En till liten historia om ett barn (som numera är vuxen).
När vi som är födda på 50-60- och kanske t o m 70-talet växte upp fick vi höra om svälten i Afrika och då framförallt i Biafra. Vi såg svart-vita bilder och filmer på Nyheterna på TV, och såg ofta på framsidan av Expressen och Aftonbladet om hur barnen svalt i Biafra. Många vuxna sa ”Tänk på barnen i Biafra” och kanske vi inte riktigt förstod hur det kunde hjälpa dom om vi tänkte på dom, men det var ett ganska vanligt uttryck. Jag tror det var meningen att vi skulle vara tacksamma för det vi hade och tänka att ”alla har det inte så bra som vi så ät upp och var tacksam.”
Jag har fortfarande bildminnen i huvudet på små barn med stora svullna magar, utstickande tomma ögon fulla med var och/eller flugor, som visades på TV. Det var verkligen synd om barnen i Biafra.
Man fick inte lämna mat i skolan för man skulle tänka på barnen i Biafra. Jag förstod inte riktigt hur barnen i Biafra kunde må bättre av om jag åt upp, men jag minns inte att jag ifrågasatte detta mysterium.
En kollega berättar på morgonen att hon också minns detta, men hon var lite mer uppfinningsrik än jag, även om det var rätt tokigt…
Hon såg också på TV hur barnen i Biafra letade i sophögar efter mat, hittade kanske någon brödbit eller lite ris och blev glada över det och fick i sej lite mat.
Så hon började slänga lite mat i soporna varje dag och så ofta hon kunde för att barnen i Biafra skulle kunna få denna mat ur soporna. Hon berättar hur hon tex kunde ta sin pappas ostskiva på smörgåsen när han tittade bort, och minns hur han förvånat sa ”Men?! La jag inte en ostskiva på brödet??”. Sen la hon ostskivan i soporna. Hon minns också hur hon åt ett äpple som hon verkligen tyckte om, och VILLE äta upp hela, men ändå sparade hon den sista biten och slängde i soporna så att ”barnen i Biafra” skulle kunna äta upp den delen av hennes äpple.
Såååå fint tänkt.
Men såååå fel.
erviluca #mammatillfyrakillar 