Jag har träffat små skruttor och små skruttar, som blivit svikna av sina föräldrar, i hela mitt liv. I princip skär det i mitt hjärta varje gång, och jag vill slå något hårt i huvudet på föräldrarna som inte förstår hur viktiga dom är, och som inte förstår vilket ansvar det är att vara förälder. Ibland går det att ”väcka” föräldrar med ord – ibland inte.
Små barn är helt i händerna på sina föräldrar – bokstavligt talat – och dom är helt utelämnade till dom föräldrar dom blivit begåvade med. Vissa är inte så begåvade…
Om alla förstod vilket enormt ansvar det är att sätta en ny människa till världen, skulle det nog inte pluppa ut barn lite till höger och vänster utan att man tänkt igenom det så noga.
Vissa barn har väldig tur, för dom föds i familjer där föräldrarna själva fått det dom behövde som barn, så dom kan ge kärlek och upprepa det som dom själva fått uppleva.
Andra barn har väldig otur. Dom föds in i familjer där föräldrarna är splittrade, rädda, oroliga och där dom inte fått det som dom behövde som barn, och där dom inte förstår vilket ansvar det är att skapa en helt ny människa.
Barn tuffsas till. Barn utsätts för allehanda tokigheter. Barn reagerar på olika sätt. Dom reagerar genom oro, genom att bli utåtagerande, genom att bli ”besvärliga” eller genom att bli inåtvända och tysta. Ibland reagerar dom med att bli överdrivet duktiga.

problem child
Ibland spårar dom ur helt, och då nästan alltid i tonåren, för då börjar dom säga ifrån mer högljutt och orkar inte med skolan, börjar dricka, röka och prova på andra droger.
Trotsigt fräser dom att dom ”skiter i allt” och ”mamma är helt dum i huvet”. Vuxna tycker att dom är respektlösa och att dom ”borde lära sej veta hut”.
Många utav dom barnen har fått ”lära sej veta hut” hela livet, och nu orkar dom inte mer.
Dom skruttorna och skruttarna träffar jag. Och jag ser igenom den tuffa utsidan och ser den ledsna tjejen eller den rädda killen.
Det sorgliga är att det kommer aldrig att ta slut.
Föräldrar kommer i tid och evighet finnas i både bra och dåliga upplagor. Tilltuffsade och fysiskt och/eller psykiskt misshandlade barn växer upp och blir vuxna och får barn….
….och tuffsar till sina egna barn. I en evig cirkel.
Vissa tilltuffsade barn lyckas rätta upp sej och bli jättefina och bra vuxna, för att dom hittade någon klok vuxen på vägen som dom kunde knyta an till, eller för att dom är maskrosbarn.
Många tilltuffsade barn har tilltuffsade själar innanför sina hårda skal hela livet….
En gång träffade jag en tant som var 78 år och hon satt och grät för att hennes pappa gjort henne så illa som barn. Barndomen går inte över. Den sitter kvar inuti hela livet.
Så förstå vilket ansvar du har, du förälder, och att du är ditt barns viktigaste förebild, hur du än beter dig.
Och glöm inte att det är livsviktigt för varje barn att känna sig älskat av båda sina föräldrar, oavsett vem eller vilken förälder man har.