RSS Flöde

Dagsarkiv: 20 maj, 2022

Mat till barnen i Biafra /erviluca

Postat den

En till liten historia om ett barn (som numera är vuxen).

När vi som är födda på 50-60- och kanske t o m 70-talet växte upp fick vi höra om svälten i Afrika och då framförallt i Biafra. Vi såg svart-vita bilder och filmer på Nyheterna på TV, och såg ofta på framsidan av Expressen och Aftonbladet om hur barnen svalt i Biafra. Många vuxna sa ”Tänk på barnen i Biafra” och kanske vi inte riktigt förstod hur det kunde hjälpa dom om vi tänkte på dom, men det var ett ganska vanligt uttryck. Jag tror det var meningen att vi skulle vara tacksamma för det vi hade och tänka att ”alla har det inte så bra som vi så ät upp och var tacksam.”

Jag har fortfarande bildminnen i huvudet på små barn med stora svullna magar, utstickande tomma ögon fulla med var och/eller flugor, som visades på TV. Det var verkligen synd om barnen i Biafra.

Man fick inte lämna mat i skolan för man skulle tänka på barnen i Biafra. Jag förstod inte riktigt hur barnen i Biafra kunde må bättre av om jag åt upp, men jag minns inte att jag ifrågasatte detta mysterium.

En kollega berättar på morgonen att hon också minns detta, men hon var lite mer uppfinningsrik än jag, även om det var rätt tokigt…

Hon såg också på TV hur barnen i Biafra letade i sophögar efter mat, hittade kanske någon brödbit eller lite ris och blev glada över det och fick i sej lite mat.

Så hon började slänga lite mat i soporna varje dag och så ofta hon kunde för att barnen i Biafra skulle kunna få denna mat ur soporna. Hon berättar hur hon tex kunde ta sin pappas ostskiva på smörgåsen när han tittade bort, och minns hur han förvånat sa ”Men?! La jag inte en ostskiva på brödet??”. Sen la hon ostskivan i soporna. Hon minns också hur hon åt ett äpple som hon verkligen tyckte om, och VILLE äta upp hela, men ändå sparade hon den sista biten och slängde i soporna så att ”barnen i Biafra” skulle kunna äta upp den delen av hennes äpple.

Såååå fint tänkt.

Men såååå fel.

Sorgen över att inte få äta en marsipanfemma /erviluca

Postat den

Alltså barn….

Jag äääälskar barn! Har alltid gjort. Jag älskar att vara med barn, prata med barn, leka med barn (beroende på lek…), läsa om barn, lära mej mer om barn, förstå barn, titta på barn som leker och pratar – ja, allt kring och om barn i alla storlekar och former intresserar mej och har alltid gjort.

Barn är så….fantastiska!

I morse träffar jag en kollega på pendeltåget. Hon suckade och berättade att morgonen hade gått bra med sönerna där hemma. Inga större uppträdanden eller utbrott från sexåringen, som är en sån där liten uppfinningsrik herre med mycket temperament. När dom stod i dörren och skulle sätta på jackor blir sexåringen bajsnödig. ”Okey, sätt dej och bajsa och ta det lugnt. Det är viktigt att bajsa i lugn och ro”, säger mamma som är rätt nöjd med morgonen som varit bråk- och stökfri.

Mamma står i hallen och väntar och kollar i mobilen då hon hör hur sexåringen gråååååter. Hon går till honom och frågar vad som står på och sexåringen berättar att han kommit att tänka på när han fyllde 5 år – på födelsedagskalaset där mamma hade ordnat med Piratfest med pirattårta och piratjakt efter skattkista, och hon var sååå nöjd (och han med) med kalaset – att han inte fick äta femman gjord av marsipan som låg på tårtan: ”Uuuuhääääää!”. En kompis fick äta den. ”Men du fick ju piraten som var gjord av marsipan och du var ju jättenöjd och glad!” säger mamma som vill komma i tid till jobbet, men nej, han kom just på att han ville äta femman också: ”Uhuuuuuu!”

Sorgen är så stor att mamma, för att hinna i tid till jobbet (OCH trösta sexåringen, som upplever en stoooor kris i sitt liv… ), till slut säger att hon efter jobbet ska gå till affären och köpa marsipan och så ska hon göra en stoooor marsipanfemma som han ska få äta.

”Ooookey”, hulkar en ledsen liten sexåring som bara fick äta en marsipan-pirat (för 1,5 år sedan!).