Månadsarkiv: maj 2019

Jag ser en teaterpjäs och kommer att tänka på när jag själv spelade teater som ung.

Som 13-14-åring startade jag min egen teatergrupp och fick låna skolans lokaler för detta. Vi var ca 8-10 kompisar som hittade på pjäser och hade uruppföranden på föräldramöten….och kanske inför klasser någon gång….Jag minns faktiskt inte. Jag minns bara att det var kul att spela teater! Vi var med i TV också, i programmet ”I kikaren”, men det har jag skrivit om i ett annat blogginlägg, så det skriver jag inte mer om nu.

När jag gick på gymnasiet gick jag med i skolans teatergrupp; DRAFI (DRAmatik och FIlm). Gruppen leddes av en karismatisk äldre herre som kallades ”KG”. Han såg väldigt dramatisk ut. Han bestämde att vi skulle spela seriösa gamla pjäser. Den första pjäs jag var med i (och hade HUVUDROLLEN i) var ”Himlens hemlighet” av nån gammal känd ”stofil”, typ Lager…brandt/blad/gren? Nåväl.

Jag tror att Dom Vuxna förr (och ibland nu också, för den delen) tänkte att dom skulle väcka ungdomars intresse för gamla pjäser genom att visa dom. För min del tror jag precis tvärtom. Jag ÄLSKADE att stå på scenen och spela teater, men tyckte teaterpjäserna var helt kockobello och obegripliga. I min andra pjäs fick jag spela en grekisk amma…. Värdelöst.

Eleverna som (tvingades) tittade på blev nog mest bara uttråkade och fattade noll och tänkte att dom ALDRIG MER skulle gå på teater. Tror jag.

Jag tänker att vi borde fått spela teaterpjäser som BERÖRDE oss unga, men icke då! Obegripligt och konstigt var det som gällde.

I ”Himlens hemlighet” spelade jag en ung man som pratade om krigets fasor i en lååååång monolog genom hela pjäsen…..och under tiden satt en tjej och ryckte av huvudet, benen och armarna av en docka, en blind man gick förvirrat omkring och en galning snurrade runt där också….tror jag. Säkert en fin och djup pjäs för dom insatta och teaterkunniga, men för oss unga…..KOCKOBELLO! Det tog 20 år innan jag fattade vad pjäsen egentligen handlade om.

Denna upplevelse av DRAFI, plus lite annat, gjorde att jag inte sökte till någon scenskola senare. Jag var lite sugen, men….nä. Å andra sidan kunde jag tänka mej att bli både skådespelare, sångare, dansare, psykolog eller terapeut (fast trodde det var samma sak då), lärare och socionom. Och lite till. Att jag sen gick Socialhögskolan var lite av en slump: Jag kom in där. Jag sökte till Danshögskolan också, men var inte tillräckligt duktig.

Nåja. Pjäsen jag såg häromdagen fick mej att tänka på den Obegripliga pjäsen jag spelade på Kungshögskolan i Sala 1975.

Varför är det som att pjäser ofta är obegripliga….om man inte är SUPERINSATT TEATERINTRESSERAD och har SETT ALLT och det ”obegripliga bli begripligt”? Å andra sidan ska man kanske sätta sej in i vad det är man ska se, innan man ser det…?

Eller?

Åkte upp med flyg. Man tänker att ”flyg går fort” och det stämmer väl, MEN det tar först X antal timmar och EFFORT att ta sej till flygplatsen, därefter incheckning med allt vad det innebär….och sen V Ä N T A N….3 timmars V Ä N T A N…. nej, jag dricker inte alkohol när jag väntar på ett flyg….har liksom aldrig fått den vanan…och att dricka alkohol ENSAM på en flygplats…Nä.

Möttes av Storing och hans kompis Felix på Luleå flygplats. Felix hade lånat sin flickväns bil och vi blev skjutsade först hem till Storing, för all lämpa av väska, och sen vidare till en pizzeria/pub. Det var liksom den puben (utanför campus) dit studenterna gick. Där blev jag presenterad för ägaren som tyckte det var kul att träffa Storimgs mamma.

Vi beställde mat och öl och satte oss och snackade o åt, och sen dök Felix upp med flickvän och vi fortsatte prata om Livet, killgissningar och om hjärnans utveckling och andra Viktiga Saker. Jättetrevligt!

