Jag har en känsla av att jag skrivit om det här förut, men du som krääääks av att jag återupprepar mej, kan väl bara strunta i att läsa det här då?
I augusti 1983 blev jag mamma för första gången. Att vara mamma innebär att alltid finnas till hands, älska någon så ändainihelvete – alternativt ”to the moon and back”, fixa mat X antal gånger om dagen och så alla andra saker som man måste göra (uppfostra, lägga bla bla bla bla bla bla och etc osv mm).
Att dessutom vara ensamstående mamma, som jag var till Äldste Sonen i 10 år, och då verkligen ENSAMstående – eftersom pappan bara dök upp som gubben i lådan då och då, de första 7-8 åren – innebar då att jag gjorde allt. ALLT ansvar vilade på mina små axlar.
När jag träffade dom tre övriga sönernas pappa, lättade trycket på axlarna så mycket att jag blev chockad över hur tungt det känts innan (!). Att vara två är inte dubbelt så lätt – det är hundra gånger så lätt!
Att få barn med stooora hopp emellan, innebär att man är Aktiv Förälder lääääääääääääääänge! Det är väl därför jag känner att jag ser fram emot att även Minsting ska bli 18 år, så jag slipper det där tjatet om att ”VAKNA!” och ”GÅ TILL SKOLAN!” och ”DUSCHA!” och ”KLÄ PÅ DEJ!” och sånt.
Då säger vissa föräldrar att ”Dom är inte vuxna för att dom är 18 år och dessutom tjatar jag mer än någonsin nu”. Då säger jag: ”Det är du det. Mitt tjat upphör vid 18 års ålder.” Därifrån är min inställning att sönerna får ta eget ansvar och får styra sina liv själva. Så var det för mej, och så har det varit för mina barn.
Jag har liksom ”tjatat färdigt” då, och dessutom har jag lagat mat varje dag, färdigt.
Många föräldrar fasar inför att deras barn ska flytta hemifrån, men då har dom kanske haft barn ”den normala tiden”, dvs ca 20 år, eller nåt. Men jag kommer att ha varit Aktiv Mamma i cirka 35 år när Minsting är flygfärdig!
Jag kommer att sparka ut ungen! Med huvet före! Stackarn!
Men jag kommer att pussa honom på rumpan innan den flyger ut, och sen kommer jag att ropa: ”Kom snart tillbaka!” (och kanske lägga till ”Men bosätt dej inte här då!”).
Om jag orkade skulle jag träna sönerna (dom två kvarvarande) att laga all mat, fixa i köket, städa osv utan knot. Jag vet bara inte hur man gör!
Under pistolhot, skulle jag kunna tänka mej, men dom skulle aldrig tro på att pistolen är riktig. Och OM dom skulle förstå att pistolen är riktig, skulle dom inte tro att den var laddad. Och OM dom skulle förstå att pistolen var laddad, skulle dom inte tro att jag skulle skjuta.
För det skulle jag inte.
Förstås.
Jag älskar dom juh!
Till Månen och tillbaka! Nej, runt hela jorden faktiskt, fast det kanske är kortare….? Tar tillbaka.
Nej, till sooooolen! Fast då bränner man sej juh!
Puh!
Jag älskar mina söner. No matter what!
Liksom.
erviluca #mammatillfyrakillar 