Månadsarkiv: februari 2014

Jag är lite knäpp, för jag har nästan längtat efter att få bli rejält sjuk eller förkyld!

Voffo-då-då? undrar du.

Jo, för att om man håller på att tramsar med migrän hit och dit, som inte känns ”riktigt”, och som känns som om jag måste förklara mej varje gång en attack kommer – speciellt om det håller i sej mer än 2 dygn (vilket dom ofta gör) – så är det så skönt att ha en rejäl förkylning eller influensa, som INGEN ifrågasätter.

Jag är sjuk. Punkt.

Ingen kommer att fråga ”vad som hänt” eller om det är ”något som gör att….”. Eller ”hur mår du EGENTLIGEN?” och alla andra frågor jag får när jag har eller har  haft migrän.

Migrän är en sjukdom. Den har t o m ett diagnosnummer. Men när man har det, är det som om man måste ursäkta sej varje gång, iallafall: ”Är du stressad? Mår du bra? Är du bekymrad över något? Trivs du på jobbet?” osv.

Jag förstår att det är av OMTANKE frågorna ställs, men samtidigt är det som om migränen inte är en Riktigt Sjukdom, utan att den beror på Något, och så ska man luska i VAD.

Jag har haft migrän sedan jag var 12 år! Ibland mer, ibland mindre. Ibland korta anfall, ibland långa.

Jag har fått höra att ”det går säkert över när du blir gravid/när du fått barn/när du blir äldre/när du kommer i klimakteriet/när du slutar ha mens/när du…..”.

Och The Answer is: No.

It is not going over.

I have to live with it!

Och det är för jävligt att ha så ont att det känns som man ska dö, MEN det går ju över! Varje gång. Har man haft 10 543 migränattacker, så VET man; Det går över. Det värsta är att jag måste förklara VARFÖR  jag har migrän, varje gång.

I förrgår började jag hosta. Igår blev det mer hosta, snor och allehanda förkylningssymtom. I natt vaknade jag med ont i hela kroppen och feber:  ”Wohooooo! Jag är SJUK! PÅ RIKTIGT!” var min tanke/känsla när febertermometern visade på 38,5 C.

Ingen kommer nog att fråga VARFÖR jag blev sjuk, om jag trivs på jobbet, om jag har det jobbigt i livet eller VARFÖR jag blev förkyld – fick influensa (eller vad det är).

Jag är bara äkta sjuk.

På Riktigt.

Härligt!

 Viktig genusfråga.

Jag kollar i vår tidning Åkersberga Kanalen på den sidan som fyllts av hälsningar till ”nära och kära” på/till Alla Hjärtans Dag. 

Ingen har hälsat till mej! Unbelivable! Not.

Men det som slår mej är att det BARA är tjejer/kvinnor som skrivit in hälsningar till sina män/barn/pojkvänner/föräldrar etc. Ibland har ”bihanget” fått vara med (dvs diverse pappor, farfäder, morfäder) också, men jag är övertygad om att det är kvinnorna som skrivit in och tagit initiativet till annonsen.

Med denna avancerade statistiska undersökning inser jag att jag aldrig kommer att få en Alla Hjärtans Dags-hälsning, ever!

Fifaan!

Då har jag väntat på detta i flera år i onödan.

Om jag bara vetat…..

Nya Ekonomiska Jag kan inte ha bil.

Det är för dyrt.

”Ängeln” och jag – fast mest Ängeln – räknade ut att min bil kostar mej ca 3000 kr/månad. Kanske mer, eftersom den är gammal och går sönder med jämna mellanrum.

HerreGud: 3000 kr! Jag som inte ens ”behöver” bil!

Jag sa till Ängel att den troligen inte går att sälja, eftersom det är lite fel här och lite fel där med den; ”Värsta Gettobilen” som Mellan säger. Jag har tex tejpat fönsterrutorna eftersom dom slutade fungera när det var 2-3 cm kvar till stängning, och det blev rätt så kallt med iskylan.

Men man tager vad man haver sa Kajsa Warg erviluca och tejpade rutorna med svart tejp.

Sen ramlade en vindrutetorkare bort: Hoppsan! Och så fattades det en liten grej för att kunna sätta tillbaka den. Men det gjorde inget, för jag hade ju TEJP!

Sätena är fula och trasiga, men med lite filtar på går det också bra, och det är skönt att  slipppa vara rädd om sin bil när man har hundar.