Sen gick jag och Storing hem till honom där vi ägnade resten av kvällen åt att titta på Stand up på Datorn/tv:n. Har du inte sett/hört Trevor Noah – gör det!! #trevornoah

Pö fredagen åkte vi in till Luleå Centrum där jag köpte examenspresent till Storing; en klocka och en kedja att ha runt halsen. Sen köpte vi med oss lunch och åkte tillbaka till hans lägenhet.

På em var det Examens-ceremoni i skolans aula: Det hölls ett par tal, Snapsakademien sjöng och sedan kallades eleverna upp en och en och en och fick motta examensbevis och sen stå på en ”ramp”. Det var fint och högtidligt. Efteråt hände det egentligen ingenting. Storing och hans kompis Kasper hade bokat bord på ett ställe så vi gick dit och åt och hade trevligt.

På lördagen var det FINAL, dvs Bankett. Jag ”sprang runt” i Storings lght och letade febrilt efter min svarta bh. Man kan väl inte ha vit bh under en svart klänning där överdelen är spets?? Jag hittade inte den svarta bh:n så det fick bli en vit – ett svårt trauma. Sen tog jag på mina fina svarta ”högklackade” finskor, och så kom Storings pappa med fru (och hon var sååååå vacker i sin gammalrosa långklänning!) och så gick vi. Storings pappa med fru tog bilen, vi hade bestämt att åka med bussen, för det var roligare för Storing att åka med sina kompisar.

Det var härlig stämning i bussen och när vi kom fram till Boden och festlokalen  så möttes vi av ett hav av vackra människor i långklänningar eller mörka kostymer. Vi slussades in i ett jättefint stort rum där vi fick ett glas champange.

Därefter gick vi in i en annan stor sal där det fanns en stor scen och många många dukade bord. Det var bordsplacering och som tur var fick jag sitta bredvid Storing. Sen följde en kväll av god mat, vin, uppträdanden av olika sorter och därefter var det dans. Jag hade såååå kul och dansade så fötterna glödde och svetten stänkte!

Stämningen var hög under hela kvällen och alla verkade ha det riktigt kul!

På natten nån gång gick jag iväg mot bussarna som skulle ta oss hem. Då hade jag så ONT i fötterna att jag var tvungen att ta av mej skorna….så jag trippade till bussen med skorna i handen, i strumplästen…

….och sen vingeltrippade jag vidare från bussen och till Storings lght i strumplästen med skorna i handen, och lovade mej själv att ALDRIG MER ha högklackat. Det är inte värt smärtan. VEM bryr sej anyway om vad jag har på fötterna?

Storing kom inrumlande på morgonkvisten och hade haft ”jättekul!”

Dagen efter fick jag se bilder på bl a mej själv, och Fyfaan vad jag ser 🤢🤡👹 ut. Men men….

Snart går planet till Luleå….eller snart och snart; på torsdag. I och för sej går det väl flygplan till Luleå varenda dag, flera gånger om dagen, men JAG ska åka till Luleå i överövermorgon.

”Voffo då då?” undrar alla små troll pysslingar vättar  rumpnissar då.

Jo, för att Storing tar Examen. Han blir STATSVETARE. Han vet nu ALLT om staten. Typ. Eller nåt.

Storing har alltid varit envis och kunnat ARGUMENTERA för sina åsikter. Nu har han blivit ÄNNU BÄTTRE på det. Att gå in i en diskussion med honom, och tro sej veta bäst, är ett självmordsuppdrag. Storing. Vet. Bäst. OCH kan argumentera för sej.

Jag tyckte att Äldste Sonen var rätt envis när han fick sina utbrott (som barn), men jag vann alltid när jag hade bestämt mej för det, och det var VIKTIGT. Jag trodde jag var DUKTIG på att sätta gränser och att vara KONSEKVENT…

Sen kom Storing.

Hej och hå.

I affären för 10 år sedan:

”Kan jag få en glass?”

”Nja….okey då! Men då får det bli någon av DOM HÄR glassarna.” *pekar*

”Okey…men dom glassarna kostar 15 kronor…kan jag få en dajm istället – den kostar också 15 kr?”

”Nej, nu frågade du om glass, och det var glass jag sa ja till.”

”Men det kostar ju lika mycket?”

”Ja, men det är skillnad på glass och godis. Som du vet äter vi bara godis på lördagar.”

”Jamen glass innehåller också socker och dom här glassarna är nästan som godis…”

”Jamen, då säger jag väl nej till glass också då…?”

”Du har redan lovat och både Mellan och Minsting har tagit varsin glass, så det är för sent….och man måste hålla det man lovar.”

”Men nu har jag bestämt att dajm är godis och glass är inte det, så välj en glass tack.”

