Jag är en väldigt kreativ människa. Det dyker upp idéer i mitt huvud jämt. När jag var yngre trodde jag att det hände i allas huvuden och jag blev helt förundrad när tex en lärare gav klassen en kreativ uppgift där vi skulle hitta på något själva utifrån vissa förutsättningar, och många sa att dom inte visste vad dom skulle göra/skriva eller hur dom skulle agera, när jag redan hade målat upp 10 scenarion i mitt huvud och hade svårt att välja vilken jag skulle välja!
Fattar ni?
Alltså: En svensklärare håller upp en sten och säger ”Berätta om den här stenen”, då är min hjärna redan i full gång med en massa idéer om vad som hänt med den stenen och jag vet inte om jag ska välja ”DEN historien eller DEN historien….”.
ELLER jag går i skogen och ser en knasig gren och börjar direkt fundera på vad man skulle kunna göra med den grenen och ”….jag kanske skulle starta eget företag och göra konst av grenar, eller kanske handtag av grenar som jag hittat i skogen…eller hängare….eller kanske göra en häst….eller vad coolt med en giraff som man kan rida på…eller DEN grenen ser ut som en drake….jag kanske skulle tillverka grendrakar?”.
ELLER när en chef säger att vi i grupp ska spåna hur vi kan utveckla verksamheten vidare och redan på vägen ut till grupprummet har jag flera idéer så vi hinner knappt sätta oss ner förrän jag sprutar idéer. Nu vågar jag knappt göra så längre, för det har hänt sååå många gånger att jag märker att folk stör sej på det – att dom tror att jag ”vill bestämma” eller nåt, så jag försöker alltid säga att jag vill inte bestämma – det är ju bara IDÈER som man kan utveckla eller göra nåt av, eller som start….eller vad som helst!
ELLER att fatta beslut om saker. Jag är supersnabb att bestämma vad jag vill med stora grejer. Småsaker kan vara svårare: ”Ska jag ta en chokladkaka eller en jordgubbskaka?” kan vara ett mycket svårt beslut. Men ”Ska jag flytta till Västerås eller Haparanda?” kan gå i en handvändning. Ja, det kan vara jobbigt att vara jag när det går så fort. Det bästa vore om jag hade någon som jag gick hand-i-hand med som kunde både lyssna på mej och ändå stoppa mej lite grann.
Det jag märkt är att när jag träffat någon som är som jag, och arbetat med den, märker jag vilka saker man kan irritera sej på på någon som är så snabb i hjärnan. Man står liksom på sidan och hänger inte med! ”Vänta nu…vart ska du?” liksom. Fast är man som jag ska man ingenstans, utan man vill bli lyssnad på och tagen på allvar.
I huvudet har jag startat förton företag med jättemånga olika inriktningar. Jag är en idéspruta som behöver en riktning. Ibland. Eller inte.
Jag tror jag skulle ha varit GULD värd i rätt företag. Faktiskt. Om man lyssnar på mej så har jag otroligt mycket idéer och tankar om många saker.
Jag har dessutom uppfunnit jättemånga saker, i huvudet. Tex paraply som man inte behöver hålla i, lysande fotboll (så man kan sparka boll på en icke upplyst plan på kvällen), solskydd för barnvagn, återanvändbar kista som man begravs i etc. Men eftersom det är ett jäkla jobb med RESTEN – att genomföra uppfinningarna – så har det inte blivit något annat än huvud-uppfinningar. Kanske alla är såna. Kanske inte.
Det kanske är som att vara proffs på något man aldrig ens varit i närheten av. Eller som att vinna Robinson från TV-soffan….
erviluca #mammatillfyrakillar 