EN dag i somras, råkade jag stanna bilen vid en oljepöl. Det såg jag inte, men när hundarna hoppade in i bilen, var det svarta olje-tassavtryck på sätena. Men det gjorde inget, för jag tyckte mest det var gulligt.

Men sen när man ska sälja den är det inte kanske inte så gulligt längre.

Idag la jag in en annons på blocket, och skrev ALLT och SANNINGEN. Och gissa vad?! Jag fick ca 20 svar DIREKT! Folk som vill köpa min bil!

Och då har jag skrivit att dom INTE får fråga tusen frågor om den och INTE pruta, för då ”går jag hem”. Personen som ska ha den ska bara köpa den, och åka iväg sen. Så det så!

En kille skrev att han betalar 1000 kr MER än jag bett om! Shit bah! Man sitter på värsta guldgruvan. Typ. 

Så snart är jag bil-lös.

Jag har varit det förr, och det gick bra då, så det kommer säkert att gå bra nu med.

Om intet annat så upphör önskemålen om ”skjuts” hit och dit, och DET är jätteskönt!

Värre blir det med storhandlingen, men jag har ju cykelvagn…

….och starka ben.

….i flödet av alla ”ska:n” och ”måste:n” och ”borde:n” och ”stackars-dom-vi-borde-hjälpa” och  och och…..

Det är jättekul att få se hur alla vänner och bekanta åker till Kitzbuhl, Åre, Schweiz och Häggsjönäs där dom swischar ner för backarna på Sportlov och Påsklov med sina barn och vänner i snygga skiddäkter med röda fräscha kinder och hur dom därefter dricker lite gluwein på After Ski! Det ser härligt ut!

Avundsjuk?! Nejdå nejdå….

”Jag ljuger så braaaaaa!”

Det är viktigt att alla vi rika människor i Västvärlden hjälper dom fattiga och dom som har det svårt i U-länderna. Det tycker jag verkligen, och jag VILL hjälpa och Vara Engagerad. Men hjälper jag tillräckligt? Hjälper jag alls? Skulle jag kunna göra mer? Vill jag göra mer? Ja, det vill jag. KAN jag göra mer? Ja, det kan jag antagligen. Orkar jag göra mer?

….pust.

Får jag ens känna ”pust”? Eller är jag en Dålig Människa då? Är jag en hemsk människa som ibland tycker att ”stackars lilla jag” drunknar i ropen av ”Hjälp mej! Jag heter Umfia och bor i Kenya och mina föräldrar dog när jag var 3 år och nu tar jag hand om mina två småsyskon själv och arbetar hela dagarna….” osv. Och hon behöver en fadder! NU! Och troligen är det JAG som borde borde borde….

Jag kan. Jag vill. Men….

Och så blir jag 3 år: Varför ska jaaaag, när dom som åker skidor i Kitzbuhl borde?! Fast å andra sidan kanske dom har FEM fadderbarn! Vad vet jag??

Sen borde jag också gå på gym varannan dag, sjunga i kör, fixa naglarna, planera ekonomin, planera sommarlovet och helst åka till något häftigt land så att mina barn får vidga sina vyer…..

….och så borde jag hänga med i allt som händer och engagera mej i det, inte titta på TV, fast ändå göra det – lagom, och ”rätt program”….fast kanske ändå inte, utan mer på datorn SVTPlay kanske.

Och så borde jag så många saker så att jag liksom drunknar och glömmer bort vad jag borde och ska och måste och bör.

Typ.

Och det är kanske lika bra det, för då blir det lite lugnare i huvudet.

Sen var det något mer jag skulle göra och hinna och borda. Men det har jag glömt i all villervalla i huvudet.

Pust!

Inte konstigt att huvudet värker….

Hon kom som en vind

vad bryr sig en vind om förbud

Hon kysste din kind

En kram ville hon ge, men jag sa ”Akta dej:

Jag är jättesvettig efter hundpromenaden!”

Hon är som en ängel,  fast ändå inte, för hon är alldeles för snabb, intensiv och ”rivig”.

Hej och hå vad det går undan!

Hon sprutar energi! Livsenergi.

Man sätter sej inte på henne. Inte för att jag tänkte sätta mej på henne, men ändå.

Och hon kom till mej, fast hon inte känner mej alls, och ville hjälpa mej med alla papper som svämmar över.