”Men jag vill nog ha en tidning istället….här finns en tidning som kostar 15 kr…”

”Då vill jag också ha en tidning!” skriker Mellan

”Ja me!” tjoar Minsting utan att veta vad vi pratar om.

”Nej, Storing. Du frågade om glass och nu får du ta en glass eller ingenting, det är det som gäller!” svarar jag, irriterad nu.

”….men DEN HÄR kostar också 15 kr!” (pekar på en Annan Grej)

”Ta en glass nu!”

”Men, jag vill ha en glass som kostar 16 kr….kan jag få det?”

”Nej. Ta en glass för max 15 kr!”

Och så fortsätter vi så tills jag har blivit förvandlad till Kocko-Bello!

….och jag visste att om JAG blir arg och säger ifrån, skulle HAN få ÄNNU VÄRRE utbrott (än jag)! Och DET ville jag inte.

Storing KUNDE VERKLIGEN argumentera och ifrågasätta allt! I mina GODA stunder tänkte jag att ”han kommer att bli något STORT”. I mina frustrerade stunder tänkte jag:

”AIIIIAAAAAAAA!!!!”

Han blev något stort.

Puh!

Efter gymnasiet åkte han till Kina i 1 år och pluggade kinesiska. Sedan 3 år har han bott i Luleå och pluggat Statsvetenskap. Nu är han färdig och det ska firas till helgen. Han kommer att bli/vara Världens Bästa Statsvetare! Klok kille det där. Och duktig!

GRATTIS ÄLSKADE STORING!

Sedan politiker och religiösa ledare i Kvantilonien  insett hur mycket säd som går till spillo har dom slagit sina kloka huvuden ihop och kommit fram till följande:

Män får inte släppa ut sina spermier utom äktenskapet. Det är från och med nu dödsstraff på det. Dom äter sedan tidigare s-piller för att stoppa spermierna (en del män klagar på biverkningar såsom depression, olust, huvudvärk, pungvärk, svullnad pung etc. men det är smällar dom får ta. Och alla får dom inte.)

Om en kondom spricker eller om dom glömt ta ett s-piller, eller inte tagit det i tid, eller tillräckligt regelbundet, eller råkat spy upp det, och kvinnan vid samlag blir gravid, gäller 10 års fängelse. Om barnet dör vid förlossningen, eller under graviditeten är det mannens fel och straffet förlängs till livstid.

Barnet hamnar på barnhem om kvinnan inte vill ha det. Hon får dessutom ett skadestånd som räknas på hennes lön och dom besvär som graviditet och förlossning åsamkat henne. Detta skadestånd ska utbetalas av mannen som slarvat med utsläpp, och kontroll, av sin säd.

Om en kvinna får tag i en mans säd och gör sej själv gravid, är det mannen ansvar. Han SKA ha kontroll över sin säd. Han får därmed böta och har dessutom ansvar för att det barn som eventuellt blir till är ekonomiskt försörjt under sin uppväxt.

Kvinnor som lurar sej till säd, genom att locka mannen till ett samlag, är oskyldiga medan männen förblir dom som bör ha kontroll. Män som i sådana fall släpper ifrån sej säd, döms till 10 års fängelse.

Den Otroligt Välutbildade och Kloka samlingen som gemensamt bestämde dessa lagar bestod av 50 kvinnor i 50-70-årsåldern. Ordförande var landets Pavel, som är det högsta och viktigaste ämbete man kan ha. Eyla Lider är 75 år och har varit landets Pavel i 20 år. Det hon beslutar blir lag.

Fundering kring jämlikhet  #jämlikhetföralla

Jag satt och pratade med en 18-årig tjej häromkvällen. Hon hade en skoluppgift om jämlikhet och frågade mej om hur vi kan göra för att jobba mer på jämlikheten. Jag svarade då att vi måste jobba med killarnas sätt att (få) vara också och LÅTA bli att ställa så höga krav på dom kring hur dom ska och får vara etc.

Hon såg ut som ett frågetecken och började försiktigt protestera. Jag sa då att jag tycker det är orättvist att tjejer vill vara jämlika på VISSA områden, men inte alla. ”Vaddå?” sa hon. ”Ja, ni pratar ju om att det är KILLARNA som ska ta kontakt, killarna som ska ta första steget, KILLARNA som ska göra det ena och det andra….är det jämlikt? Killarna ska ta initiativet, killarna ska vara starka, killar ska kunna och veta.

