….både tankar och händelser.
Allt kan man inte skriva om….
Varje gång jag sätter fingrarna på tangenterna måste jag tänka: ”Sårar jag någon nu? Lämnar jag ut någon nu? Kan någon ta illa upp av det jag skriver? Är jag för närgången nu? Lämnar jag ut mej/dom/henne/honom för mycket nu?”
I början var jag inte lika ”hämmad”, för då var jag mer anonym, och ingen jag kände läste min blogg…..
Men sen blev det ändring på det. Och sen blev jag utskälld – inte bara en gång, utan både två och tre gånger!
En gång blev jag utskälld av ett helt gäng, och dom slutade inte heller, trots att grät förtvivlat och bad om ursäkt samt tog bort blogg-inläggen. Det var ett jävla tjatande. Det var som om jag förstört deras liv nästan. Fast jag inte ens skrivit deras namn, utan jag hade skrivit i ”gåtor” och egentligen inte varit dum, utan bara uttryckt min frustration och irritation över händelser….
Alla dom blogginläggen är borta. Tyvärr, tycker jag nu, för dom var himla bra faktiskt, och skulle utgöra en bra grund för en bok. Om vuxenmobbing.
Nåja.
Helgen var full av liv och rörelse och händelser för mej, fast i Pennans värld. Jag är på väg in i hans värld. Jag ska väl försöka få in honom i min också när det liksom blir så….Det är ju ingen brådska med något. Det är det som är så skönt när allt det där med barn och biologisk klocka som tickar och allt sånt är över. Man kan ta det lugnt och ”har ingen tid att passa”…. Känna av och känna in och sånt….
I måndags var det lite småjobbigt hemmavid, fast jag var borta. Sammanfattningsvis kan jag säga att det är inte lätt att vara ”ny-vuxen”. Jag tycker själv att det var den svåraste och jobbigaste tiden i mitt liv, mellan 18 och…..45 (!). Nä, jag bara skoja! Mellan 18 och 23 ca. Eller 21 eller nåt sånt. Att bli vuxen, ta ansvar, förstå vem man är och landa i att man duger och att man klarar saker osv osv. Det är så MYCKET med att ”bli vuxen”.
När blir man ”vuxen”? När VET man vem man är? Kanske aldrig. Det är iallafall inte lätt att vara en FUNDERANDE människa, vilket jag är, och i och med detta har jag fått barn som är likadana och tänker och funderar. Det är både otroligt kul och spännande och härligt, men också väldigt omtumlande och svårt ibland. Det är enklare att Bara VARA. Tror jag.
I tisdags var det Julmingel på jobbet. Snacka om att det är skillnad att jobba inom KOMMUNEN och inom en privat verksamhet (som går bra)! Oj, vad fint det bjuds och oj vilken fin julklapp vi fick!
Det bästa var ändå att några hade tagit med sej sina döttrar; Tre tjejer i åldrarna 6 till 9 (tror jag det var). Jag suuuuugs till barn när dom är med på fester och sånt. Jag tycker att dom är så härliga och roliga att prata med! Så efter någon timme satt vi där; Jag, Milton och tre tjejer pratandes och skojandes. Vi hade sååååå trevligt!
Idag är det onsdag och jag och Milton tog tåget från Borlänge till Uppsala på f m. Sen hämtades jag av en kille som körde mej till Volvo i Uppsala där jag fick EN NY BIL. Den var inslagen i paket och hade en stor lapp i fronten som VÄLKOMNADE mej!
Den är så fiiiiiin! Och den är så nyyyyy! Jag är den FÖRSTA som kör den! På mätaren stod det 0! Fatta det! Det luktade så nytt så att det nästan rykte om det.
”Om det börjar ryka lite om motorn och så så är det för att den aldrig används och därför kan det ryka lite om bromsarna osv!” sa mannen. Fatta vad NY den är!! Nyare bil får jag nog aldrig köra!
När jag svängde ut på vägen kände jag irritation mot andra bilar: ”STÄNK INTE på min nya bil, jävla idioter!”. Den irritationen fick jag snabbt släppa, annars hade jag exploderat till slut. Det går INTE att hålla NÅGON bil ren i detta väder.
När jag kommer ut till min FINA bil på mornarna är den VARM. Ha (!) till alla som har kalla bilar!
Från Uppsala åkte jag tillbaka till Romme. Väl i Romme städade jag min lilla stuga, för på fredag flyttar jag härifrån, forever! Det känns både sorgligt och skönt.
Jag undrar hur det blir….
Livet, alltså.
erviluca #mammatillfyrakillar 