha huset?

Man skulle alltså lägga MILJARDER på att renovera dessa stora hus och sen avsluta med att inte kunna lägga 1000 kr på att sätta upp nytt staket??

Nä. Det måste vara fel.

Idag satte dom upp mitt gamla staket, där brädor fattas och det gamla planket som är prickigt av skit. ”Såja”, sa gubbarna (kanske) och gick.

Och jag bah: ”Eeeeeeh, va?!”.

---

#akelius #ägarbyte #renovering #nyttstaket #ruttetstaket #plank #heimstaden #skogås #obegripligt #hurtänkerde #gammaltochnytt