Får killar ha kjol? Får killar klä sej hur som helst? Varför får tjejer ha byxor men killar inte klänning? Får killar sätta upp håret? Får tjejer vara korthåriga? Får killar vara blyga och försiktiga? Får tjejer vara skräniga och bråkiga?

Tänk om killen inte vågar ta initiativ? Och vad händer om man inte vågar som kille? FÅR man ta initiativ som tjej? Varför kan/ska inte en tjej ta initiativ?”

Hon funderade en stund. Sen sa hon: ”Det har du rätt i. Det har jag inte tänkt på….”

Tjejer får/ska vara avvisande, och ibland betyder avvisandet ett flirtigt ”jag-vill-men-kämpa-för-mej” och ibland betyder det att hon verkligen inte vill. Hur ska killen veta? Många tjejer avvisar ett initiativ av en kille på ett otroligt otrevligt sätt. Varför? Tror dom att killar är gjorda av sten? Killar har också känslor.

Tjejer vill att killar ska ha känslor, men helst bara när dom själva (tjejerna) vill det: ”NU ska du vara ledsen, men inte NU”.

För om en kille visar känslor på ”fel sätt” kan han anses som ”bögig” eller ”kvinnlig” och det är lika med döden om man inte är bög eller tjej.

Om en kille INTE tar initiativ är han inte intresserad, tror tjejer. Så är det inte. Han kan vara osäker och blyg också, men visa det med en hård mask, eller dra sej undan.

Varför tar inte tjejer initiativ själva år 2019?

Om vi ska ha jämlikhet måste tjejerna sluta vara så…..ojämlika.
Det är 2019 och vi pratade om det här redan på 70-talet. Utvecklingen går låååångsamt…kan man säga.

Om tjejer ska ha uppbullade (silikon-) tuttar som sitter under hakan och som till hälften blottas ”för att det är snyggt” (säger dom) kan ju killarna ha övre delen på snoppen tittandes ut genom byxan….eller varför inte en del av pungen? Sen får INGEN titta dit för då är den personen ”snuskig”.

”Han tittade bara på mina bröst!” säger en tjej upprört när man själv (som kvinna) har svårt att låta bli att titta på brösten, eftersom dom hänger till hälften utanför….

Och varför är det okey för tjejer att sätta på extrahår, extraögonfransar, extranaglar, extratuttar och sminka sej till oigenkännlighet när vi aldrig skulle ”godkänna” ifall en kille hade extramuskler fastsatta på överarmarna, magrutor på magen och tupé på huvudet. Då skulle vi skratta och håna honom! Är det rättvist?

Och alla reklamer där en kvinna ”bossar” över sin man skrattar gott åt i våra soffor….

…men om det var tvärtom att en man bossar över sin kvinna i en reklam – hur skulle vi reagera då?

Vi har inte kommit så långt i vår jämlikhet. Vi behöver komma längre. Inte för att vi är exakt lika, men för att vi ska behandlas jämlikt och ha samma rättigheter (och skyldigheter).

Den lilla 8-åriga flickan skuttar runt i lägenheten och ställer samtidigt frågor:

-”Var är möblerna? Vem ska bo i det andra rummet? La la la la la. Ska vi bo här?”

Jag förklarar att hennes mamma och storasyster ska få bo i lägenheten alldeles själva och att dom ska få möbler. Flickan stannar till och tittar på mej, som om hon måste stå still för att förstå:

-”Va? Ska inga andra familjer bo här? Bara vi?” säger hon och tittar frågande på sin mamma, som om det jag påstår är helt galet.

-”Ja, BARA vi ska bo här”, bekräftar hennes mamma.

-”I alla rum?” frågar hon igen.

-”Ja, i alla rum”, svarar mamman.

-”Ska det vara bara vårat kök också?” frågar flickan och pekar mot köket, som om det skulle vara osannolikt att det skulle kunna vara så.

-”Ja, BARA VI ska laga mat i köket och äta där också”.

-”Men det finns inget bord där”, konstaterar flickan.

-”Vi ska köpa ett bord. Och stolar. Och sängar….” säger mamman.

-”Ska jag få en egen säng??” frågar flickan förvånat.

-”Ja, en alldeles egen säng. Vill du ha det?” frågar mamman.

-”Jaaaaa!” ropar flickan och börjar skutta runt i den tomma lägenheten igen och sjunga:

”Jag ska få en egen säng, egen säng, egen säng. Jag ska få en egen säng, egen säng, egen säng.… La la la la la….”

-”Mamma, får jag berätta för Vera att jag ska få en egen säng?”

