Första gången man är kär, är fantastiskt! Tjugonde gången också (faktiskt!). Men att förlora (och då menar jag inte att någon dör) den man är kär i är väldigt smärtsamt. Faktiskt så smärtsamt att många väljer att inte kliva in i en relation igen – eller ge sej riktigt hän igen. Dom stänger alla känslodörrar och vågar inte släppa in någon igen.
Men man MÅSTE våga för att livet ska bli riktigt äkta och riktigt. Och i princip ALLA går igenom kärlekssmärta. Den GÖR ont. Så ont att det känns fysiskt. Olika ont för olika människor och olika beroende på om man lämnar eller bli lämnad.
En kille i 20-årsåldern hade en kort relation i somras. Känslorna drog igång och livet lekte. Tjejen var kärleksfull och ”otroligt snäll och go”! Så slutade hon svara på meddelanden och hörde av sej mer och mer sällan. Han frågade ”varför”, men fick inget ”vettigt” svar: ”Det är så mycket i skolan/jag har inte tid/jag är stressad”….
Relationen tog slut och han var ledsen. Han sa ”Jag orkar inte KLIVA IN i en relation igen. Början är så jobbig. Och sen att man inte VET om det kommer att hålla eller inte….Hur VET man??”
Ja, hur VET man? Man VET inte. Och man MÅSTE våga. Vara ensam eller våga. Det är dom två vägar man kan gå.
Och ändå – fast jag vet att det gör så ONT när det tar slut – tänkte jag: ”Bara ETT svek….Det är ju ingenting….”.
Lägg ett gäng stenar i dina händer och säg: ”Hur många svek kommer jag att få (genomgå) när jag blir stor?!” och kasta upp stenarna och se hur många som landar på dina händer….
Det är bara att stå ut.
Och även djupa sår läker….
erviluca #mammatillfyrakillar 