Hon tycker det är kul att organisera och hon tycker det är kul med ekonomi och pengar.

Tur att det finns såna som hon!

Hon är som ”sänd från ovan”, fast egentligen sändes hon från Florida, via min syster, via min syster.

Och eftersom hon är ”som sänd från ovan” (fast från Florida) så kan hon ändå få vara min ängel.

För det måste väl finnas riviga, intensiva, snabba och energiska änglar också?

Tack EE!

Vad man än gör och hur man än tänker….

Hur man än går och står och gör….

….så är man aldrig ensam om det. Det finns alltid minst EN till som tänker/känner/gör likadant!

Det har blivit så tydligt sedan internet kom att ALLT finns. Tyvärr också det Otänkbara. Hemska.

Ändå blir jag förvånad över småsaker. Som finns.

Som när jag frågade Minsting om jag kunde få  ha/ta fläkten över natten, eftersom jag blivit van vid ljudet – inte för att jag svettas – utan för att ljudet från trapphuset blir liksom utsuddat av ljudet från fläkten, vilket gör att hundarna inte reagerar på samma sätt genom att skälla (! mitt i natten!) på det som händer ”utanför”.

Men Minsting behövde fläkten. HAN är jättevarm på natten och har fläkten sprutande kyla direkt på honom.

Jag suckade och sa att ”det är ju bara LJUDET jag behöver….”.

”Jahaaaa!” sa Minsting och började fixa med min mobil.

”Här! Nu har du en APP med sleeping sounds!”

Eeeeeh, va?!

Jag lyssnade mej igenom ett gäng ljud: ”lully byes, white sounds, storm, rain, nature sounds, syrsor….” etc. You name it – it is!

Alla ljud finns! Och fler. Otänkbara ljud.

Och ”allt finns” ju liksom!

Så nu sover vi till the sleeping sound of rain – me and my dogs.

Och jag har blivit used to it och sover såååååå skönt!

Hundarna med.

Många människor tror att vi terapeuter (och psykologer) kan ”trolla bort” sorg och elände hos personer på något sätt. Bara man skickar sitt barn, sin man eller någon annan som man tycker bör förändras, till en terapeut så ”Poff!” så Händer Det Något.

Givetvis ÄR det så.

Som när en lärare kom med en ung man (ca 14 år) och satte honom i mitt rum och förklarade för både honom och mej att han (läraren) trodde att den unge mannen var deprimerad. Läraren hade en lång, krånglig förklaring till varför han trodde det, och han försökte säga det så snyggt och försiktigt så att förklaringen blev alldeles intrasslad. Han märkte nog själv hur rörigt det blev, så han tittade på klockan och sa ”OJ!” och sen frågade han om vi kunde fortsätta ensamma. ”Of course!” sa jag (fast på svenska).

Läraren försvann och jag började prata med den unge mannen, som mest satt och såg snopen och bortkommen ut. Han satt stelt och blickstilla med huvudet på sned hela tiden och bara tittade förvånat rakt framför sej. Nästan som om han var i chock.

Antingen är han djupt deprimerad och sitter och håller sej från att börja storgråta, och/ eller så har han nackspärr, tänkte jag.

Jag började prata om mej själv lite grann, om vem jag är och att jag själv har fyra söner, som spelar TV- och dataspel osv (för jag visste att han tyckte om dataspel; Han är Spelberoende! hade läraren också sagt, vid ett tidigare tillfälle…och det brukar jag ta med en nypa salt, för nuförtiden är nästan ALLA killar Spelberoende, enligt Dom Vuxna), för att få honom att slappna av och våga börja prata.

Jag babblade på och ställde lite frågor som han kunde säga ”ja” eller ”nej” på, försökte komma på några dataspel att prata om (men märker nuförtiden att jag inte alls hänger med, som jag gjorde förr…), men han fortsatte sitta blickstilla och stel, med någon slags nackspärr.

Till slut frågade jag honom om han själv tänkte att han var Deprimerad, eftersom hans lärare trodde det. Och eftersom det var därför han satt där.

Då sa han:

”Jag måste bara fråga en sak….”

”Ja, fråga på du!”

”Vad betyder deprimerad?”

Jag är lite hejsan-hoppsan, som person. Ingen direkt struktur och inte mycket ordning och reda. Planra…pra…planare….pralen…p l a n e r a kan jag knappt stava till.