-”Ja visst får du det…men jag tror inte Vera tycker att det är så märkvärdigt faktiskt…”, säger mamma och jag ser hur hon nästan ser framför sej hur Vera säger ”Meh, det har väl alla!?” och att dotterns lycka kanske utbyts i ifrågasättande eller sorg….

Den lilla familjen har bott i Sverige i 8 år. Den yngsta dottern är född i Sverige. Därefter har dom flyttat runt, från rum till rum – från det ena osäkra boendet till det andra….aldrig fått landa någonstans, delat med andra familjer/människor, med andra behov och andra sätt att leva….

Pappan slog dom alla i hemlandet, men så fort mamman förstått att i Sverige är det olagligt att slå sin familj, så lämnade hon mannen. Flydde med båda barnen, bodde på ett jourboende ett tag, men bara ett kort tag eftersom man anses vara ”klar” efter några månader….

Hela familjen fick avslag på ansökan om uppehållstillstånd, överklagade, avslag, överklagade, avslag….

Var pappan finns någonstans vet dom inte. Mamman hoppas att han lämnat landet. Ibland har livssituationen varit så svår att hon tänkt att ”det vore kanske bäst att åka tillbaka….”, men direkt slagit bort tanken eftersom OM hon ”lyder” utvisningsbeslutet och åker tillbaka till sitt hemland med sina döttrar, kommer ALLT att förändras:

Hon kommer troligen att misshandlas till döds – man FÅR INTE lämna sin make! Man får inte ta av sej slöjan – hon har syndat och familjens Heder är förstörd pga henne.

Döttrarna kommer att tas ifrån henne direkt och dom kommer att utsättas för alla övergrepp som hon själv fått växa upp med; misshandel, kränkningar, lyda allt som männen/pojkarna säger till dom och dom kommer inte att få någon utbildning utan giftas bort tidigt.

Hon kan inte göra så mot sina döttrar. Dom har redan vant sej vid att ta plats, att våga säga vad dom tänker… Hon MÅSTE kämpa! Så hon fortsätter städa på nätterna, svart. Leva olagligt – egentligen mot sin vilja. Hon älskar vad Sverige gör för hennes döttrar, och hatar att Sverige inte förstår, och utvisar henne och hennes döttrar till våld och död.

Hon älskar när hennes yngsta dotter kommer skuttande mot henne när hon hämtar på fritids och berättar vad hon lärt sej, att hon blev arg på en kompis, att hon målat en tavla och att hon kan klättra högst upp i trädet.

Hon älskar när hennes äldre dotter berättar om sina kompisar, att hon är bäst i klassen på matte, att hon är hemligt kär i en kille i klassen (…”men du får inte berätta för någon!”). Hon njuter av att döttrarna får vara vanliga barn och att dom får växa upp till starka och förhoppningsvis modiga kvinnor.

Och just idag har dom fått erbjudande om att få hyra en lägenhet utan att betala en galen hyra. I ett helt år ska dom få bo på en plats, i en lägenhet med två rum och med ”egna” möbler (ja, dom ska få några möbler på Second hand, men dom ska få välja själva) och kanske lite gardiner i fönstren och med egna tallrikar och glas….. Hon ska betala 6000 kr/månad för lägenheten, precis som hon betalat 6000 kr för rummen dom bott i.

Aldrig har lillasyster haft en egen säng. Oftast har det bara fått plats två sängar i rummen dom bott i, och då har lillasyster fått sova i hennes säng. Hon är så glad och tacksam. Idag.

Men sen då? Hon oroar sej för framtiden….

Om hon ALDRIG får uppehållstillstånd? Hur länge ska hon orka leva som papperslös? Olagligt i ett land. Vad kommer att hända när barnen blir vuxna? Inga jobb, ingen utbildning mer……

Hon måste försöka fortsätta kämpa och hoppas att det finns en chans att dom får stanna, på riktigt, lagligt. Kanske, kanske MI lyssnar på henne NÄSTA gång hon söker uppehållstillstånd….

Hon MÅSTE hålla hoppet uppe.

Måste.

När jag fyllde år fick jag bland annat pengar till att köpa utemöbler för. JIPPI! Jag beställde rätt omgående på nätet det jag ville ha: Cafebord/matbord med stolar till, två solstolar, parasoll och parasollfot.

Jag beställde allt på samma ställe: Trademax. Varför just där? Jo, jag kollade på FLERA olika sidor efter trädgårdsmöbler och just där hittade jag det som jag såg framför mej att jag ville ha och som skulle passa på min altan.

