”Vi” utvisar barn/erviluca

Hon föddes i ett land låååångt lååångt borta i en liten fattig familj. Hon vet inte vem hennes pappa är och hon har ett mycket svagt minne av sin mamma, som kämpade för att hålla henne och hennes två småsyskon levande. Men det gick inte, så barnen lämnades till en barnhem.

Hon minns hur hennes två småsyskon stod vid grinden till barnhemmet länge och väntade på att mamman skulle hämta dom igen. Men det gjorde hon aldrig och småsyskonen tröttnade på att vänta och började leka på gården till slut, vilket hon också gjorde. Hon var då ungefär 6 år.

Så gick tiden och som hon minns det var det ”både bra och dåligt”. Barnen blev slagna av viss personal och inte av andra, dom fick mat och dom fick gå i skolan.

När hon var ungefär 8 år kom det en ny chef till barnhemmet. Det var en man och han kallade in flickor till sitt kontor regelbundet där dom blev utsatta för sexuella övergrepp. Hon både bevittnade andra bli utsatta och blev utsatt själv. Hon försökte berätta för övrig personal, men ingen trodde henne eller något annat barn, så hon gav upp och bestämde sej för att rymma.

Hon tog sina småsyskon och rymde en kväll genom att hoppa ut genom ett fönster, och hon minns hur dom sprang över gården och klättrade över muren och hur dom sprang och sprang och sprang – livrädda. Den minsta systern försvann i tumultet och hon hittade henne aldrig, trots att dom, efter att dom hållit sej gömda i något dygn, gick tillbaka och letade och letade.

Flickan och hennes lillasyster levde sedan på gatan något, eller ett par år, i ett land där gatubarn (tyvärr) inte är ovanliga. Och på gatan blir barn utsatta för än det ena och än det andra… ”Det mesta har jag nog förträngt”. Så en dag kom det åkande en kvinna i en röd bil. Hon frågade genom bilfönstret om flickorna ville ha mat. Det ville dom, men vågade inte riktigt tro på henne. Men så blev det. Kvinnan tog med flickorna till en restaurang och gav dom mat, varefter hon tog hem dom till sej och så fick dom bo hos henne. Då var dom 9 och 10 år. I ungefär 1 år bodde dom hos kvinnan, gick i skolan och hade det bra, som hon minns.

En dag sa kvinnan att dom skulle åka på semester. Eftersom det var lov från skolan tyckte flickorna att det lät jättekul. Dom skulle få åka flygplan! Flickan minns att hon blev åksjuk i flygplanet och kräktes nästan hela vägen, så det var inte kul att flyga alls, men det var spännande att åka på semester.

Så kom dom då till ett land som hette Sweden där luften var kall och lätt och människorna såg annorlunda ut än i hennes eget land. Dom åkte taxi en lång stund och sedan klev dom ur, fick mat som smakade konstigt och så satte kvinnan båda flickorna på en bänk och sa att ”Nu ska jag lämna er”. Flickorna trodde att hon skämtade, men insåg snabbt att hon menade allvar. Skulle deras nya trygghet lämna dom i ett främmande land? Varför?

Kvinnan sa att i det här landet var människor snälla mot barn och det fanns inte män som gjorde dumma saker med små flickor. Kvinnan sa att dom skulle gå fram till någon vuxen som såg snäll ut och säga ”Asylum?”. Sen skulle det bli bra. Så försvann kvinnan och där satt två små flickor, 10 och 11 år gamla, i ett land där dom inte kunde språket, utan att känna till någonting om vare sej landet eller omgivningen med uppmaningen: ”Säg Asylum till någon vuxen.”

Så gjorde dom och dom hade tur, för dom träffade någon som direkt hjälpte systrarna till en polisstation, socialtjänsten blev inkopplad och flickorna placerades på ett hem för ensamkommande barn.

Nu är det 10 år senare. Flickorna har blivit ”svenskar”, gått hela sin skoltid i Sverige och båda har fått barn själva. MEN har dom fått uppehållstillstånd? Nope. Njet. Icke sa Nicke.

Först ville MI skicka dom tillbaka till något barnhem. Där blev det dock stopp. Jag minns inte om inte barnhemmet ville ha dom, eller om någon advokat stoppade det eller vad som hände, men som tur var skickades dom inte tillbaka till ”ett barnhem”. Och så snurrade byråkrat-hjulen vidare och trasslade lite kring allt och inget. Det ifrågasattes vilket land dom kom ifrån och hur det kom sej att dom kom till Sverige, samt varför dom inte hade några pass. Flickorna hade knappt svar på någonting. Dom hade ju inte bett om att byta land eller någonting. Dom ville bara ha en mamma och en pappa och få vara vanliga små flickor. Det fick dom inte.

När flickorna blev myndiga ville MI skicka dom tillbaka till ”sitt hemland”, men flickorna hade ju då Sverige som sitt hemland. Dessutom är det svårt för flickor att återvända till länder där tjejer kränks, misshandlas och gifts bort – speciellt när dom ”försvenskats”. Även denna utvisning stoppades. Som tur var.

Flickorna har nästan gått sönder i den stressande processen att aldrig riktigt få landa, aldrig få känna sej trygga och aldrig få knyta an någonstans, eftersom MI funnits som en flämtande varg hack i häl på dom, jagandes för att skicka ut dom från Sverige.

Jag, som familjeterapeut, vet att många flickor som haft det svårt och som inte känner någon anknytning ofta får barn tidigt. Troligen vill (behöver) dom (omedvetet) knyta an till Någon, känna kärlek till Någon och få ett band till Någon. Båda har alltså fått barn, trots att dom är så unga.

Nu vill MI utvisa två unga mammor, som känner sej som svenskar, men som är utan släktingar i Sverige, till ett land som dom inte varit i sedan dom var i 10-årsåldern. Som tur är har båda vänner som stöttar och hjälper så gott dom kan, men dom har inga blodsband, förutom sina barn numera, som är svenska medborgare (eftersom dom har svenska pappor). Papporna, som också är unga, har dragit (vilket unga pappor ofta gör…).

Kan DU försöka tänka dej in i den här situationen – att vara utan grundtrygghet hela sin uppväxt och få den lilla plätten mark man står på bortryckt flera gånger (=svaren från MI: ”Du ska utvisas”). Båda tjejerna har mått piss och pest av och till och den ena har gjort ett par självmordsförsök när det känts för hopplöst.

Hur f-n kan vi ha sådana här lagar? Vart har vår medmänsklighet tagit vägen?

Det mest frustrerande är att JAG inte kan göra något åt saken. Eller?



#migrationsverket #utvisabarn #aldriglugnochro #ungförälder #ungamammor #småbarn #frustration #vårtsverige