Det är inte alltid kul att vara sån, men med åren har jag ändå lärt mej leva med det. Ibland är det riktigt roligt. Och spännande! Och oj vad man blir duktig på att ”gilla läget” och hitta andra lösningar – snabbt.

Ingenting är omöjligt, är min paroll.

Fast det finns saker som ÄR omöjliga. Har jag lärt mej – the hard way.

Det blir mycket spring in i väggar, och ganska platt näsa (men varje gång har den poppat ut igen).

Typ.

Middagarna är nästan alltid ”hejsan-hoppsan-gjorda”. Sönerna är vana.

Oftast blir dom goda. Ibland inte. Då slänger vi maten och äter något annat.  Enkel match. Ingen ska behöva tvinga i sej äcklig mat.

”Slöseri”?

Nja, det är så sällan det blir oätligt.

Jag hatar att läsa recept! Hate it!

Eller andra bruksanvisningar.

IKEA-möbler har blivit ihopsatta åt fel håll många gånger, pga min idiotiska ovilja att läsa bruksanvisningar. Lego är roligt att bygga så länge man får hitta på själv. Bruksanvisningarna får andra följa. Not me.

Idag blev det väldigt typiskt lite hejsan-hoppsan när jag lagade middag.

Jag hade tänkt göra Lasange. Och det kom jag på under hundpromenaden strax innan matlagningen. Sagt och gjort: Hacka lök, skala och riva morötter (ja, det gillar jag att ha i köttfärssåsen), jättemycket köttfärs – tänkte göra dubbel sats, så jag har kvar till ”enannandag”….Oj, det fanns visst bara EN burk krossade tomater!? Hoppsan. Jaha, då blir det inte riktigt ”dubbel sats” – det blir Något Annat…mycket köttfärs, blir det.

Åsså bechamelsås…*sjunger*: ”Bechamel bechamel motjoooooooo….na na na na”.

Men hur var det nu man gjorde sån sås? Hm. Smör, mjöl (hur mycket? Äh, tar…2-3 matskedar), mjölk (hur mycket? Äh, tar 8 dl, typ)…röra röra…Ost! River ”familjeosten”. Åsså hälla/lägga i lager i en form. Men va faan?! Var det såååå få lasangeplattor kvar?? Jävlars! Man kanske kan lägga spagetti jättetätt bredvid varandra så blir det samma sak? Typ.

Åsså in i ugnen! Hur många grader var det nu igen? Det brukar vara 225 grader jämt. Det är alldeles för länge sedan jag gjorde lasange – det märker jag nu. Hur länge skulle den vara inne i ugnen? Hm…jag tar 30-40 minuter. *vrider på äggklockan*

Äh, jag tittar i en kokbok: ”…stå i ugnen 15-20 minuter.”

Ja, jag har en kokbok: Konsums blåvita kokbok (från 1982).

Jaha! *skruvar tillbaka äggklockan 10 minuter*

Blev lasangen god, frågar ni nu.

Jaaaa!

Ganska ”lös” – vattnig liksom (jag borde inte ha tittat i kokboken!) – men otrooooligt god! Den godaste jag ätit, tror jag.

Ha!

Nästan varje morgon när jag tar första promenaden med hundarna, går jag samtidigt som en pappa med två söner. Antingen går dom före mej, eller så går dom efter. Sönerna är ca 6 år och ca 2-3 år. En går och en sitter i vagn.

Att lyssna på när denna pappa pratar med sina barn är en fröjd för hjärta och öra! Han är så otroligt respektfull och underbar med sina barn. Flera gånger har jag funderat på att gå fram till honom och berätta vad jag upplever när jag hör honom och hur han kommunicerar med sina pojkar, och  hans förhållningsssätt mot dom. ALLA barn borde få ha en sån underbar pappa!

Men jag har ännu inte sagt något, för jag tänker att det kanske skulle hämma honom, när han inser hur andra (=jag) ”tjuvlyssnar”.

Vid något tillfälle var det mamman som tog pojkarna till dagis/skola, och då var det Helt Annorlunda: Hon var sur, irriterad och stressad vilket gick ut över killarna, och speciellt den äldre pojken konstrade och betedde sej som en ”idiot”, provocerade sin mamma och var ”skitjobbig”. Det var så tydligt att barnens beteende speglade den vuxnes känslor och beteende, för dessa två småkillar brukar ju vara fantastiska (med sin pappa).