Det skulle vara lätt att fälla ihop och plocka undan, samt inte fluffigt och en massa kuddar att behöva plocka undan inför varje natt/regn. Praktiskt, med andra ord.

SEN blev det spännande.

Jag hade ingen aaaaning om att det skulle bli spännande….Men sånt är livet: ”När man minst anar….”.

Efter ca 10 dgr fick jag en avisering om att jag hade ett paket som var på väg och frågan om NÄR jag ville ha det och VART. Jag klickade i ”hem” och så dag och tid.

Jag trodde ju att ALLT skulle komma den dagen den tiden. Men ack vad jag bedrog mej. Det var parasollfoten. Bara.

Efter några dagar kom en ny avisering. ”NÄR” och ”VAR”? Jag klickade i dag och tid och att jag ville ha det HEM. ”NU kommer resten!” tänkte jag.

Nope. Det var parasollet. Bara.

Det gick ytterligare några dagar….samma procedur igen: Dag, tid, var; Hem.

Väntan.

Två solstolar anlände i ett paket. Besvikelse. Dom var mycket lägre och sämre än jag trott. Men shit happens.

Nu väntar jag bara på bordet och stolarna. Det känns som om dom är liksom Viktigast….Jag undrar NÄR dom kommer och så funderar jag på om dom åkt vilse.

Jag förstår heller inte varför alla grejer kommer var för sej. Kanske är det så att alla grejer bodde på olika ställen?

ELLER så har Postnord väldigt lite att göra och därför delar dom upp grejerna så att varje grej får en egen resa?

Funderar vidare….

Jag är snabb.

Jag tänker och sen handlar/agerar jag. Om jag inte agerar direkt kan det hända att jag inte agerar alls.

Plötsligt hade jag en liten uteplats med tomt och gräsmatta, och en katt. Jag tänkte att min katt skulle få vara på tomten, eftersom jag äääälskar att ha balkong-/altandörren öppen. Hela sommaren brukar min balkong-/altandörr vara öppen. Det är en slags frihetskänsla i det.

Jag googlade: #kattnät. Beställde/köpte kattnät. SEN tänkte jag: ”Hur ska jag få upp det?” Det kan ju liksom inte hänga i luften på Ingenting. Så då bestämde jag mej för att gå ut och leta efter lååånga grenar/pinnar att surra fast i staketstolparna. Sagt och gjort: TVÅ lååånga grenar hämtade jag i naturen samma dag. Jag tänkte att jag skulle hämta resterande pinnar #enannandag.

Sen googlade jag igen: #vindskydd. Så hittade jag ett billigt sådant och beställde. Två stycken. Dom kom hem före kattnätet.

Jag rullade ut dom runtom och innanför staketet: ”Snyggt!” tänkte jag. Jag tog lite snöre och surrade fast dom mot staketet. Sen blev det en bit staket över, dit vindskydden inte räckte.

”Hm….ska jag sätta kattnätet där, eller ska jag beställa mer sånt där vindskydd?”

Funderade lite. ”Med vindskydd runt hela blir det mycket skugga på min lilla tomt….”, kom jag fram till.

Sen släppte jag ut katten. Hon skuttade glatt över staketet och satte sej på Andra Sidan. Jag gick ut och hämtade henne och tänkte: ”Jag måste sätta upp kattnätet.”

Först surrade jag fast Dom Långa Pinnarna på varsin staketstolpe och sen satte jag fast nätet emellan dom. Jag skruvade fast krokar så att pekfingret började blöda. #arbetsskada

Sen släppte jag ut katten.

Plötsligt var hon på Utsidan igen. Jag gick ut och plockade in henne igen och sedan försökte jag lista ut hur hon kommit ut. Kollade om det fanns små hål och gropar….Nej.

Funderade.

Sen såg jag att hon satt uppe på Det Vita Planket och då förstod jag att hon måste ha hoppat upp på bordet och sedan på Planket och ner på andra sidan. Jag knuffade ner henne – ”MJAU!?” sa hon irriterat.

Jag tog bort bordet.

NU är katten kvar på uteplatsen. Hon har försökt hoppa upp på planket flera gånger igen, men det är för högt.

”Mjau! Mjau!” säger hon uppfodrande till mej vilket betyder: ”Ställ tillbaka bordet!”

Jag svarar: ”Mjau!”

Det betyder: ”Nej!”

Stina blir misshandlad av sin man. Precis som för ”alla andra” började det med en lätt knuff för flera år sedan, raseriutbrott, ”han-slår-bara-när-han-dricker” och så var han ÅNGERFULL efteråt, köpte blommor ibland och en skinnkappa ibland….

