Milton får en liten jacka på sej när vi ska gå ut idag, för termometern visar på -8 grader, och inom mej sjunger jag: ”Varm luft stiger, kall luft sjunker” och konstaterar att det borde vara ett par grader kallare ”nere på marken” (eftersom vi bor på 4:e våningen).
Fiona behöver ingen jacka. Hon är så varm. Jämt. Och nu när snön kommit är hon så lycklig att hon blir varm av lyckan som sprillar runt i kroppen som värsta kolsyran. Tror jag. Hon är som en….ADHD-hund när vi kommer ut; Sååå lycklig!
Jag vill inte vara en sån där sur kärring som drar i kopplet och fräser ”stanna!” eller ”sluta!” eller ”FOT!”….fast det är svårt, eftersom 1. Hon är stark. 2. Det är halt. Så efter en liten stund blir jag tvungen att säga: ”Gå fint!”. Och arg bestämd måste jag låta också, för först vill hon inte lyssna. Sen tittar hon på mej med sina otroligt kärleksfulla ögon, som säger: ”Vad vill du??? Jag är ju GLAD och vill SKUTTA!!” Jag säger till henne att ”GÅ FINT!” och hon går fint intill min vänstra sidan en stund – samtidigt som jag ser hur det liksom spritter i henne hela tiden….. så när vi gått Över Vägen, säger jag: ”Okey´rå!” och hon skuttar iväg igen, så att jag måste ropa ”STOPP!”, för hon glömmer att kopplet tar slut, liksom, och det blir då TVÄRSTOPP!
Så håller vi på en stund…tills vi kommer till ”Fårhagen”, där jag släpper båda hundarna. ”Tjohoooooooooo!” säger Fiona och ruuuuuuusar runt, hit och dit och upp och ner för backar och kullar, hit och dit och runt runt….”Tjohoooooooooo!”.
❤ LYCKA ÄR ATT SE SIN HUND FÅ FNATT-ANFALL OCH RUUUUSA RUNT. ❤
Hon lyckas också dra igång Milton i en lek där dom jagar varandra, men Milton försöker hela tiden parera Fionas angrepp, för han VET – av erfarenhet – att Fiona plötsligt kan få ”fel på bromsen” och springer då rätt in i Milton, och det gör ont. Milton är Hyperkänslig för smärta. Varje gång det gör lite lite ont är han döende. Så låter han iallafall: ”Iiiiiiiiiiiiiiiiii!” Fiona är tvärtom: Hon säger aldrig till – verkar ha hur hög smärttröskel som helst. Hon tappade tex en hel klo för någon månad sedan, utan att säga ett knyst!
Plötsligt skriker Milton till. Jag såg inte vad som hände, men han håller upp sin tass och ser otroooligt ynklig ut. ”Jävlar! Tänk om han bröt benet”, tänker jag och börjar känna igenom benet upppifrån och ner, och sen nerifrån och upp. Jag känner igenom hela tassen också. Allt känns okey och Milton säger ingenting. Sen kan han gå igen. Tyyyyypiskt Milton!
På vägen hem möter vi ett gäng hundar, och deras mattar, i olika storlekar (hundarna alltså). Hundarna får hälsa på varandra och dom berättar att dom ska gå till den stora footballs-planen och släppa hundarna lösa, så att dom får leka. Jag frågar om vi får haka på, vilket vi får.
Fiona får ett underbart lekpass med en utav deras hundar: En vit kungspudel. Oj, vad dom rusar runt och har kul! Milton står still bredvid mej och fryser, och morrar då och då åt lilla Sally, som är en norfolksterrier, men hon bryr sej inte. Ingen brukar bry sej om Miltons morrande…. Sheltien Nova skäller hela tiden, men är inte med och leker. Tyyyypiskt sheltiesar.
Efter en stund fryser alla mattar om fötterna, utom jag, som fryser om händerna.
På väg hem stannar Fiona flera gånger och biter i sina trampdynor. Det sitter isklumpar mellan tårna på henne, och jag får inte loss dom, trots att jag drar och sliter. Milton har också isklumpar mellan tårna, men dom får jag loss…
Väl hemma faller båda hundarna ihop. Dödströtta. Själv ställer jag mej i duschen och står där läääääääääääänge. Det är det bästa med att bo i hyreslägenhet: Man kan duschar huuuuur läääänge som helst!
Snart dags att krypa till kojs. Min kropp är inte snäll mot mej idag. Den värker både här och där, mest i knoppen, men jag försöker glömma bort det, så jag tänker inte skriva om det.
God natt!
erviluca #mammatillfyrakillar 