Kanske har föräldrarna pratat hemma om vem som det funkade bäst för att lämna barnen, och så kom dom fram till att det var pappan. Kanske. Mamman kanske hämtar? Eller slipper helt den stressen? För det är en enorm stress i att lämna och hämta på dagis. Åh, vad skönt det är när det är över!

I vilket fall som helst njuter jag varje morgon när jag hör Den Fantastiske Pappan prata med sina två små söner.

Fram för fler såna pappor!

Idag har alla varit hemma.

The Sick Family.

Jag vaknade med dundrande migrän, så det var bara att krypa till kojs igen….fast ändå inte, för hundarna måste ju alltid alltid ut, oavsett mående. Men sen!

Minsting fick sova vidare. Hans hals ser fortfarande otroligt konstig ut, och han hostar ”sjukt” och är het av och till.

Mellan kom upp och sa att han försovit sej, sen sa han att han hade huvudvärk, tog 2 Alvedon och gick och la sej igen.  Tyvärr tror jag den stackars ärvt ”mitt huvud”…..

Jag drömmer om att EN gång få vara sjuk ensam. Näe, inte ensam ensam, utan det ska vara Någon som stryker mej över pannan och konstaterar att den är het, lägger på ett täcke till, öppnar ett fönster, hämtar ett glas vatten, och som då och då vänligt frågar: ”Hur mår du?”, fixar lite the, kanske lite lunch, gå ut med hundarna (utan att jag säger till) och vara allmänt omhändertagande.

That´s my dream.

So keep on dreaming, liksom.

Mitt ex var inte sån. Han stängde dörren till sovrummet, om jag låg där, och sen tittade han inte in en enda gång och frågade om jag behövde något, hur sjuk jag än var. En gång svimmade jag i vardagsrummet av magkramp och när jag vaknade till kröp jag in i sovrummet. Mannen stängde dörren om mej, och sen såg jag inte honom mer*. Jag kunde ha legat och dött där inne! Jävla karl!

Jag fick ju allt det där när jag var barn, så man kanske bara kan få det EN gång i livet. Och en del får det aldrig….Stackars dom!

Fast när jag var barn – på 1800-talet (kan man tro) –  fanns det varken dator, iPhone, mobiler, eller ens TV dagtid (!). Så man låg där i sängen och hade URTRÅKIGT! Ibland fick man en serietidning av sin kära mor, eller far, men däremellan bara låg man och stirrade i taket. Sooo boring!

Fiona och Milton borde vara glada och tacksamma över att vi är hemma hela dagen, men Fiona verkar mest….orolig o-rolig otålig och går omkring och stirrar på mej och säger ”VOFF!!” uppmanande då och då. Jag tror det betyder ”Gör nåt då!!” och sen när det kommer ett ”VOFF!” till betyder det nog ”NU!”.

Det är störtstressande, och jag säger ”NEJ!” och ”GÅ OCH LÄGG DEJ!”, vilket hon gör till slut, men då får jag dåligt samvete. Jag får jämt dåligt samvete för henne. För jag tycker hon borde få MER träning, MER uppfostran, LÄNGRE promenader, MER av allt!

Jag skulle vilja vara utan dåligt samvete. Helt.

Eller inte.

För  en gång träffade jag en kille som var helt utan empati/dåligt samvete. Han var förundrad över alla hans kompisar som ofta fick dåligt samvete. Men sen när vi pratade vidare insåg jag att det dåliga samvetet och empatin har en Viktig Funktion, för oj vad tokigt det blev när han INTE hade det. Jag försökte få honom att förstå att han inte skulle tända eld på papperskorgar och slåss med lärare och poliser,  och efter att ha träffat rätt många ”värstingar” i mitt jobb, visste jag vad jag skulle säga för att få en bråkig kille att ”tänka efter”, men icke sa Nicke! Inget bet på honom. Ingenting. Det var som att hälla vatten på en gås. En ung psykopat.

Klarar man sej i livet utan Dåligt Samvete och Empati?

Så egentligen är det tur att jag har det.

Men jag behövde ju inte fått så jävla MYCKET sånt!

Jag kanske fick hans också.

………………………………………………………………………………….

*Jo, jag såg honom ju sen när han gick och la sej, men inte förrän då. Och då var ju jag redan död. Nästan.