Däremellan fräste han till henne hur ful hon var, tjock, korkad, att ingen annan skulle vilja ta i henne med tång ens, att hon skulle vara tacksam för att han ville ha henne….

….och allt annat som pågår när en människa bryts ner och förstörs – både inifrån och utifrån.

Barnen bevittnar, hör, ser, upplever. Gömmer sej, försöker stoppa, skriker….

Sen var det ju det där andra – det som vi kanske inte tänker på, vi som står utanför: Den eviga stressen och rädslan som ständigt finns i en sån här familj. Oron över att HAN ska explodera, skrika, slå….Rädslan över att någon ska säga eller göra något ”fel”….Magontet som kommer sej av stressen över att han kan få ett utbrott….

På något underligt vänster lyckades hon fly ifrån honom, åkte utomlands, fick hjälp släktingar att hålla sej undan tillräckligt länge för att han skulle tappa intresset….trots att han försökte….

Men nu är hon tillbaka i deras gamla gemensamma hem, som varit uthyrt länge, i andra-hand. HON står som kontraktsinnehavare.

Ett fönster är trasigt. Det har hon försökt tejpa ihop. Eftersom sprickan är inifrån måste hon ersätta fönstret på egen bekostnad. ”Det var när han slängde mej mot fönstret och där är märket efter mitt huvud”, säger hon och pekar. Det måste hon nu ersätta.

Badkaret är trasigt. Det är en stor spricka i det och det läcker. Det måste hon ersätta eftersom det är hon som är ansvarig och hon som står på kontraktet. ”Överslitage”, säger värden.

Hon säger att ”det var när han försökte dränka mej. Jag sparkade och slogs för mitt liv…han sparkade både på mej och på badkaret. Jag vet inte vem av oss som gjorde sprickan….för jag svimmade….men det är jag som är ansvarig eftersom jag står som ansvarig på kontraktet.”

Medan hon var borta försökte han ta sej in i lägenheten några gånger. Andrahandshyresgästerna blev förstås rädda och ringde Störningsjouren. Detta finns i hennes papper nu, som en ”prick” i raden av alla andra ”prickar”.

Hyresvärden säger att hon måste göra om i badrummet, laga fönstret och fixa i ordning i lägenheten för att få byta den. Hon är alltså FAST i en lägenhet där hon har svåra minnen av våld – och där varken hon eller barnen EGENTLIGEN vågar eller vill bo. Dom tittar ”över axeln” hela tiden och rycker till så fort det låter lite i trapphuset. Barnen vågar inte vara ute och leka på gården för ”tänk om pappa kommer” och dom har ont i magen på dagarna i skolan för att dom är rädda att ”pappa ska komma och ta oss”. På vägen hem från skolan går dom alltid tillsammans och har en plan för hur dom ska agera OM pappan, eller någon av hans vänner, dyker upp och ”försöker ta oss”.

Socialtjänsten kan inte hjälpa till. ”Det var ju så länge sedan”…. Det är ca 2 år sedan hon flydde ifrån honom…

Hon är deprimerad och lider av ångest, social fobi, PTSD och stressutlöst psoriasis. Trots att läkaren sjukskrivit henne på heltid kräver Socialtjänsten att hon arbetstränar för att få försörjningsstöd.

Ingenting av ovanstående hade varit om hon valt RÄTT man; en snäll man. Men hon valde fel och blev ett offer.

Ett offer som måste ta ansvar för hans handlingar for ever and ever….

Hon ansöker om avlastningsfamilj/kontaktfamilj via Socialtjänsten men får avslag på detta. Istället får hon insats i form av familjebehandlare som ska komma hem till henne och hjälpa henne med rutiner i hemmet. Detta gör att hon blir än mer stressad och har ännu svårare att få tid till att vila. Hon känner sej kontrollerad och allt känns konstigt och onaturligt när dessa personer försöker få henne att agera ”rätt”, när hon egentligen bara vill vila och vara ifred.

Det enda hon egentligen vill är att få flytta till en annan lägenhet där hon kan landa utan att vara livrädd för att HAN ska dyka upp, få vila sej till friskhet – kanske med hjälp av samtal och sedan söka jobb och försörja sej själv.

Det enda barnen (tvillingar på 10 år) vill är att få ”vara ifred” och ”slippa oroa sej för att pappa ska komma”. Det skulle dom kunna om dom fick flytta till en annan lägenhet, så att ”pappa inte vet var vi bor”.

Men det får/kan dom inte.

Näe, det tar inte slut. Det. Tar. Inte. Slut.

