Han kommer smygande tidigt på morgonen, petar på mej och kräver att jag ska vakna. Jag vill inte. Jag vill sova färdigt. Jag vill sova tills min väckarklocka ringer. Jag puttar undan honom: ”Låt mej va!”.
Men han är envis som synden och petar uppfordrande på mej igen och igen; ”Vaknarå!”.
Jag vänder mej om och försöker ”stänga av” hans envisa lockrop med tanken. Jag KAN stänga av omgivningen efter flera års träning av att ha ljudet av småkillars lek och stoj omkring mej, så jag slumrar till….
Då tar han till Metod 2.0: Han puttar på tavlan ovanför sängen så att den hamnar på snedden. Han VET att jag HATAR det! Jag knuffar undan honom och fräser ”NEJ!”. Sen lägger jag mej tillrätta igen och försöker sova lite till. Då kommer han tillbaka och puttar på tavlan IGEN. ”Jävla helvetes skit!”. Jag ger upp. Klockan är nog ändå typ 9 eller 10 för det är så ljust utanför fönstret…..
Jag går upp och alla blir nöjda. Glada svansar viftar och alla är hungriga. Jag gör lite morgonbestyr i badrummet och går sedan ut i vardagsrummet där två glada hundar viftar på svansarna så det dunkar i soffan. Det betyder ”God morgon matte, vi älskar dej mest-av-allt-i-hela-världen och vi är hungriga!”. Så fint sätt att hälsa sin matte godmorgon, tycker jag.
Jag går ut i köket och där sitter han och stirrar på mej: ”ÄNTLIGEN!” ser han ut att tänka. ”Ge mej mat!” säger han sen med hela sin kropp. Jag smeker honom (trots att han är så dum) och lägger upp mat i hans skål. Han smackar nöjt i sej. Jag fixar mat till hundarna, som kommer tassande när dom hör burken öppnas.
Sen tittar jag på klockan….
JÄVLA KATT: Klockan är bara 6…..
…… och det är söndag!
erviluca #mammatillfyrakillar 