Nu ångrar jag att jag att jag över huvud taget gjorde NÅGOT i lägenheten. Nej, förresten, jag ångrar inte att jag köpte nytt handfat och bytte ut det (inte jag, men ändå) . Men allt annat!

För allt annat var ok. Jag tapetserade om för att få flytta och för att Häxan Surtant inte godkände det. Jag målade om i vitt i kök och vardagsrum för att hon sa att väggarna inte godkändes. Jag borde inte gjort det. Det var fint innan.

Jag har slitit som en jävla idiot med att tapetsera om och måla om, riva ner tapeter och tapetsera om igen. Och golvet lades om med stora besvär. Ovanpå.

”Man kan inte lägga parkett på parkett”, säger Akelius.

”Godkänns ICKE!” säger Häxan Surtant. Hon godkänner INGENTING. Inte målning av dörrar – ”fel vit färg” – och inte tapetseringen – ”bubbligt” – och inte golvet – ”man kan inte lägga parkett på parkett”. Och hon godkänner absolut inte Flyttstädningen.

Kostnaden för all renovering har jag inte räknat på, men den är HÖG. Men den hade varit tre gånger så hög om jag hyrt in proffs. Jag hade inte råd att köpa PROFFS-Flyttstädning, men å andra sidan har jag flyttstädat flera gånger förut och vet vad som krävs.

Men den godkändes INTE.

”Kostnaden för att återställa allt/renovera hela lägenheten ligger på ungefär 50 000 kr för Akelius”, får jag veta.

”Ok”, säger jag och hystar upp 50 000 kr ur fickan.

”Ok”, säger jag och frågar: ”Kan jag swisha?”

Jag förklarar att lägenheten var HELT OKEY innan allt det här. Javisst var det en fläck på vardagsrumsgolvet och en pytteliten fläck på köksgolvet (som en halv 10-krona) plus en större fläck i ett sovrum (ett vattenglas som vällt på en matta och som ingen upptäckt).

”Parkettgolv ska hålla i 45 år”, säger chefen.

”Menar du på allvar att barnfamiljer ska kunna leva och bo på parkettgolv utan att det blir fläckar i 45 år??” frågar jag.

Varför har man ens parkettgolv i kök? 

Jag säger att jag fick två veckor på mej att flytta in och därefter skulle jag betala 3 månaders dubbla hyror där den ena hyran var på 11 200 kr och den andra 9 600 kr.

”Nja, vi var faktiskt snälla och tog bort en månad”, säger chefen.

Och det har han rätt i. Dom var ”jättesnälla”. Jag behövde bara betala TVÅ dubbla hyror.

Jag ifrågasätter detta nu när jag ändå har honom på tråden: ”Varför måste man flytta in på 2 veckor, men har 3 månaders uppsägningstid när det är samma hyresföretag?”

”Om man inte kan betala dubbla hyror/har råd kan man ju låta bli att flytta”. Klok man det där….

”Så du menar att jag skulle ha bott kvar där jag varken trivdes och hade långt till jobbet, trots att jag fick ett erbjudande om en ny lägenhet där jag ville bo, för att Akelius krävde dubbla hyror av mej?”

”Du kunde ju ta en annan lägenhet.”

Det regnade inte lägenheter över mej precis…och varje gång (ca 4 ggr) jag fick ett erbjudande var det samma förutsättningar: Inflytt om 2 veckor, uppsägning 3 mån.

Jag är ledsen. Jag känner mej inte trodd och inte lyssnad på. Häxan Surtants ord mot mina.

”Hon har tagit bilder”.

Ja, men HUR har hon tagit bilder? Närbild på fläck.

”I vilket fall som helst måste du betala för renoveringen. Den kommer att gå på ungefär 50 000 kr….”

Jag börjar gråta. Hur ska jag klara av det här? Jag har inga 50 000 kr någonstans. Ever.

”Nu förstår ju vi att det varit jobbigt för dej och därför vill vi erbjuda dej en mindre summa än dessa 50 000 kr….” (eller var det 150 000 kr han sa? Jag minns att jag hisnade av summan). 

Tystnad.

”Är du kvar?”

”Ja, jag räknar.”

”Vi kommer att kräva att du betalar 18 400 kr för renoveringen och då är vi verkligen snälla.”

Jag gråter.

”Ok. Men jag har ingen aning om hur jag ska få fram 18 400 kr. Jag kan bara säga att jag har inte dom pengarna….”

Gråter.

”Ok. Jag återkommer.”

………………………………………………………………………………………………………